snabbspola vintern, ja tack

Idag låg H&Ms vårkatalog på golvet när jag kom hem från en tripp på stan. Åh, kan det inte bli vår nunununununu? Jag vill kunna gå runt på grus i tygskor, ha tunna koftor utan att frysa och jag vill kunna cykla vart jag än ska. Jag vill kunna ta en joggingtur i skogen och ta långa promenader med en vän för att hamna på en grön gräsmatta någonstans. NUUUU





22/12 -10

Nu har jag slagit in mina sista julklappar och det doftar gran i hela lägenheten. Det är -20 grader och det känns som att jag ska avlida så fort jag går ut, men det är ju bara jul en gång om året, så jag får nog försöka vara lite positiv till det hela. Det är ju faktiskt rätt mysigt. 





året som gått

Jag sitter i min sköna datorstol i raggsockor och dricker "Cozy Christmas"-te ur en enorm färgglad tekopp. Jag har haft en mysig söndag med glögg, en fin vän och en gran att klä. "Här står granen och fryser, saknar något som lyser" löd min pappas inbjudan till den årliga granklädningen(om det ens är ett ord). Jag känner mig rätt tillfredsställd med livet för tillfället så jag tänkte följa förra årets tradition och göra en kort sammanfattning av 2010: 



Jag började 2010 med att dansa in året på en himla bra fest med mina tjejer. Efter lite mer än en vecka in i januari gick min danska släkting Gerda bort och vi åkte till Danmark i all snökaos(tåg och buss var sisådär 8 timmar sent sammanlagt) för att gå på hennes begravning. Begravningen var fin och jag fick träffa på min mammas underbara kusiner. Min lillebror fyllde fjortis och jag bekantade mig med en hel drös underbara människor från Slagsa på en fest som Mathilda drog med mig till. En kväll då jag var väldigt glad och släppte allt för en stund. Slutet av Januari tillbringade jag med min pappa och lillebror i Dalarna hos lite släkt. 


Jag har inte så mycket dokumenterat från februari, men jag vet att jag spenderade en flummig kväll med Karin då jag blev över 200 fula foton på oss rikare. Trötthet och kameror är ibland världens bästa kombination. Jag var en sväng i Dalarna igen och snön var mig fortfarande upp till knäna. 13 februari blev jag tillsammans med en fin kille som jag spenderade åtskilliga månader med under 2010. 



Jag traskade runt i tygskor som vanligt hela vintern, men i mars började äntligen allting smälta. Jag blev lika överlycklig som jag blir varje vår. Då den första bilden till vänster är tagen tvingade jag med mig min lillebror ut i skogen på en fotopromenad, han skulle som hämnd tvinga mig bort från den upptrampade stigen. Som bilden visar hade jag snö upp till låren och vi gick vilse. Han får aldrig bestämma igen. För övrigt blev jag med Musebiljett och jag hade ett fotoprojekt i skolan som skulle beskriva känslor. Min fågel fick vårkänslor i slutet av mars och började ruva på diverse saker igen. På idrotten i skolan trampade jag sönder isen och badade isvak, jag var otroligt stolt efteråt.


April började med en oförskämt bra födelsedag då jag blev ett objektiv rikare och hade det förjävla bra. Jag fikade åtskilliga gånger den här månaden med gamla klasskompisar och mina tjejer. Jag mådde väldigt bra! Det var ju vår. Min klass fick besök av tio italienare och besökte huvudstaden, dessutom spelade vi paintball på idrotten. Jag knarkade Bon Iver och spred vidare min kärlek till Alexandra som även hon smälte på en gång. Jag hade även en partynatt i Slagsta och missade båda nattbussarna på grund av sommartiden. 


I maj hände det grejer. Jag satte mig i frisörstolen och bad frisören att raka bort massor av mitt hår. Det kändes så konstigt men jag är så himla nöjd att jag tog mig modet. Jag trivs i det fortfarande! Jag och Cissi tog årets första slagstaglass också. Det började äntligen kännas som sommar och vi intog till och med Djurgårdsparken en kväll med tunna strumpbyxor och picknickfilt. Vi blev hur myggbitna som helst, men det gjorde inte ett dugg när man kan cykla hem mitt i natten iklädd endast en tunn kofta. 


6 juni slutade jag mitt första år som mediaelev på John Bauer och jag firade en lyckad avslutning på Viktors gräsmatta med över 30 andra glada John Bauare. Skrev lite såhär:

Kvällen var lyckad, alla var glada och stämningen var på topp. Fan vad jag njöt av solen och gräset under barfota fötter. Det låg högklackade skor över hela gräset och alla hade bara ben och somriga kläder. Det kunde faktiskt inte vara särskilt mycket bättre.

