Lättnad
Idag fick jag tillbaka två uppsatser och båda var markerade med Mvg. Den ena var den jag hade råkat radera och var tvungen att skriva om. Runt två tog jag mina vinröda docs och promenerade till sjukhuset för att hålla min mamma i handen. Äntligen fick hon träffa en snäll läkare som faktiskt lyckades ta ut tanden. Efter 8 veckors väntan fixade han det på en kvart. Nu kan det bara bli bättre och nu kommer succesivt musklernas förmåga och känseln komma tillbaka. Tack och lov. När jag kom hem sammanställde jag min grupps projektrapport. 18 sidor blev det sammanlagt. 18 sidor av allt vi gått igenom och lärt oss. Alla motgångar och alla glädjande besked. Alla processer vi tagit oss igenom och det eviga planerandet. Alla småprojekt på sidan av och alla våra spekulationer. Även om vi inte nådde vårt mål i tid så har projektet givit oss så jävla mycket, och jag är sjukt stolt över all tid och kraft i har lagt ner.
Jag känner sån sjuk jävla lättnad. Det går inte att beskriva ens. Nu går väl livet tillbaka till funktionellt igen?
Kungsträdgården Stockholm
Jag känner sån sjuk jävla lättnad. Det går inte att beskriva ens. Nu går väl livet tillbaka till funktionellt igen?
Kungsträdgården Stockholm
And my head told my heart "Let love grow". But my heart told my head "This time no"
"dom får säga vad dom vill, med då får vi också ge replik på det. Vi säger vad vi vill och vi låter lite högre"
Jag tänker återkomma till det här ämnet igen. Fastän jag är så trött på debatten så måste jag skriva av min frustration, annars spricker jag.
För två år sedan protesterade alla möjliga människor mot att Sverigedemokraterna skulle röstas in i regeringen. Det skramlades med nycklar och skreks för att överrösta SD. I tisdags var det dags igen. SvP hade bestämt sig för att samlas och gå en marsch genom Eskilstuna, och motdemonstranterna var inte sämre och samlade ihop ett tåg på över tusen personer som ville överrösta nazisternas propaganda. Media vill gärna framställa det som att motdemonstranterna var vänsterextremister och enbart kommunister. Så var det INTE. Det fina med motdemonstranterna var att det var människor i alla åldrar, både män och kvinnor av olika etniciteter och politisk ställning. Det om något tycker jag är fint. Att människor oavsett bakgrund kan förenas mot något så vidrigt som nazister. Det handlade alltså inte om vänsterextremister, vi var över tusen människor som ville överrösta nazisterna. Vi var Eskilstunabor med courage som ville sätta stopp för vidrigheterna. Familjens vän på 60+ stod i frontlinjen och skrev "inga nazister på våra gator", ett tydligt bevis på blandningen av människor.
Nazisterna hade planerat att gå till smörparken men de kom inte så långt för vi stod i vägen och poliserna spärrade av. SvP hade laddat upp för våld, dom anlände med ett flertal backar fulla av tomflaskor som dom började kasta. Det rycktes bort kullersten på gatan som kastades och våldet bröt ut. Jag hamnade på helt fel sida om kaoset och vittnade våld på otroligt nära håll och var otroligt nära att själv skadas tillsammans med mina vänner. Demonstrationen höll på i över sju timmar och vi sprang ihärdigt efter, vägrade låta nazisterna tro att vi gett upp. Det värsta jag sett var när nazisterna slet av flaggorna och använde stängerna som spjut. Majoriteten av demonstranterna var på andra sidan ån för att poliserna hade spärrat av alla vägar över, så vi stod på andra sidan och bevittnade något som såg ut att bryta ut i blodigt våld. Nazisterna sprang mot demonstranterna med spjut i högsta hugg och trots avståndet kunde man se hatet från bådas sidor.
