stay afloat, the key is hope

Vår. Gröna gräsmattor, folk som kisar mot solen och byter ut sina dunjackorna mot tunnare koftor. Som uppgjort för glädjerus och en vilja att sitta ute och njuta av vädret. Att man alltid blir så förvånad och hoppfull varje gång våren anländer, den man inte haft minsta lilla hopp om under vinterhalvåret. Nu blir jag bara provocerad. Sur på dammet i ögonen och vetskapen om hur det egentligen ska vara såhär års. Jag borde få tillbaka viljan att jogga i skogen, vara konstant skrattig och bara må sådär underbart. Nu blir jag bara provocerad över att det inte är så längre. Hur naivt jag tänker att det är, att tro att allt ska bli bra bara för att fåglarna flyger tillbaka hem och att gruset knastrar under fötterna. Just nu är förmågan att skratta som bortblåst. Något har gjort att tyngdkraften har ett stadigt grepp om mina mungipor och det är en kraftansträning att le. Helt pltösligt är allt svårt och jag känner inte igen mig själv. Jag kan inte ens bete mig längre.



Even when you know the way it's gonna blow, it's hard to get around the wind.


18/2 - 12

Tänk att en vän, prat om allt mellan himmel och jord, en kopp te och hög musik i bilen en isande vinternatt kan rädda en från ett öde man trodde var oundvikligt. Det är så att det gör ont i bröstet att tänka på all omtänksamhet som ryms i en människa, och hur många som tar fram den när man behöver det som mest. 

Nu är det sportlov och jag jobbar från och med imorgon till på fredag, det där med vila sägs vara överskattat. 



Regrets collect like old friends, here to relive your darkest moments

För ingenting varav för evigt
blommorna vissnar trots att det var en vänlig gest
cigaretten brinner upp och kan inte bidra med sitt lugn längre
kylan får kroppen att skaka trots att himlen är blå
maten tappar smak fastän du spenderat så mycket tid
allt försvinner förr eller senare
verkligheten springer ifatt
om man inte kan hantera sin verklighet
vad har man kvar då?


härliga -13 grader imorse, tagen med iphone

student 2012

Jag ser ut som ett fån med den på och den är alldeles för stor, men känslan är rätt speciell ändå. 





See the letdowns are flashing through your eyes again

The majority says - trouble

Jag hade verkligen saknat att skratta så det kändes i hela kroppen. Att le så det gör ont i käkarna. Saknat att känna igen mig själv. Jag hade verkligen saknat solen som bländade och värmde i ansiktet. Jag vaknade av fågelkvitter och nollgradigt väder hos Lottis idag efter en natt med ostörd sömn. Det kändes ovärderligt. 

Min dator är dessutom räddad. Allt innehåll är tillbaka plus att den fungerar som den ska igen. Hittade även bilder från 2006 på min gamla hårddisk vilket resulterade i mycket fnitter och hur-fan-såg-jag-ut-egentligen-tankar. Imorgon börjar verkligheten igen och jag är sådär nervös som man var inför första skoldagen. Det känns ungefär som att allt är nollställt och allt sker för första gången igen. 



22

Jag hade liksom vant mig vid att se ett osminkat vrak i spegeln. Jag vande mig vid den apatiska känslan och det faktum att jag inte mindes de senaste dagarna längre. Här var det okej att inte alltid prestera, här fanns det fler med oändligt bagage. Här gick jag i mina stora koftor och raggsockor mellan rummet, mina böcker och balkongen, och det var okej. Nu känner jag den där övermäktiga känslan av att jag måste skärpa mig, prestationångesten. Nu måste jag sitta rak i ryggen, sträcka på mig och le, fastän det känns som om världen under mig tänker gå i kras. Jag måste sluta predika och istället sätta ord till handling. Nu börjar det på riktigt och jag vet att det kommer bli värre innan det kan bli bättre. Jag måste ge det ett försök.




feet don't fail me now, take me to the finish line

De sa att konstgjord lycka var bättre än ingen lycka alls
men hur ska jag då veta vad som är sant
veta vad som känns på riktigt
hur undviker man att bli utnyttjad om allt bara är på låtsas
när man inte känner något egentligen
och allt bara domnar bort mer och mer
verklighetsuppfattningen flyr
dagarna flyter ihop och minnet försvinner
hur ska det kunna bli en vändningspunkt
när ingenting har förändrats
utöver det konstgjorda