Ungefär en vecka efter avslutningen började jag jobba/praktisera på MDH. Jag hade turen att hamna i en grupp assköna tjejer, med världens sämsta bajshumor. Min bror tog studenten och min finaste vän Karin blev inlagd på sjukhus för körtelfeber. Jag fick inte besöka henne och var så himla orolig. 


Jag fortsatte jobba en bit in på juli och besökte min kusin och kusinbarn i Stockholm en helg. Det var soligt och jag prövade på paddlesurf. Ingen missade nog att det var fotbolls VM och trots mittt ointresse bestämde vi tjejer oss för att gå all-in på finalen med plakat och ansiktsmålning. Fel lag vann med det var kul och vi blev förvånansvärt involverade i matchen! Mitt småjobbande på tidningen Folket gav mig äran att recensera en Kent konsert i stan. Jag köade glatt med Amina, kom in gratis och hoppade i två timmar i konstant regnande. Att få se min text i tidningen två dagar efter var något speciellt, kände mig så jäkla stolt och nöjd. Bra respons fick jag dessutom! Jag spenderade en helg på min dåvarande pojkväns land och bara njöt av sommaren. Det sista jag gjorde i juli var att besöka Göteborg med mina två bästa tjejer, mys på hotellet, Liseberg och en massa shopping!


Innan skolan började spenderade jag fem dagar med att jobba. En dag jobbade jag 12 timmar i sträck faktiskt, med 40 min lunch. Jag var skapligt mör efter det! Tjejerna jag jobbade med var härliga och jag fick bra arbetserfarenheter. Dessutom fick jag min första riktiga anställning på KomTek efter det! Någon vecka in i skolan tog sig alla tvåor ut på hajk, det vill säga vandra flera mil med flera kilos ryggsäck. Jag mådde riktigt kasst psykiskt och vandringen gjorde det inte bättre, jag ville ge upp och gråta varje steg jag tog. Det var så himla jobbigt och kroppen värkte av den tunga väskan. Det gör jag aldrig om! Resten av augusti var rätt händelselös och tom.


Jag spenderade många timmar till att promenera med mina kamera och fånga den sista solen. Jag joggade flera gånger i veckan och satsade på skolan. Jag hade en natt med Karin, Elin och Linn som slutade i hemgång sex på morgonen i alldeles för höga skor. En tripp till Stockholm och fotografiskamuseet bjöd min mamma på. 


Oktober började i skolans fotostudio där jag spenderade tre timmar med att fotografera frisörernas modeller. Det var höst på riktigt och jag välkomnade hem min nya Nikon D90 som jag betalat från egen ficka, vilket känns tusen gånger bättre än att snylta från sina föräldrar. Klassen hade en mysig övernattning i skolan och jag for på en maskeradtripp i Strängnäs där jag var hippie. Jag fikade som vanligt, och invigde min nya kamera på höstpromenader. Jag dagdrömde om att fly landet och ha LP-skivor på väggarna i en liten mysig lägenhet. 


I november började jag gymma med Karin och gick runt med träningsvärk konstant. I skolan hade vi temavecka och vi skulle göra en mokumentär och min grupp gjorde en om toppbloggarna. Det var ett skitkul arbete samtidigt som allt krånglade som som fan. Jag fotade lite självporträtt och åkte till Stockholm tre gånger under den här månaden. Först var jag på utbildning med KomTek, andra gången på fotografiska museet och träffar med lite nya människor. Sista besöket i huvudstaden gav en APU-plats på Ladiesteam. Några tjejer från min klass höll även fotostudio på julmarknaden i stan. 


Jag har aldrig varit något vidare fan av vintermörker och precis som alla år är de mörka månaderna kämpiga att ta sig igenom. Jag fortsatte träningen och det var det enda som gjorde att jag hade något att se fram emot, lite endorfiner var vad jag behövde. Annars fotografera jag mycket. Skolans fotostudio bokades för vi hade uppgifter i ljussätning som skulle göras och jag fotograferade ett självporträtt som skulle representera vem jag är. Jag blev väldigt nöjd med båda resultaten. Det var några fina vinterdagar då jag samlade kraft för att gå ut i kylan. Senaste helgerna har jag partajat och det behövde jag, nya fina människor och mycket, mycket skratt! Om en vecka är det julafton och jag tror resten av december har bra saker att erbjuda, jag hoppas på det varfall!

your skin and bones turn into something beautiful

En galet bra helg so far med julavslutning i skolan, American pizza häng med galet bra klasskompisar och party hos Angela bland annat. Snart ska jag iväg på glöggparty hos Karin och bara njuta av mitt jullov. 


