kanske var det tur att jag föll så djupt, för det var du som fick min fallskärm att fällas ut.

Härligt med respons på vad jag skriver, fortsätt med det!

I lördags firade jag min moster och spenderade tiden med att fika och leka med mina kusinbarn. Jag är vanligtvis inget stort fan av barn, men när lilla Rasmus på tre år utser mig till att vara brandman-Agnes och vara den enda som fick kliva in i hans brandstation, då kan jag inte låta bli att le. Dessutom fick jag andas in lite nytt liv när jag bar runt på Elsa på endast några månader, mitt andra kusinbarn. Rasmus är besatt av brandmän, brandbilar, brandstationer och allt som hör till. Ibland kunde man höra honom ropa "ring!" från något annat rum, och då skulle man låtsas ringa och säga att det brann så han kunde komma och rädda en. Dessutom är han så söt att jag smälter. 

Nu ska det laddas upp för festligheter som jag tror och hoppas kan få upp humöret. 





jag ville vara hjälten eller boven, jag ville vara något som känns.

Jag blir rädd för mänskligheten ibland. Rädd för den låga kunskapsnivån och vägran att se verkligheten i ögonen. Det spelar nästan ingen roll vilken ämne man berör, man möter alltid människor som inte vill lyssna, inte vill lära sig och vägrar gå ett steg utanför den trygga, ovetande och naiva bubblan de lever i. Det spelar ingen roll om det handlar om feminism, att vara vegetarian, politik, nazism, religion eller vilken åsikt som helst. Människor vill inte lyssna, de vill inte höra hur verkligheten egentligen är. Jag förstår inte hur man kan välja att vara så oallmänbildad om världen att man blir fientlig när informationen läggs framför fötterna. Jag har många gånger mött människors okunskap som i nästan alla fall slutar i att personen i fråga blir arg. Om vi tar vi mitt val att vara vegetarian som exempel. Det börjar med att någon nyfiket frågar mig vad som fick mig att ta det beslutet. Många gånger avböjer jag att förklara varför, för jag vet att det alltid slutar i en hetsig debatt där motparten försöker övertala mig att jag tagit ett dumt beslut. Samtidigt vill jag ju berätta, jag är stolt över att jag har viljan och kraften att motså något som jag faktiskt tycker är gott. Om personen insisterar på att jag ska berätta så gör jag det. Jag anstränger mig för att inte vara övertalande på något sätt i hur jag talar, jag försöker hålla mig på en informerade nivå. För jag vet hur provocerade människor blir annars. Fast det blir dem ändå, nästan i alla fall. När jag drar miljöperspektivet på det hela börjar motparten gardera sig. De säger emot de faktabaserade argumenten jag lägger upp och det slutar alltid med att personen i fråga bli upprörd och även arg över mina matval. 

Att ett val jag gjort kan provocera så mycket förstår jag inte. Jag begär inte att du ska hålla med, jag berättar bara varför jag valt att leva som jag gör. Många blir fientliga när de möter ett ämne de inte vet så mycket om. Många förnekar att saker är på ett visst sätt, kanske för att de inte vill inse, kanske för att de helt enkelt inte vet. Feminism är också ett ord som klingar illa i andras öron av någon väldigt underlig anledning. När människor ställs inför faktan om hur ojämnställt vårt samhälle är skrattar många bort det och påstår att de "minsann aldrig upplevt något sådant". Det är för att de inte varit mottagliga för den informationen. Sen jag blev involverad i feminism och vegetarianism har jag öppnat ögonen för saker jag tidigare inte ens sett. Jag blev medveten om saker jag annars tagit in omedvetet. Det finns hur mycket som helst i samhället som påverkar befolkningen utan att man märker av det själv. Det ger en skev bild av män och kvinnor framförallt. Fast det reflekterar människor vanligtvis inte över, för vi blir matade med det dag in och dag ut. Att folk inte fått ta del av viss information är tråkigt, men vad som är ännu tråkigare är att många inte vill veta. De vill inte lära sig helt enkelt, vägrar ta emot informationen. Många tjafsar hellre emot än att lära sig. Väldigt sorgligt i mina ögon. 

Vad jag vill få sagt är att människor borde vara mer öppna för kunskap och information innan de tar ställning eller blir arga på folk som gjort ett annat val. När du tagit ställning, stå då för det, men döm inte innan du har kunskap inom ämnet. Det gör mig sjukt frustrerad hur människor inte vill acceptera faktum, acceptera hur världen ser ut. Hur ska vi då kunna göra något åt allt som är fel?

jag gick till skolan med min nya ryggsäck, men låtsades som att det var en rymddräkt

Helgen levererade med en perfekt kombination mellan plugg, fest, shopping, glass och mycket kramar. På lördag morgon begav sig familjen till lager 157 i Hälleforsnäs och jag är en superfin pippitröja, ett par skor och trosor rikare. Mot kvällen bar det av till Filial där vi dansade till totalt värdelös musik och drack goda hallondrinkar. Som vanligt faller man ännu hårdare när man kommit längre, men jag har blivit bättre på att kravla mig uppåt. Fästet har liksom blivit lite stabilare. Ganska trött på det dysfunktionella bara. 

