psyket är komplext med alla sina monster

5 % av alla treor på john bauer Eskilstuna klarade matte C nationella. Var provet onödigt svårt eller har vi helt enkelt lärt oss helt fel? Vad som gjorde min dag var dock att jag klarade det! Världens tyngd är borta från mina axlar och nu är jag superdupermega klar med allt som har med gymnasiearbeten att göra.

Trots att dagen började käpprätt åt helvete och allt jag ville var att gräva ner mig och sova bort mitt liv, trots det känns det bra nu. Alla jävla motgångar som det här året har fört med sig har också givit mig mycket bra. Jag har människor i mitt liv som har hjälpt mig på så otroligt många sätt och för det är jag evigt tacksam. Det har aldrig varit ett alternativ tidigare, att släppa in människor i mitt liv. För erfarenheten av att alltid bli sviken och lämnad av vuxna människor har varit för stark. Nu har jag fått uppleva motsatsen, och det är ovärderligt för mig. Jag är väldigt nöjd med mina betyg och mina prestationer(det tror jag aldrig att jag uttryckt förut) det här året. Jag har verkligen kämpat tills jag stupat och gjort mitt bästa rakt igenom. Jag kan bli läkare om jag vill, jag kan göra precis vad jag känner för i yrkesväg. Just nu känns det otroligt befriande. Jag kan inte annat än att älska lyckorus. 



I know you have a little life in you yet, i know you have a lot of strenght left.

Helgen har varit fullspäckad med diverse händelser, bland annat vin, öl, gräsmattehäng till fem på morgonen, pridetåg, väldigt hetsiga politiska diskussioner med obotligt obildade människor, fotografering och morsdagfirande. Skolan är klar och jag kommer hela tiden på mig själv med att samvetet knager, "jag borde egentligen plugga nu" upprepas i bakhuvudet varje dag. Jag blir lika lycklig varje gång jag inser att jag kan släppa de tankarna nu, det är så befriande. Det är inte många dagar kvar och det är så mycket blandade känslor att jag inte vet vad jag känner inför det. Känns mest surrealistiskt. Vet att jag tjatar, men blir lika förvirrade varje gång jag tänker på att dagen närmar sig. 

Veckan som kommer blir väldigt lugn då jag inte har något kvar att göra(om jag inte totalfailade på mattenationella), men på torsdag ska jag till Stockholm för att se Tallest man on earth och bo en natt på hotell. Dör lite av längtan!

Igår fotograferade Cecilia mig igen till Foto A, och jag säger det igen; Hon är så duktig på allt hon gör. Tycker bilderna blev helt otroliga. Väldigt drömmande. 





Vid tomhetens botten står vi på toppen

Nu när stressen har börjat lägga sig, det är då allt det där man skjutit bort från sitt medvetande gör sig tillkänna igen. När man har tagit itu med allt och äntligen kan slappna av, det är då det blir farligt. Då anfaller det ännu hårdare än tidigare. Tankarna har liksom legat och värmt upp i det omedvetna att ger blackout sen när dom tar sig fram igen. Återigen blir jag helt bedövad av det här, okapabel att hantera allt som kommer upp till ytan. Mer än någonsin önskar jag att det fanns en pausknapp så jag kunde få sluta känna en stund. 

Idag var jag i skolan i två timmar för att göra en samhällsuppgift muntligt och få slutbetyget, sen åkte jag hem och somnade på balkongen i stekande sol i 2,5 timme. Upptäckte precis att jag ser ut som en kräfta, lär mig aldrig att mina svenska pigment suger och bara vill bli röda. Solen försvinner runt två på min balkong så sedan dess har jag pluggat matte. Det är nationella imorgon och fan vad jag avskyr såna prov. Men sen är allt slut. Förstå vilken frihet! Jag kommer aldrig mer behöva plugga något som jag inte valt själv, aldrig mer gymnasiet. Skrämmande men väldigt befriande. 



slutspurten - 20 dagar kvar

Långhelgen är redan slut. Den har innehållit spontan utgång i onsdags, spräckt iphoneskärm(jag ska inte ha mobiltelefoner...)plugg, studentfotografering med Lottis, sjukstuga, nykter dans i tre timmar på filial och sen ännu mer plugg. Jag har varit sjuk i över en vecka nu, men vem fan hinner vila?

Idag har jag spenderat dagen med näsan i plugget och hostattacker som aldrig förr. Jag har betat av fyra uppgifter idag och äntligen börjar jag se ett slut på allt pluggande. Imorgon ska jag hålla ett avslutande tal i Svenska C, sen är den kursen slut. På tisdag har jag ett seminarium i Psykologi B, sen är den kursen slut. På fredag ska allt vara inlämnat och jag avslutar veckan med ett nationellt prov i Matte C, sen är även den kursen slut. Lite inlämningar på det, sen är skiten slut. Och det tänker jag fira med en förjävligt rolig utekväll!

