även om jag inte vet var jag ska får jag aldrig sluta gå

Igår agerade jag modell åt Cecilia som hade en fotouppgift i skolan. Hon vet inte om det men den här kvinnan är fan bra på allt. Hon tar aldrig åt sig när man säger det, men det ÄR verkligen så. Förstår inte hur all kunskap, kreativitet och inlärningsförmåga får plats i hennes huvud. Hon skulle hur som helst ta en bild som liknade den här bilden av Mona Johannesson. Känns skumt att se sig själv som modell sådär, men tycker hon gjorde ett grymt jobb! Duktiga duktiga vän. 

Om ett dygn sitter jag på tåget till Götet och mamma är förhoppningsvis hemma från sjukhuset. Känns som att det måste gå åt rätt håll nu. Puss


Från genombrott till sammanbrott. Femton sekunder av allt.

Jag hinner inte med att sova, hinner knappt med att andas. Jag slits mellan skolan, sjukhuset och allt som måste göras i lägenheten. Utöver det skulle jag behöva söka sommarjobb och skicka iväg en högskoleansökan. Jag har fem fördjupningsuppsatser på hög och utöver det även lite rester från de veckor jag var sjuk. Jag hinner inte, orkar inte. 

Mamma mår bättre i alla fall, det går åt rätt håll nu så oron har släppt lite, även om hon kan behöva opereras. De senaste dagarna har jag gått på helspänn hela dagarna och vakat över telefonen på grund av rädslan över att få det där samtalet. Jag gör alltid upp olika scenarion i huvudet bara av att någon inte svarar i telefon. Jag tror alltid att personen i fråga blivit påkörd eller bortrövad. Så det här har onekligen varit en av de värsta veckorna i mitt liv. Tredje familjemedlemmen som blivit inlagd på en månad nu, men jag tänker att allt negativt har ju redan hänt så nu måste väl resten av 2012 måste bli ett toppen år? Det känns ju som det enda logiska - hoppas jag.

På fredag bär jag av till Göteborg för att bo hos min bror fram till onsdagen, ska göra Göterborg med mina tjejer och fira min födelsedag bland annat. Jag hoppas på ett vårigt Göteborg, fikapauser i solen och bara ren avslappning. Skulle sitta oerhört fint! Men innan dess ska jag göra klart en hel hög med plugg. Börjar med att göra klart en C-uppsats om språksociologi. Jag jublar inombords...



beväpna dig med vingar

I såna här perioder önskar man bara att man kunde pausa en stund och låta vardagen gå på utan några märkbara händelser. När vardagen väl går på tycker jag att det är svintråkigt och önskar att något spektakulärt skulle hända. Nu händer det extremt mycket hela tiden - mestadels negativt. Så snälla, var finns pausknappen?

I veckan har jag hunnit vara på en konsert med Thåström på lokomotivet och det var jävligt mäktigt måste jag säga. Hesa gubbar och gubbrock är helt klart underskattat. Jag har även hunnit plugga igen tre veckor på några dagar och haft en riktigt rolig fredagkväll. Min fina vän hade 19-årsfirande och det firade vi med oerhört god tårta, alkohol och krogdans. Kvällen rundades av fram mot fyra och jag var mäkta nöjd med den dramafria natten. 

Lördagen spenderades på akuten då jag tvingade in min älskade mamma i en taxi för att åka och undersökas. Hon har varit inlagd sen dess och läget blir bara värre. Det började med en inflammation i tanden som spred sig till hela käken. Ansiktet svullnade upp och nu trycker svullnaden mot några nerver så hon har ingen känsel kvar. Hon kan inte äta, dricka, läsa, prata eller ens öppna munnen. Min älskade starka mamma. Det är svårt att se någon så självständig och stark kvida, gråta och vara panikslagen av den outhärdliga smärtan. När inte ens de starkaste medicinerna hjälper det minsta förstår man hur ont hon har. Svullnaden har spridit sig enda ner till bröstet och jag har suttit vid hennes sida två dagar i rad, borstat hennes hår, kramat hennes hand och vakat över monitorn och droppet. Någon skulle bara våga ta min mamma ifrån mig. Det här är verkligen den största mardrömmen för mig, det är något jag fruktar varje dag och drömmer mardrömmar om på nätterna. Och hur svårt är det inte att agera vuxen och stark när man känner sig så otroligt liten och svag. Hon är det enda jag har. Du skulle bara våga något annat än att bli frisk och komma hem. 



gränsland



bilden är klickbar

A leap of faith I could not take, a promise that I could not make

Att något så overkligt och omedvetet kan påverka en så mycket. Att det som sker i huvudet under natten kan få en att vakna full av ångest och tårar. Jag hatar mardrömmar. Nu är jag inne i en sån period igen då hela nätterna består av mardröm efter mardröm. Verkliga scenarion som bara är påhittade från mitt eget huvud kan förstöra en hel dag för mig. Jag lägger mig i vånda för att jag vet att natten kommer föra med sig den där obehagliga och obeskrivliga känslan av oro. Det är som att jag varit uppe och sprungit ett maraton när jag vaknar, för att hela min kropp är helt slut när jag slår upp ögonen på morgonen. Det känns som om kroppen har legat på helspänn hela natten och huvudet bearbetat hundra olika känslor på samma gång. Det är så frustrerande att jag inte kan påverka det eftersom det sker när jag inte är vid medvetande. Det är inget jag kan välja att sluta tänka på eller tränga bort för det kommer tillbaka till mig varje natt. Dessa perioder är så himla ansträngande, det känns som att jag aldrig får vila för så fort jag slår upp ögonen har bilderna från natten etsat sig fast. Inatt drömde jag att min storebror sköt sig i huvudet framför mig och min lillebror. Att vakna av att man inte kan andas för att man gråter är ingen vidare start på dagen, men samtidigt är jag livrädd för att somna om. Upprepande och upprepande. Jag är helt slut. Jäkla huvud.