Jag försvarar aldrig våld, det gör jag inte. Våld föder bara våld och det löser ingenting. I den bästa av världar skulle man kunna diskutera utan hetsiga demonstrationer, men så ser inte världen ut och kommer aldrig att göra heller. Eftersom människor har en tendens att gardera sig i diskussioner intar de bara försvarsställning och debatten kommer ingenstans. Jag förstår ilskan, jag förstår hatet och viljan att använda våld som ett sätt att markera. Har man inte upplevt en sån här demonstration kan man inte uttala sig, för provokationen är så otroligt hög och adrenalinet pumpar hos alla som är där. Jag förstår helt och fullt att man tar till våld mot något så vidrigt som nazister. I en önskevärld skulle det inte behöva vara så, men man blir så fruktansvärt provocerad av de rakade skallarna och flaggorna som vittnar om nazism. Dem skrek till invandrare att åka hem, och enligt media attackerade en buss full av invandrare. Jag kände otroligt obehag av allt våld, de skällande hundarna och folkmassorna som helt plötsligt sprang för att undvika stenar i huvudet och pepparspray i ögonen. Det var riktigt obehagligt då jag aldrig sett våld på så nära håll förut. SvP benämner alla motdemonstranter som kommunister och invandrare, det är så provocerande att jag tappar hopp om mänskligheten. Hopplösheten bara sköljer över mig när jag inser hur många i min närvaro som strider mot allt jag står för. Det är så jävla skrämmande att Sverige blivit ett så rasistiskt land, och jag vet inte vart fan man ska börja för att få stopp på det. Samtidigt är jag stolt över alla som var där första maj och visade sitt stöd, även om det slutade i kravaller.
Att motdemonstranterna svartmålas tror jag enbart beror på att vi var så otroligt många fler att vi märktes mer. Det finns filmer när man ser nazisterna kasta sina glasflaskor utan att poliserna rycker in överhuvudtaget, och jag ifrågasätter deras metod under 1 maj väldigt mycket. Att motdemonstranterna ska ses som extremister och ta all skuld för kravallerna är helt fel. Majoriteten av alla som var i tåget backade när våldet bröt ut och det var långt ifrån en tredjedel som använde våld. Resten stod för verbalt våld, skrek slagord och försökte överrösta deras tal. Yttrandefriheten gäller så länge man inte kränker någon, utför hets mot folkgrupp, hets mot tjänsteman, olaga hot osv. Vilken av dessa punkter bröt inte nazisterna mot under 1 maj 2012? Har människor glömt vad nazister är, har alla glömt judeutrotningen och vad nazismen kämpar för?
Det vanligaste argumentet mot demonstrationen är att man ska låta bli att dyka upp, skita i deras 1 maj marsch. En enkel jämförelse är att lägga fram hur det gick för SD. Inget parti tog upp debatten mot SD och deras invandringspolitik, ingen bevisade hur felaktig deras ideologi är. Det slutade med att dom fick en plats i riksdagen, för att människor bara hörde deras retoriker, man hörde aldrig motargumenten. Att sitta hemma när nazisterna tänker sprida propaganda på våra gator är inte ett alternativ. Vi måste samlas och visa var gränsen går, visa hur ruttna deras åsikter är. Inte nödvändigtvis med våld, men att vara där och visa att man inte stödjer det är ett måste. Att tömma en hel stad på folk är inte möjligt, och tanken på att nazisternas propaganda ska nå ut till människor är förjävlig. Inte en jävel till ska värvas, ingen vilsen själ ska få ta del av deras hjärntvättning. Att visa sin ståndpunkt är viktigare än så, för vi har redan allt för många nazister i världen.
http://ekuriren.se/ledareasikter/insandare/1.1424207-jag-var-dar-och-jag-skams-inte
http://ekuriren.se/nyheter/webbtv#mduyKhkyWp0ltnSCTCvwuQ
Bilder från ekuriren.se
För två år sedan protesterade alla möjliga människor mot att Sverigedemokraterna skulle röstas in i regeringen. Det skramlades med nycklar och skreks för att överrösta SD. I tisdags var det dags igen. SvP hade bestämt sig för att samlas och gå en marsch genom Eskilstuna, och motdemonstranterna var inte sämre och samlade ihop ett tåg på över tusen personer som ville överrösta nazisternas propaganda. Media vill gärna framställa det som att motdemonstranterna var vänsterextremister och enbart kommunister. Så var det INTE. Det fina med motdemonstranterna var att det var människor i alla åldrar, både män och kvinnor av olika etniciteter och politisk ställning. Det om något tycker jag är fint. Att människor oavsett bakgrund kan förenas mot något så vidrigt som nazister. Det handlade alltså inte om vänsterextremister, vi var över tusen människor som ville överrösta nazisterna. Vi var Eskilstunabor med courage som ville sätta stopp för vidrigheterna. Familjens vän på 60+ stod i frontlinjen och skrev "inga nazister på våra gator", ett tydligt bevis på blandningen av människor.