Jag bjuder på lite dåliga iphonebilder från veckans blandade händelser:





You just decided love wasn't for you. And every year since then has proved it to be true

4,5 timmes matte C på en dag, tre timmar Historia och sen var det bara att ta cykeln hem och fortsätta plugga. Just nu skriver jag om min svenska C uppsats om språksociologi. Varför skriver jag om den? Jo, för att jag råkade radera uppsatsen på över sju sidor från mitt usbminne - utan att ha spratat den på datorn. Roligare saker kan man ju spendera en fredagkväll med, men vet att jag inte kommer kunna njuta av helgen om jag inte får saker gjorda. Det är tusen saker på en gång som måste strykas från listan. 

Men har man fullt upp hinner man inte känna efter, och det är rätt positivt ibland.

För övrigt har jag köpt nya rosa hörlurar, och jag lever i dom nu. Stänger in mig i min egna lilla värld av musik och helt plötsligt är koncentrationen på topp. Helt otroligt. Kameran har jag dammat av också. Photoshop går varm de korta stunderna jag är pluggfri, och det är så skönt att inspirationen kommit tillbaka. Jag trodde att jag hade tappat den helt. 




draw butterflies on her wrists and kiss her scars

Så mycket och samtidigt så lite. Upp och ner. Allt på samma gång fastän ingenting känns. Egentligen känns allting så mycket att det gör mig avdomnad. Sysselsätter denna söndagsångest med plugg och häng med lillebror. I hopp om en bättre morgondag.


bubblegum dipdye

Nu ser jag ut som alla andra bloggerskor, och jag älskar det! Det känns som gå runt med sockervadd i håret, nu fattas det bara regnbågar och unicorns. Nu har mitt rågblonda hår fått ett lyft med lite rosa toppar. 

Ikväll blir det festligheter. 



And now spikes will keep on falling from the heavens to the floor. The future was our skin and now we don't dream anymore

Häromdagen fick jag för mig att jag var en ofrivillig deltagare i ett experiment. Ett test som gick ut på att testa hur mycket skit en människa kunde ta sig igenom utan att bryta ihop totalt. Exakt så känns det, och jag önskar att jag bevisat mig tillräckligt stark för snart är jag fan nära ett sammanbrott. Flyktvägarna från kaoset börjar ta slut och de leder ändå bara tillbaka till samma spår till slut. Rusande blod i ådrorna och lyckorus i kroppen håller i sig för kanske en kväll eller två men kryper sig senare ännu närmare inpå. Jag får inget grepp om hur mycket man ska behöva ta emot, får inget grepp om hur det ska fungera att om och om igen kliva upp ur sängen fastän både kropp och sinne skriker efter motsatsen. Det tar på krafterna att kämpa mot sig själv och sina egna impulser och viljor. Något utav det värsta är att tappa bort sig själv. Allt man byggt upp och lärt sig under sina korta år är som bortblåsta och jag har ingen aning om vem jag är. Jag kan liksom inte definera mig själv med det här, och det känns så surrealistiskt och fel. 

Trots mina klagoord och allt påträngande har jag faktiskt haft några väldigt fina dagar på lovet. Jag blev födelsedagöverraskad av mitt fina kompisgäng med förfest på statt och sedan Maskinen på lokomotivet i torsdags. En rakt igenom sprudlande kväll och det gjordes om redan dagen därpå. Det gör mig nästan ännu mer frustrerad, att jag hamnar i det här trots lyckade äventyr och underbara vänner. Det känns så egoistiskt på något sätt. 

Det här har förvandlats till något slags forum för evigt klagande, inte den fotoblogg jag själv önskat. Men jag vill så gärna kunna titta tillbaka om ett år eller två och minnas hur långt jag kommit och för evigt kämpa för att aldrig hamna här igen. 



sista året som rebellisk tonåring

Göteborg har verkligen levererat de senaste dagarna. Under helgen då tjejerna var med gjorde vi stan medan solen sken och jag kände mig allmänt nöjd med situationen. Jag inhandlade en studentklänning från Topshop som jag halvt dog över och piercade spontant naveln. Cecilia frågade mig; Agnes, ska vi pierca oss? Så gick vi in i studion och hade det avklarat på en kvart. Spontant och underbart. Vi åt en tidig födelsedagsmiddag på lördag kväll och blev servade med frukost varje morgon av min älskade bror. Idag startade jag min födelsedag med att hänga med storebror till göteborgs universitet för att sitta och plugga tre timmar i biblioteket i väntan på att hans lektion skulle ta slut. Under min vistelse här har jag skrivit klart två tunga C-uppsatser och det känns så himla skönt att ha det avklarat. Efter plugget bjöd Elias på födelsedagslunch innehållande Göteborgs goaste falafel. Resten av dagen har varit oerhört lugn och jag njuter av det efter det so far kaotiska året. 

Imorgon bär det av hemåt och jag ser fram emot att få krama om min mamma, sova i min egna säng, hänga upp min klänning i fönstret och även bli firad av släkt och vänner. Nu är jag nitton år och det enda jag har tänkt på idag är att jag fått uppleva en födelsedag till, hur absurt det än känns.