a picture of

En bild på din pappa:

En bild på din mamma:

En bild på din födelsedag(16 år):

En bild på dig i ditt rum:

Någon du umgås väldigt mycket med:

En bild du aldrig visat någon:

En bild som gör dig glad:

En bild på hur du vill tillbringa varje dag:

En konstig bild:

En gammal bild på dig själv:

En person som du saknar:

En bild på din favoritplats:

Något du längtar efter:

En bild från din favoritsemester:

En bild som påminner dig om gamla tider:

En bild på barndomsvänner:

En bild som du är nöjd med:

En bild på dig själv som du tycker om:

En bild från i somras:

En bild som gör ont i hjärtat:



25/2 -11

Nu har jag jobbat två dagar på KomTek och efter ha stått upp i nio timmar igår var jag ganska mör i fötterna.
Nu tänker jag avnjuta mina sista dagars lov innan jag måste tänka på matteprov och redovisningar.
Ikväll känner jag för äventyr, något galet.
Nu: lunch på stan.


det spelar ingen roll kompis, vi ska åt samma håll

Trots att mina ihärdiga utslag inte försvinner utan istället blir fler har jag haft en riktigt bra start på mitt sjudagarslov. I fredags fyllde en vän 18 bast så det firade vi på Sylvia med lite mat och vin, ca 13 pers och stämningen var på topp. Jag stormtrivdes med mina vänner. Lördagmorgon blev jag väckt av mamma halv ett(!) med nybakat bröd, helt underbart att vakna av bröddoft. Jag spenderade resten av dagen inklusive natten hos en extremt kittlig man där matlagning, film och tjockt med godis får beskriva hur vi spenderade den. Söndagen bestod av en spontan middag ute med tre finfina människor och bio. Efter grillade räkor och popcorn fick jag sällskap hem i kylan. Duntäcke och kroppsvärme avslutade helgen på ett perfekt sätt.  









stay afloat, the key is hope

Jag har än så länge överlevt utslagen, dom är fortfarande kvar trots att det var tre dagar sen jag tog det sista pillret. Well well, så länge det inte blir värre ska jag väl vara tacksam. Idag slutade jag halv 12 och har precis tagit en lång varm dusch, i väntan på sällskap ska jag plugga lite matte. Men först peppar jag till min 18-årsdag med lite inspiration. 

Bilder lånade från rodeo.net/tattoologist/


1 - Too wierd to live, too rare to die - 3One life, to live - Dance like nobody's watching - 6Hell is empty and all the devils are here - Fall seven times, stand up eight - 9Whitout struggle there is no progress - 11 - 12We are not our failuresI'll find strenght in pain - You are the smell before rain. You're the blood in my veins. - Say what you need to say - 17 - 18 - 19 - 20Don't forget to love yourself - 22Stay afloat, the key is hope - 24 - 25

Kan inte få nog av snirkliga texter med fina budskap. Snart är det min tur!!

karma?

I precis ett år har jag haft problem med återkommande UVI(urinvägsinfektion) med ungefär 5 veckors mellanrum, och för någon vecka sedan hittade de äntligen rätt bakterie att behandla mot. Efter ett år med nästintill konstant smärta får jag rätt medicinering. Under 2010 käkade jag så mycket antibiotika att jag kände mig nerknarkad. Min kropp hann aldrig riktigt återhämta sig innan det var dags för nästa kur. Biverkningar som illamående gjorde dessutom att jag inte kunde äta normalt utan spykänslor.

Nu har jag ätit fyra tabletter om dagen i snart 10 dagar och haft huvudvärk dygnet runt sen dess. Någon verkar inte tycka att det är nog, för nu har jag fått röda utslag över hela magen, ryggen, bröstet och lite i ansiktet. Jag har alltså fått en allergisk reaktion på medicinen. Min mamma var likadan, hon åt så mycket antibiotika när hon var ung att hon blev allergisk och hela hennes kropp svullnade upp av utslag så hon fick besöka sjukhuset. Allergi mot antibiotika uppkommer tydligen också i slutet av kuren, och jag har bara sex tabletter kvar. Nu inväntar jag bara att det ska bli värre, att utslagen ska sprida sig och att tungan ska svälla. I skrivande stund sprider sig utslagen ännu mer vilket inte känns som att det bådar så gott. Jag har varit så sjukt nära bristningsgränsen så många gånger nu att det enda jag känner är: jag orkar inte. Jag orkar inte springa fram och tillbaka till vårdcentralen som om det vore mitt andra hem, övertala dryga läkare om jag inte hittar på mina symptom och bryta ner min kropp med olika sorters piller. 

Antingen har jag varit riktigt ond i något tidigare liv eller så straffas jag för min tidiga tonårstid som rebell. Vem/vad det nu är som jävlas med mig tycker jag ska lägga av. Jag orkar inte mer. 

Det är fan inte konstigt att man blir hypokondriker om man råkar ut för precis allt man kan råka ut för.



För att avluta det här inlägget lite roligare bjuder jag på en bild på mig och min grymma handledare Ylva från praktiken: 



all the people hurried fast, real fast, and no one ever smiled

Slitna toppar i det långa tunna håret, mörka ringar, sköra naglar.  
Återkommande och upprivande trots den årslånga vilan.
Trött på skammen, på att aldrig riktigt kunna förklara. 
En blick som så väl känns igen, ett uttryck, inte ett ord.
Något omöjligt att sätta ord på eller förstå

Den enda skillnaden på oss är att mitt kaos satte sig på utsidan




4/2 -11

Jag är tillbaka i Eskilstuna igen, tre jobbdagar kvar sen återgår allt som vanligt. Både skönt och tråkigt måste jag säga. Hur underbart som helst att slippa tråkiga rutiner med plugg och få lite miljöbyte. Dock saknar jag mitt rum(läs: min säng) och att inte kunna träffa vem jag vill under veckorna, man blir rätt ensam, haha. Jag är jätteglad idag, dansar runt samtidigt som jag gör mig iordning och njuter av att allt smälter utanför. Jag kan se den gröna gräsmattan utanför mitt fönster! I helgen ska jag spendera massa tid med saknade människor, det ska bli så bra. 

Här sammanställde jag lite roliga animeringar till en kort film, från förra helgen:










I don't really care, i just wanna dance

 

Lördagsnatten var lyckad och den slutade minst sagt mycket intressant. Det var vad jag behövde, släppa loss stressen lite. Tack bästa Viktor för inbjudan! Jag sov kvar hos Karin och vi kände att vakna efter knappt fem timars sömn, jag var skapligt seg dagen efter. Dock hade jag mysigt sällskap hela dagen som gjorde allt tusen gånger bättre.
Nu är jag tillbaka i Stockholm och har endast fem praktikdagar kvar! Satan vad skrämmande fort fem veckor går.

Här har vi en dansglad Karin som joinade mig och Jenniina på dansgolvet hela kvällen, vi lyckades få med oss de flesta upp dessutom! Även de som "aldrig dansar", så galet kul!

 


I whip my hair back and forth
I whip my hair back and forth, just whip it