Nazisterna hade planerat att gå till smörparken men de kom inte så långt för vi stod i vägen och poliserna spärrade av. SvP hade laddat upp för våld, dom anlände med ett flertal backar fulla av tomflaskor som dom började kasta. Det rycktes bort kullersten på gatan som kastades och våldet bröt ut. Jag hamnade på helt fel sida om kaoset och vittnade våld på otroligt nära håll och var otroligt nära att själv skadas tillsammans med mina vänner. Demonstrationen höll på i över sju timmar och vi sprang ihärdigt efter, vägrade låta nazisterna tro att vi gett upp. Det värsta jag sett var när nazisterna slet av flaggorna och använde stängerna som spjut. Majoriteten av demonstranterna var på andra sidan ån för att poliserna hade spärrat av alla vägar över, så vi stod på andra sidan och bevittnade något som såg ut att bryta ut i blodigt våld. Nazisterna sprang mot demonstranterna med spjut i högsta hugg och trots avståndet kunde man se hatet från bådas sidor.
Jag försvarar aldrig våld, det gör jag inte. Våld föder bara våld och det löser ingenting. I den bästa av världar skulle man kunna diskutera utan hetsiga demonstrationer, men så ser inte världen ut och kommer aldrig att göra heller. Eftersom människor har en tendens att gardera sig i diskussioner intar de bara försvarsställning och debatten kommer ingenstans. Jag förstår ilskan, jag förstår hatet och viljan att använda våld som ett sätt att markera. Har man inte upplevt en sån här demonstration kan man inte uttala sig, för provokationen är så otroligt hög och adrenalinet pumpar hos alla som är där. Jag förstår helt och fullt att man tar till våld mot något så vidrigt som nazister. I en önskevärld skulle det inte behöva vara så, men man blir så fruktansvärt provocerad av de rakade skallarna och flaggorna som vittnar om nazism. Dem skrek till invandrare att åka hem, och enligt media attackerade en buss full av invandrare. Jag kände otroligt obehag av allt våld, de skällande hundarna och folkmassorna som helt plötsligt sprang för att undvika stenar i huvudet och pepparspray i ögonen. Det var riktigt obehagligt då jag aldrig sett våld på så nära håll förut. SvP benämner alla motdemonstranter som kommunister och invandrare, det är så provocerande att jag tappar hopp om mänskligheten. Hopplösheten bara sköljer över mig när jag inser hur många i min närvaro som strider mot allt jag står för. Det är så jävla skrämmande att Sverige blivit ett så rasistiskt land, och jag vet inte vart fan man ska börja för att få stopp på det. Samtidigt är jag stolt över alla som var där första maj och visade sitt stöd, även om det slutade i kravaller.
Att motdemonstranterna svartmålas tror jag enbart beror på att vi var så otroligt många fler att vi märktes mer. Det finns filmer när man ser nazisterna kasta sina glasflaskor utan att poliserna rycker in överhuvudtaget, och jag ifrågasätter deras metod under 1 maj väldigt mycket. Att motdemonstranterna ska ses som extremister och ta all skuld för kravallerna är helt fel. Majoriteten av alla som var i tåget backade när våldet bröt ut och det var långt ifrån en tredjedel som använde våld. Resten stod för verbalt våld, skrek slagord och försökte överrösta deras tal. Yttrandefriheten gäller så länge man inte kränker någon, utför hets mot folkgrupp, hets mot tjänsteman, olaga hot osv. Vilken av dessa punkter bröt inte nazisterna mot under 1 maj 2012? Har människor glömt vad nazister är, har alla glömt judeutrotningen och vad nazismen kämpar för?
Det vanligaste argumentet mot demonstrationen är att man ska låta bli att dyka upp, skita i deras 1 maj marsch. En enkel jämförelse är att lägga fram hur det gick för SD. Inget parti tog upp debatten mot SD och deras invandringspolitik, ingen bevisade hur felaktig deras ideologi är. Det slutade med att dom fick en plats i riksdagen, för att människor bara hörde deras retoriker, man hörde aldrig motargumenten. Att sitta hemma när nazisterna tänker sprida propaganda på våra gator är inte ett alternativ. Vi måste samlas och visa var gränsen går, visa hur ruttna deras åsikter är. Inte nödvändigtvis med våld, men att vara där och visa att man inte stödjer det är ett måste. Att tömma en hel stad på folk är inte möjligt, och tanken på att nazisternas propaganda ska nå ut till människor är förjävlig. Inte en jävel till ska värvas, ingen vilsen själ ska få ta del av deras hjärntvättning. Att visa sin ståndpunkt är viktigare än så, för vi har redan allt för många nazister i världen.
http://ekuriren.se/ledareasikter/insandare/1.1424207-jag-var-dar-och-jag-skams-inte
http://ekuriren.se/nyheter/webbtv#mduyKhkyWp0ltnSCTCvwuQ
Bilder från ekuriren.se
kanske var det tur att jag föll så djupt, för det var du som fick min fallskärm att fällas ut.