Mitt sista försök att vara lite kreativ fick bli en stopmotionfilm. Vi skulla göra arbetsprover i mediakommunikation B och Cecilia ställde upp som modell för mig. Jag är inte helt nöjd med första delen av filmen, men jag vet precis vad jag ska göra annorlunda nästa gång. Det måste ju innebära att jag lärt mig någonting. 





hur långt man än har kommit är det alltid längre kvar

Det har hänt så mycket sedan sist, och jag har knappt haft tid att sitta ner en sekund om det inte haft med plugg att göra. Om exakt en vecka ska alla uppgifter vara inlämnade och den 1 juni sätts de slutgiltiga betygen. Innan dess har jag en hög med uppgifter att lämna in och ett nationellt prov i matte C att klara av. Jag fortsätter puscha mig själv, för om en vecka kommer jag kunna dra en lättnandens suck och vara klar med hela gymnasiets uppgifter. 

Det börjar kännas ganska verkligt nu, att det inte alls är många dagar kvar tills jag tar adjö av en rutin jag haft i tolv år. Jag och Lottis hade studentfotografering idag eftersom vädret var så snällt och tillät bara ben och klänningar. Jag känner mig så himla flickig i min klänning med hjärtformad rygg och rosa innertyg på studentmössan. Det känns så jävla läskigt alltihop. 

En liten förhandstitt:






Ps. Photoshop är farligt när man egentligen borde plugga...

Lättnad

Idag fick jag tillbaka två uppsatser och båda var markerade med Mvg. Den ena var den jag hade råkat radera och var tvungen att skriva om. Runt två tog jag mina vinröda docs och promenerade till sjukhuset för att hålla min mamma i handen. Äntligen fick hon träffa en snäll läkare som faktiskt lyckades ta ut tanden. Efter 8 veckors väntan fixade han det på en kvart. Nu kan det bara bli bättre och nu kommer succesivt musklernas förmåga och känseln komma tillbaka. Tack och lov. När jag kom hem sammanställde jag min grupps projektrapport. 18 sidor blev det sammanlagt. 18 sidor av allt vi gått igenom och lärt oss. Alla motgångar och alla glädjande besked. Alla processer vi tagit oss igenom och det eviga planerandet. Alla småprojekt på sidan av och alla våra spekulationer. Även om vi inte nådde vårt mål i tid så har projektet givit oss så jävla mycket, och jag är sjukt stolt över all tid och kraft i har lagt ner. 

Jag känner sån sjuk jävla lättnad. Det går inte att beskriva ens. Nu går väl livet tillbaka till funktionellt igen?


Kungsträdgården Stockholm

And my head told my heart "Let love grow". But my heart told my head "This time no"

Mumford & sons - Winter Winds

Mumford & sons - The Cave

Mumford & sons - Little lion man






"dom får säga vad dom vill, med då får vi också ge replik på det. Vi säger vad vi vill och vi låter lite högre"

Jag tänker återkomma till det här ämnet igen. Fastän jag är så trött på debatten så måste jag skriva av min frustration, annars spricker jag.

För två år sedan protesterade alla möjliga människor mot att Sverigedemokraterna skulle röstas in i regeringen. Det skramlades med nycklar och skreks för att överrösta SD. I tisdags var det dags igen. SvP hade bestämt sig för att samlas och gå en marsch genom Eskilstuna, och motdemonstranterna var inte sämre och samlade ihop ett tåg på över tusen personer som ville överrösta nazisternas propaganda. Media vill gärna framställa det som att motdemonstranterna var vänsterextremister och enbart kommunister. Så var det INTE. Det fina med motdemonstranterna var att det var människor i alla åldrar, både män och kvinnor av olika etniciteter och politisk ställning. Det om något tycker jag är fint. Att människor oavsett bakgrund kan förenas mot något så vidrigt som nazister. Det handlade alltså inte om vänsterextremister, vi var över tusen människor som ville överrösta nazisterna. Vi var Eskilstunabor med courage som ville sätta stopp för vidrigheterna. Familjens vän på 60+ stod i frontlinjen och skrev "inga nazister på våra gator", ett tydligt bevis på blandningen av människor. 