Skitig spegel och en världsbra vän

Protected only by the kindness of your nature

En ganska flippad med väldigt rolig lördagsnatt rikare 
fem skoldagar kvar innan jullov
rött läppstift
nya svarta 14 cm kilklackar jag inte kan gå i
fina människor
duntäcke
fika
och julklappar

Det känns rätt fint här och nu, och jag är mycket mer nöjd än vad jag ser ut att vara på bilden.


skolans fotostudio

Mjuk - och dramatisk ljussättning. 
Bilden på mig har Charlotte Ragnefors tagit, all redigering av mig. 







Foto A

Vi har fått som uppgift i Foto A att ta ett självporträtt. Ett porträtt som ska symbolisera vad du är, vad du brinner för eller en känsla du utstrålar. Lätt tänkte jag, fotografering är ju jag rakt igenom. 

  • Alla mina kameraprylar symboliserar ju såklart mitt fotointresse. Den bruna jag håller i handen och den svarta som hänger till höger är det vackraste jag äger tror jag. Analoga kameror från 60 talet, som faktiskt går att använda! Jag har inte köpt film än, men de är bara så jävla fina att titta på så de står fint på min hylla. kameran jag håller i handen är pappas gamla analoga systemkamera.
  • Alla foton symboliserar både alla underbara människor i mitt liv, och mitt fotointresse.
  • Turkosa strumpor för att turkosa är min favoritfärg
  • Håret på sidan för att jag tycker att min lilla udda frisyr är jag.

Bilden är klickbar


Look how time have changed us

Gymma i två timmar med Karin, promenera hem till mig med henne, en sväng förbi Konsum, ta en lång varm dusch, ligga under mitt duntäcke i soffan och kolla på Grinchen tillsammans, äta Marabou Vintervit, nötchoklad, klementiner, skumtomtar och dricka julmust, äta en stor middag och avsluta natten framför en skräckfilm. Du är bäst.




Träning är faktiskt det enda som får mig att fortsätta peppa i det här jävla vintermörkret, jag ser fram emot att svettas och bli sådär skönt trött i kroppen varje dag.

fistfull of love - Antony and the Johnsons

And I feel your fists 
And I know it's out of love
And I feel your burning eyes burning holes 
Straight through my heart 
I know it's out of love

I accept and I collect upon my body 
The memories of your devotion





Jag har lärt mig själv att förtränga är det bästa alternativet, det är vad som har funkat bäst. Att möta sina rädslor är ingenting för mig, jag väljer hellre att putta undan längre och längre bort. Så långt att jag till slut faktiskt glömmer det, otroligt nog. Tills någon påminner mig igen och det slår till som en knytnäve i magen.

På vintern drar jag mig gärna undan, jag håller mig inne med böcker och raggsockor i värmen. Jag får ångest bara av tanken att jag ska ut och frysa igen, för det spelar faktiskt ingen roll hur många lager kläder jag har på mig. Jag mår verkligen inte bra i kyla och mörker. Jag är gärna ensam faktiskt, pysslar med mitt eget och sköter mig själv. Dock ger det mycket tid att tänka på, speciellt när jag ligger och inte kan sova för att jag fryser så mycket. Det är mycket möjligt att det är bra för mig att tänka klart alla tankar jag skjutit undan och inse fakta, acceptera. Det som har varit har varit och jag är faktiskt stolt över hur långt jag kommit. Men som jag nämnde finns det alltid någon/något som påminner mig om saker jag tryckt in i ett mörkt hörn, tryckt ner i ettinbrottssäkert skåp och låst med dubbla lås. Då är jag inte lika stolt och stark längre. Vissa minnen är det värsta jag har...

Det må vara nyttigt, alla påstår ju att man ska 'prata om det' och möta allt det där man inte vill möta, men ofta önskar jag att jag kunde sätta min kropp på paus, att jag skulle få sluta känna för bara en liten stund. Bara en vänlig klapp på axeln vid fel tillfälle kan bli så himla fel och jag reagerar så stark att det nästan svartnar för mina ögon. Jag har lyckats utsätta alldeles för fina människor för detta. Problemet ligger i att jag inte vet hur jag ska hantera det när det slår till. Vad är lösningen mot ångest?