Härligt med respons på vad jag skriver, fortsätt med det!
I lördags firade jag min moster och spenderade tiden med att fika och leka med mina kusinbarn. Jag är vanligtvis inget stort fan av barn, men när lilla Rasmus på tre år utser mig till att vara brandman-Agnes och vara den enda som fick kliva in i hans brandstation, då kan jag inte låta bli att le. Dessutom fick jag andas in lite nytt liv när jag bar runt på Elsa på endast några månader, mitt andra kusinbarn. Rasmus är besatt av brandmän, brandbilar, brandstationer och allt som hör till. Ibland kunde man höra honom ropa "ring!" från något annat rum, och då skulle man låtsas ringa och säga att det brann så han kunde komma och rädda en. Dessutom är han så söt att jag smälter.
Nu ska det laddas upp för festligheter som jag tror och hoppas kan få upp humöret.
I lördags firade jag min moster och spenderade tiden med att fika och leka med mina kusinbarn. Jag är vanligtvis inget stort fan av barn, men när lilla Rasmus på tre år utser mig till att vara brandman-Agnes och vara den enda som fick kliva in i hans brandstation, då kan jag inte låta bli att le. Dessutom fick jag andas in lite nytt liv när jag bar runt på Elsa på endast några månader, mitt andra kusinbarn. Rasmus är besatt av brandmän, brandbilar, brandstationer och allt som hör till. Ibland kunde man höra honom ropa "ring!" från något annat rum, och då skulle man låtsas ringa och säga att det brann så han kunde komma och rädda en. Dessutom är han så söt att jag smälter.
Nu ska det laddas upp för festligheter som jag tror och hoppas kan få upp humöret.
jag ville vara hjälten eller boven, jag ville vara något som känns.
Jag blir rädd för mänskligheten ibland. Rädd för den låga kunskapsnivån och vägran att se verkligheten i ögonen. Det spelar nästan ingen roll vilken ämne man berör, man möter alltid människor som inte vill lyssna, inte vill lära sig och vägrar gå ett steg utanför den trygga, ovetande och naiva bubblan de lever i. Det spelar ingen roll om det handlar om feminism, att vara vegetarian, politik, nazism, religion eller vilken åsikt som helst. Människor vill inte lyssna, de vill inte höra hur verkligheten egentligen är. Jag förstår inte hur man kan välja att vara så oallmänbildad om världen att man blir fientlig när informationen läggs framför fötterna. Jag har många gånger mött människors okunskap som i nästan alla fall slutar i att personen i fråga blir arg. Om vi tar vi mitt val att vara vegetarian som exempel. Det börjar med att någon nyfiket frågar mig vad som fick mig att ta det beslutet. Många gånger avböjer jag att förklara varför, för jag vet att det alltid slutar i en hetsig debatt där motparten försöker övertala mig att jag tagit ett dumt beslut. Samtidigt vill jag ju berätta, jag är stolt över att jag har viljan och kraften att motså något som jag faktiskt tycker är gott. Om personen insisterar på att jag ska berätta så gör jag det. Jag anstränger mig för att inte vara övertalande på något sätt i hur jag talar, jag försöker hålla mig på en informerade nivå. För jag vet hur provocerade människor blir annars. Fast det blir dem ändå, nästan i alla fall. När jag drar miljöperspektivet på det hela börjar motparten gardera sig. De säger emot de faktabaserade argumenten jag lägger upp och det slutar alltid med att personen i fråga bli upprörd och även arg över mina matval.