Nazisterna hade planerat att gå till smörparken men de kom inte så långt för vi stod i vägen och poliserna spärrade av. SvP hade laddat upp för våld, dom anlände med ett flertal backar fulla av tomflaskor som dom började kasta. Det rycktes bort kullersten på gatan som kastades och våldet bröt ut. Jag hamnade på helt fel sida om kaoset och vittnade våld på otroligt nära håll och var otroligt nära att själv skadas tillsammans med mina vänner. Demonstrationen höll på i över sju timmar och vi sprang ihärdigt efter, vägrade låta nazisterna tro att vi gett upp. Det värsta jag sett var när nazisterna slet av flaggorna och använde stängerna som spjut. Majoriteten av demonstranterna var på andra sidan ån för att poliserna hade spärrat av alla vägar över, så vi stod på andra sidan och bevittnade något som såg ut att bryta ut i blodigt våld. Nazisterna sprang mot demonstranterna med spjut i högsta hugg och trots avståndet kunde man se hatet från bådas sidor.

Jag försvarar aldrig våld, det gör jag inte. Våld föder bara våld och det löser ingenting. I den bästa av världar skulle man kunna diskutera utan hetsiga demonstrationer, men så ser inte världen ut och kommer aldrig att göra heller. Eftersom människor har en tendens att gardera sig i diskussioner intar de bara försvarsställning och debatten kommer ingenstans. Jag förstår ilskan, jag förstår hatet och viljan att använda våld som ett sätt att markera. Har man inte upplevt en sån här demonstration kan man inte uttala sig, för provokationen är så otroligt hög och adrenalinet pumpar hos alla som är där. Jag förstår helt och fullt att man tar till våld mot något så vidrigt som nazister. I en önskevärld skulle det inte behöva vara så, men man blir så fruktansvärt provocerad av de rakade skallarna och flaggorna som vittnar om nazism. Dem skrek till invandrare att åka hem, och enligt media attackerade en buss full av invandrare. Jag kände otroligt obehag av allt våld, de skällande hundarna och folkmassorna som helt plötsligt sprang för att undvika stenar i huvudet och pepparspray i ögonen. Det var riktigt obehagligt då jag aldrig sett våld på så nära håll förut. SvP benämner alla motdemonstranter som kommunister och invandrare, det är så provocerande att jag tappar hopp om mänskligheten. Hopplösheten bara sköljer över mig när jag inser hur många i min närvaro som strider mot allt jag står för. Det är så jävla skrämmande att Sverige blivit ett så rasistiskt land, och jag vet inte vart fan man ska börja för att få stopp på det. Samtidigt är jag stolt över alla som var där första maj och visade sitt stöd, även om det slutade i kravaller. 

Att motdemonstranterna svartmålas tror jag enbart beror på att vi var så otroligt många fler att vi märktes mer. Det finns filmer när man ser nazisterna kasta sina glasflaskor utan att poliserna rycker in överhuvudtaget, och jag ifrågasätter deras metod under 1 maj väldigt mycket. Att motdemonstranterna ska ses som extremister och ta all skuld för kravallerna är helt fel. Majoriteten av alla som var i tåget backade när våldet bröt ut och det var långt ifrån en tredjedel som använde våld. Resten stod för verbalt våld, skrek slagord och försökte överrösta deras tal. Yttrandefriheten gäller så länge man inte kränker någon, utför hets mot folkgrupp, hets mot tjänsteman, olaga hot osv. Vilken av dessa punkter bröt inte nazisterna mot under 1 maj 2012? Har människor glömt vad nazister är, har alla glömt judeutrotningen och vad nazismen kämpar för? 

Det vanligaste argumentet mot demonstrationen är att man ska låta bli att dyka upp, skita i deras 1 maj marsch. En enkel jämförelse är att lägga fram hur det gick för SD. Inget parti tog upp debatten mot SD och deras invandringspolitik, ingen bevisade hur felaktig deras ideologi är. Det slutade med att dom fick en plats i riksdagen, för att människor bara hörde deras retoriker, man hörde aldrig motargumenten. Att sitta hemma när nazisterna tänker sprida propaganda på våra gator är inte ett alternativ. Vi måste samlas och visa var gränsen går, visa hur ruttna deras åsikter är. Inte nödvändigtvis med våld, men att vara där och visa att man inte stödjer det är ett måste. Att tömma en hel stad på folk är inte möjligt, och tanken på att nazisternas propaganda ska nå ut till människor är förjävlig. Inte en jävel till ska värvas, ingen vilsen själ ska få ta del av deras hjärntvättning. Att visa sin ståndpunkt är viktigare än så, för vi har redan allt för många nazister i världen.

http://ekuriren.se/ledareasikter/insandare/1.1424207-jag-var-dar-och-jag-skams-inte
http://ekuriren.se/nyheter/webbtv#mduyKhkyWp0ltnSCTCvwuQ







Bilder från ekuriren.se