För att skingra tankarna ska jag försöka skriva en fördjupningsuppsats i psykologi B, allt för att slippa tankarna på mitt eget. 



right now the sun is trying to kill the moon

När helgen har så här mycket fint att bjuda på är jag glad att jag fått en andra chans. I fredags spenderade jag timmar på Cafe Kaka med Cecilia där vi planerade en kommande Göteborgstripp och pratade om allt som gör ont och allt där emellan. Igår blev jag hämtad av Lottis med bilen som luktar så mycket persika att man måste kommentera det varje gång man sätter sig. Vi styrde hjulen mot Erikslund i Västerås för en dag med shopping och en givande lunchpaus som innehöll en creamcheese bagel och mycket prat. Trots min kroniska trötthet och kroppen som är helt ur form så vaknade jag av solsken imorse och styrde stegen mot söder för två timmars parkhäng och kedjerökande med Cecilia. Vi lapade sol, skitsnackade och var allmänt nöjda med vädret och situationen. 

Jag kan inte klaga. 







animal rescue

Tänk att aldrig ha känt solljus mot ansiktet eller känt gräs under dina fötter. Dessa hundar har spenderat hela sina liv i småsmå burar i forskningssyfte. I den här korta filmen får man se ett antal hundar bli räddade från sin misär och de får för första gången mänsklig kontakt genom att bli klappade av kärlek och omtanke, och de får se solljus och känna gräset under tassarna för första gången. Hur mänskligheten kan tillåta så vackra varelser behandlas med något annat än respekt och kärlek får mig att må illa. Jag tackar på mina bara knän för animal liberation front och andra liknande organisationer. 

Videon är rakt igenom fin trots tanken på att det är tusentals djur som inte räddas. Att bevittna deras första steg utomhus fick mitt hjärta att smälta. 




jag ville skjuta mig själv redan på tunnelbanan hem för hur svag jag har varit och hur fel jag haft

Oftast är det omöjligt att visa sin tacksamhet så djupt som man egentligen skulle vilja. Det enda jag kan göra är att ge tackgåvor och krama om så hårt jag bara kan. Krama så hårt att armarna värker, tills man behöver ta ett djupt andetag och kämpa för att hålla tårarna borta. Hur tackar men en människa för att de tagit ner en på jorden med stadiga fötter igen? Det går inte. 

Jag känner lyckorus igen och jag njuter till fullo av varje sekund. Fastän jag vet att lyckorus ofta slår över till becksvart mörker så tänker jag använda mig av den styrka jag har nu. Spara den långt in och ta fram den när jag behöver den som mest. Jag vet att det kommer bli för jävla hårt men det är nuet som räknas. Imorgon tar jag då, en dag i taget. Nu är nu. Och just nu är jag stark. 



Frihetsberövande

"det var inga lätta tankar men Simon hade lärt sig av natten att tankarna ändå är bättre än den ordlösa skulden, avgrunden som slukar en. Han hade ju ofta sysselsatt sig med hur orden begränsar. Nu behövde han dem för att överleva.

Du är bara en gäst hos verkligheten, därför att du inte ser den. Du ser bara de namngivna delarna, aldrig de samband ur vilka helheten växer. "


1/3 - 12

Minuterna av tystnad kändes som en evighet. Jag önskar att jag kunde slå, skrika och sparka. Att det fanns något annat än den här apatiska känslan. Jag önskar att jag var kapabel att visa allt som ryms inuti, allt som känns och gör så himla ont. Istället blir det tunghäfta och blicken i golvet. Provokation i helt fel form får mig bara att våndas över de fula tapeterna och fult klädda fåtöljerna. Mungiporna som sluttar nedåt hela tiden och strumporna i sandalerna med rundade sulor. Jag står inte ut med åsynen och det tänder bara på lågan av viljan att aldrig hamna här igen.

Tänk vad två människor kan ge perspektiv och ge insikt. Få mig att känna något jag inte känt på flera år, viljan. Att de kan få känslorna att visa sig i form av tårar, jag som inte kunnat gråta på så länge. Att två människor kan göra en själv till en bättre människa och ge en lite tro på livet är obeskrivligt. Någonstans inom mig fanns orken och viljan, den behövde bara lockas fram med vänligt valda ord och ett stort misstag från min sida - som istället ska bli en vändpunkt. Just nu, i skrivande stund, känner jag att jag är bestämd på det rätta och jag hoppas så innerligt att den känslan vill sitta kvar, för så här beslutsam har jag inte känt mig på evigheter. Ovärderligt i alla dess slag.