Att ett val jag gjort kan provocera så mycket förstår jag inte. Jag begär inte att du ska hålla med, jag berättar bara varför jag valt att leva som jag gör. Många blir fientliga när de möter ett ämne de inte vet så mycket om. Många förnekar att saker är på ett visst sätt, kanske för att de inte vill inse, kanske för att de helt enkelt inte vet. Feminism är också ett ord som klingar illa i andras öron av någon väldigt underlig anledning. När människor ställs inför faktan om hur ojämnställt vårt samhälle är skrattar många bort det och påstår att de "minsann aldrig upplevt något sådant". Det är för att de inte varit mottagliga för den informationen. Sen jag blev involverad i feminism och vegetarianism har jag öppnat ögonen för saker jag tidigare inte ens sett. Jag blev medveten om saker jag annars tagit in omedvetet. Det finns hur mycket som helst i samhället som påverkar befolkningen utan att man märker av det själv. Det ger en skev bild av män och kvinnor framförallt. Fast det reflekterar människor vanligtvis inte över, för vi blir matade med det dag in och dag ut. Att folk inte fått ta del av viss information är tråkigt, men vad som är ännu tråkigare är att många inte vill veta. De vill inte lära sig helt enkelt, vägrar ta emot informationen. Många tjafsar hellre emot än att lära sig. Väldigt sorgligt i mina ögon.
Vad jag vill få sagt är att människor borde vara mer öppna för kunskap och information innan de tar ställning eller blir arga på folk som gjort ett annat val. När du tagit ställning, stå då för det, men döm inte innan du har kunskap inom ämnet. Det gör mig sjukt frustrerad hur människor inte vill acceptera faktum, acceptera hur världen ser ut. Hur ska vi då kunna göra något åt allt som är fel?
Att ett val jag gjort kan provocera så mycket förstår jag inte. Jag begär inte att du ska hålla med, jag berättar bara varför jag valt att leva som jag gör. Många blir fientliga när de möter ett ämne de inte vet så mycket om. Många förnekar att saker är på ett visst sätt, kanske för att de inte vill inse, kanske för att de helt enkelt inte vet. Feminism är också ett ord som klingar illa i andras öron av någon väldigt underlig anledning. När människor ställs inför faktan om hur ojämnställt vårt samhälle är skrattar många bort det och påstår att de "minsann aldrig upplevt något sådant". Det är för att de inte varit mottagliga för den informationen. Sen jag blev involverad i feminism och vegetarianism har jag öppnat ögonen för saker jag tidigare inte ens sett. Jag blev medveten om saker jag annars tagit in omedvetet. Det finns hur mycket som helst i samhället som påverkar befolkningen utan att man märker av det själv. Det ger en skev bild av män och kvinnor framförallt. Fast det reflekterar människor vanligtvis inte över, för vi blir matade med det dag in och dag ut. Att folk inte fått ta del av viss information är tråkigt, men vad som är ännu tråkigare är att många inte vill veta. De vill inte lära sig helt enkelt, vägrar ta emot informationen. Många tjafsar hellre emot än att lära sig. Väldigt sorgligt i mina ögon.
Vad jag vill få sagt är att människor borde vara mer öppna för kunskap och information innan de tar ställning eller blir arga på folk som gjort ett annat val. När du tagit ställning, stå då för det, men döm inte innan du har kunskap inom ämnet. Det gör mig sjukt frustrerad hur människor inte vill acceptera faktum, acceptera hur världen ser ut. Hur ska vi då kunna göra något åt allt som är fel?
jag gick till skolan med min nya ryggsäck, men låtsades som att det var en rymddräkt
Helgen levererade med en perfekt kombination mellan plugg, fest, shopping, glass och mycket kramar. På lördag morgon begav sig familjen till lager 157 i Hälleforsnäs och jag är en superfin pippitröja, ett par skor och trosor rikare. Mot kvällen bar det av till Filial där vi dansade till totalt värdelös musik och drack goda hallondrinkar. Som vanligt faller man ännu hårdare när man kommit längre, men jag har blivit bättre på att kravla mig uppåt. Fästet har liksom blivit lite stabilare. Ganska trött på det dysfunktionella bara.
Jag bjuder på lite dåliga iphonebilder från veckans blandade händelser:
Jag bjuder på lite dåliga iphonebilder från veckans blandade händelser:
You just decided love wasn't for you. And every year since then has proved it to be true
4,5 timmes matte C på en dag, tre timmar Historia och sen var det bara att ta cykeln hem och fortsätta plugga. Just nu skriver jag om min svenska C uppsats om språksociologi. Varför skriver jag om den? Jo, för att jag råkade radera uppsatsen på över sju sidor från mitt usbminne - utan att ha spratat den på datorn. Roligare saker kan man ju spendera en fredagkväll med, men vet att jag inte kommer kunna njuta av helgen om jag inte får saker gjorda. Det är tusen saker på en gång som måste strykas från listan.
Men har man fullt upp hinner man inte känna efter, och det är rätt positivt ibland.
För övrigt har jag köpt nya rosa hörlurar, och jag lever i dom nu. Stänger in mig i min egna lilla värld av musik och helt plötsligt är koncentrationen på topp. Helt otroligt. Kameran har jag dammat av också. Photoshop går varm de korta stunderna jag är pluggfri, och det är så skönt att inspirationen kommit tillbaka. Jag trodde att jag hade tappat den helt.
Men har man fullt upp hinner man inte känna efter, och det är rätt positivt ibland.
För övrigt har jag köpt nya rosa hörlurar, och jag lever i dom nu. Stänger in mig i min egna lilla värld av musik och helt plötsligt är koncentrationen på topp. Helt otroligt. Kameran har jag dammat av också. Photoshop går varm de korta stunderna jag är pluggfri, och det är så skönt att inspirationen kommit tillbaka. Jag trodde att jag hade tappat den helt.
draw butterflies on her wrists and kiss her scars
Så mycket och samtidigt så lite. Upp och ner. Allt på samma gång fastän ingenting känns. Egentligen känns allting så mycket att det gör mig avdomnad. Sysselsätter denna söndagsångest med plugg och häng med lillebror. I hopp om en bättre morgondag.
bubblegum dipdye
Nu ser jag ut som alla andra bloggerskor, och jag älskar det! Det känns som gå runt med sockervadd i håret, nu fattas det bara regnbågar och unicorns. Nu har mitt rågblonda hår fått ett lyft med lite rosa toppar.
Ikväll blir det festligheter.
Ikväll blir det festligheter.
And now spikes will keep on falling from the heavens to the floor. The future was our skin and now we don't dream anymore
Häromdagen fick jag för mig att jag var en ofrivillig deltagare i ett experiment. Ett test som gick ut på att testa hur mycket skit en människa kunde ta sig igenom utan att bryta ihop totalt. Exakt så känns det, och jag önskar att jag bevisat mig tillräckligt stark för snart är jag fan nära ett sammanbrott. Flyktvägarna från kaoset börjar ta slut och de leder ändå bara tillbaka till samma spår till slut. Rusande blod i ådrorna och lyckorus i kroppen håller i sig för kanske en kväll eller två men kryper sig senare ännu närmare inpå. Jag får inget grepp om hur mycket man ska behöva ta emot, får inget grepp om hur det ska fungera att om och om igen kliva upp ur sängen fastän både kropp och sinne skriker efter motsatsen. Det tar på krafterna att kämpa mot sig själv och sina egna impulser och viljor. Något utav det värsta är att tappa bort sig själv. Allt man byggt upp och lärt sig under sina korta år är som bortblåsta och jag har ingen aning om vem jag är. Jag kan liksom inte definera mig själv med det här, och det känns så surrealistiskt och fel.
Trots mina klagoord och allt påträngande har jag faktiskt haft några väldigt fina dagar på lovet. Jag blev födelsedagöverraskad av mitt fina kompisgäng med förfest på statt och sedan Maskinen på lokomotivet i torsdags. En rakt igenom sprudlande kväll och det gjordes om redan dagen därpå. Det gör mig nästan ännu mer frustrerad, att jag hamnar i det här trots lyckade äventyr och underbara vänner. Det känns så egoistiskt på något sätt.
Det här har förvandlats till något slags forum för evigt klagande, inte den fotoblogg jag själv önskat. Men jag vill så gärna kunna titta tillbaka om ett år eller två och minnas hur långt jag kommit och för evigt kämpa för att aldrig hamna här igen.
Trots mina klagoord och allt påträngande har jag faktiskt haft några väldigt fina dagar på lovet. Jag blev födelsedagöverraskad av mitt fina kompisgäng med förfest på statt och sedan Maskinen på lokomotivet i torsdags. En rakt igenom sprudlande kväll och det gjordes om redan dagen därpå. Det gör mig nästan ännu mer frustrerad, att jag hamnar i det här trots lyckade äventyr och underbara vänner. Det känns så egoistiskt på något sätt.
Det här har förvandlats till något slags forum för evigt klagande, inte den fotoblogg jag själv önskat. Men jag vill så gärna kunna titta tillbaka om ett år eller två och minnas hur långt jag kommit och för evigt kämpa för att aldrig hamna här igen.
sista året som rebellisk tonåring
Göteborg har verkligen levererat de senaste dagarna. Under helgen då tjejerna var med gjorde vi stan medan solen sken och jag kände mig allmänt nöjd med situationen. Jag inhandlade en studentklänning från Topshop som jag halvt dog över och piercade spontant naveln. Cecilia frågade mig; Agnes, ska vi pierca oss? Så gick vi in i studion och hade det avklarat på en kvart. Spontant och underbart. Vi åt en tidig födelsedagsmiddag på lördag kväll och blev servade med frukost varje morgon av min älskade bror. Idag startade jag min födelsedag med att hänga med storebror till göteborgs universitet för att sitta och plugga tre timmar i biblioteket i väntan på att hans lektion skulle ta slut. Under min vistelse här har jag skrivit klart två tunga C-uppsatser och det känns så himla skönt att ha det avklarat. Efter plugget bjöd Elias på födelsedagslunch innehållande Göteborgs goaste falafel. Resten av dagen har varit oerhört lugn och jag njuter av det efter det so far kaotiska året.
Imorgon bär det av hemåt och jag ser fram emot att få krama om min mamma, sova i min egna säng, hänga upp min klänning i fönstret och även bli firad av släkt och vänner. Nu är jag nitton år och det enda jag har tänkt på idag är att jag fått uppleva en födelsedag till, hur absurt det än känns.
Imorgon bär det av hemåt och jag ser fram emot att få krama om min mamma, sova i min egna säng, hänga upp min klänning i fönstret och även bli firad av släkt och vänner. Nu är jag nitton år och det enda jag har tänkt på idag är att jag fått uppleva en födelsedag till, hur absurt det än känns.
även om jag inte vet var jag ska får jag aldrig sluta gå
Igår agerade jag modell åt Cecilia som hade en fotouppgift i skolan. Hon vet inte om det men den här kvinnan är fan bra på allt. Hon tar aldrig åt sig när man säger det, men det ÄR verkligen så. Förstår inte hur all kunskap, kreativitet och inlärningsförmåga får plats i hennes huvud. Hon skulle hur som helst ta en bild som liknade den här bilden av Mona Johannesson. Känns skumt att se sig själv som modell sådär, men tycker hon gjorde ett grymt jobb! Duktiga duktiga vän.
Om ett dygn sitter jag på tåget till Götet och mamma är förhoppningsvis hemma från sjukhuset. Känns som att det måste gå åt rätt håll nu. Puss
Om ett dygn sitter jag på tåget till Götet och mamma är förhoppningsvis hemma från sjukhuset. Känns som att det måste gå åt rätt håll nu. Puss
Från genombrott till sammanbrott. Femton sekunder av allt.
Jag hinner inte med att sova, hinner knappt med att andas. Jag slits mellan skolan, sjukhuset och allt som måste göras i lägenheten. Utöver det skulle jag behöva söka sommarjobb och skicka iväg en högskoleansökan. Jag har fem fördjupningsuppsatser på hög och utöver det även lite rester från de veckor jag var sjuk. Jag hinner inte, orkar inte.
Mamma mår bättre i alla fall, det går åt rätt håll nu så oron har släppt lite, även om hon kan behöva opereras. De senaste dagarna har jag gått på helspänn hela dagarna och vakat över telefonen på grund av rädslan över att få det där samtalet. Jag gör alltid upp olika scenarion i huvudet bara av att någon inte svarar i telefon. Jag tror alltid att personen i fråga blivit påkörd eller bortrövad. Så det här har onekligen varit en av de värsta veckorna i mitt liv. Tredje familjemedlemmen som blivit inlagd på en månad nu, men jag tänker att allt negativt har ju redan hänt så nu måste väl resten av 2012 måste bli ett toppen år? Det känns ju som det enda logiska - hoppas jag.
På fredag bär jag av till Göteborg för att bo hos min bror fram till onsdagen, ska göra Göterborg med mina tjejer och fira min födelsedag bland annat. Jag hoppas på ett vårigt Göteborg, fikapauser i solen och bara ren avslappning. Skulle sitta oerhört fint! Men innan dess ska jag göra klart en hel hög med plugg. Börjar med att göra klart en C-uppsats om språksociologi. Jag jublar inombords...
Mamma mår bättre i alla fall, det går åt rätt håll nu så oron har släppt lite, även om hon kan behöva opereras. De senaste dagarna har jag gått på helspänn hela dagarna och vakat över telefonen på grund av rädslan över att få det där samtalet. Jag gör alltid upp olika scenarion i huvudet bara av att någon inte svarar i telefon. Jag tror alltid att personen i fråga blivit påkörd eller bortrövad. Så det här har onekligen varit en av de värsta veckorna i mitt liv. Tredje familjemedlemmen som blivit inlagd på en månad nu, men jag tänker att allt negativt har ju redan hänt så nu måste väl resten av 2012 måste bli ett toppen år? Det känns ju som det enda logiska - hoppas jag.
På fredag bär jag av till Göteborg för att bo hos min bror fram till onsdagen, ska göra Göterborg med mina tjejer och fira min födelsedag bland annat. Jag hoppas på ett vårigt Göteborg, fikapauser i solen och bara ren avslappning. Skulle sitta oerhört fint! Men innan dess ska jag göra klart en hel hög med plugg. Börjar med att göra klart en C-uppsats om språksociologi. Jag jublar inombords...
beväpna dig med vingar
I såna här perioder önskar man bara att man kunde pausa en stund och låta vardagen gå på utan några märkbara händelser. När vardagen väl går på tycker jag att det är svintråkigt och önskar att något spektakulärt skulle hända. Nu händer det extremt mycket hela tiden - mestadels negativt. Så snälla, var finns pausknappen?
I veckan har jag hunnit vara på en konsert med Thåström på lokomotivet och det var jävligt mäktigt måste jag säga. Hesa gubbar och gubbrock är helt klart underskattat. Jag har även hunnit plugga igen tre veckor på några dagar och haft en riktigt rolig fredagkväll. Min fina vän hade 19-årsfirande och det firade vi med oerhört god tårta, alkohol och krogdans. Kvällen rundades av fram mot fyra och jag var mäkta nöjd med den dramafria natten.
Lördagen spenderades på akuten då jag tvingade in min älskade mamma i en taxi för att åka och undersökas. Hon har varit inlagd sen dess och läget blir bara värre. Det började med en inflammation i tanden som spred sig till hela käken. Ansiktet svullnade upp och nu trycker svullnaden mot några nerver så hon har ingen känsel kvar. Hon kan inte äta, dricka, läsa, prata eller ens öppna munnen. Min älskade starka mamma. Det är svårt att se någon så självständig och stark kvida, gråta och vara panikslagen av den outhärdliga smärtan. När inte ens de starkaste medicinerna hjälper det minsta förstår man hur ont hon har. Svullnaden har spridit sig enda ner till bröstet och jag har suttit vid hennes sida två dagar i rad, borstat hennes hår, kramat hennes hand och vakat över monitorn och droppet. Någon skulle bara våga ta min mamma ifrån mig. Det här är verkligen den största mardrömmen för mig, det är något jag fruktar varje dag och drömmer mardrömmar om på nätterna. Och hur svårt är det inte att agera vuxen och stark när man känner sig så otroligt liten och svag. Hon är det enda jag har. Du skulle bara våga något annat än att bli frisk och komma hem.
I veckan har jag hunnit vara på en konsert med Thåström på lokomotivet och det var jävligt mäktigt måste jag säga. Hesa gubbar och gubbrock är helt klart underskattat. Jag har även hunnit plugga igen tre veckor på några dagar och haft en riktigt rolig fredagkväll. Min fina vän hade 19-årsfirande och det firade vi med oerhört god tårta, alkohol och krogdans. Kvällen rundades av fram mot fyra och jag var mäkta nöjd med den dramafria natten.
Lördagen spenderades på akuten då jag tvingade in min älskade mamma i en taxi för att åka och undersökas. Hon har varit inlagd sen dess och läget blir bara värre. Det började med en inflammation i tanden som spred sig till hela käken. Ansiktet svullnade upp och nu trycker svullnaden mot några nerver så hon har ingen känsel kvar. Hon kan inte äta, dricka, läsa, prata eller ens öppna munnen. Min älskade starka mamma. Det är svårt att se någon så självständig och stark kvida, gråta och vara panikslagen av den outhärdliga smärtan. När inte ens de starkaste medicinerna hjälper det minsta förstår man hur ont hon har. Svullnaden har spridit sig enda ner till bröstet och jag har suttit vid hennes sida två dagar i rad, borstat hennes hår, kramat hennes hand och vakat över monitorn och droppet. Någon skulle bara våga ta min mamma ifrån mig. Det här är verkligen den största mardrömmen för mig, det är något jag fruktar varje dag och drömmer mardrömmar om på nätterna. Och hur svårt är det inte att agera vuxen och stark när man känner sig så otroligt liten och svag. Hon är det enda jag har. Du skulle bara våga något annat än att bli frisk och komma hem.
gränsland
bilden är klickbar