Fuck the world, I am a Panda

Jag har betalat fyra räkningar precis och har 64 kronor kvar att leva på den här månaden. Innan jag ens flyttat in. Haha, det här kommer gå bra! Älskade deltidsjobb som aldrig garanterar tillräckligt med pengar. <3 Möttes idag av en riktig bitch på försäkringskassan som skulle hjälpa mig fylla i ett papper. Var osäker på min årsinkomst eftersom jag är deltidsanställd på flera olika ställen, så jag bad om hjälp om hur jag ska fylla i. Fick som svar "Och det tror du att jag ska veta eller?". Shit, förlåt. Deltidsjobb, deltidsjobb......
 
Äsch, just nu är jag oövervinnlig. Jag har fått nycklarna i min hand. Till min lägenhet. Känns inte som att något kan dra ner mig nu, inte ens för lite pengar på kontot. Det löser sig liksom. Allt blir bra. Jag tänker fortsätta packa och dansa runt till mina spellistor. Så det så. 


26/9 -12

Igår skrev jag lägenhetskontrakt. Helt sjuk känsla. Jag började gråta av lycka när jag fick godkännandet. Imorgon får jag nycklarna och jag flyttar in redan på lördag. Jag har sökt i flera månader utan napp så att jag nu kommer få ett eget känns helt oroligt. Äntligen! Jag känner mig så himla liten när det är så mycket papper som ska skrivas på, samtal som ska ringas, hemförsäkring, el och gaaaah. Men så jävla värt det. Är redan i full gång med all packning och jag är såååå sjukt förväntansfull. 





helgen

Jag dammade av kameran i helgen. Det var helt underbart. Nu har jag inspiration enda ut i fingertopparna och skulle helst inte göra något annat än att fotografera och redigera resten av veckan. Jag fotograferade min kusins bröllop i Stockholm i lördags och jag upptäckte att jag sög på det. Dem gifte sig i i stadshuset så det tog max tre minuter, så jag vet inte om det berodde på den korta tiden eller min paus från fotograferandet som spelade in. Fast det spelar ingen roll, det var kul! Fortsatte att fotografera när jag kom hem igen idag, ljuset var så magisk så jag tog med mig lillebror och hunden han vaktar på en höstpromenad. Jag känner mig ringrostig, men jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar det. 






och jag känner hur ditt hjärta slår mot klänningen jag bär

Jag har börjat dricka te och klä mig i varma oversize koftor. Jag trampar runt i mina vinröda docs och längtar efter duntäcke och varma bad. Vissa dagar sover jag fler timmar än jag är vaken. Det är fan höst nu. Jag gör allt jag måste, tar mig upp i tid, utför allt det där man ska och återvänder sedan till värmen under täcket. Ungefär som en zombie - varken levande eller död. Dagarna går liksom i slowmotion fastän dom flyger förbi helt obemärkt. Konstig känsla det där. 

Natten förde med sig miljoner olika tankar men nu när jag samlat mig tror jag att jag lyckats fatta lite rationella beslut. Åh vad jag önskar att det blir rätt till slut. Att det för en gångs skull ska gå bra. 

Trots allt som pågår var jag på lägenhetsvisning idag. En liten etta med riktigt kök och en walk in closet i miniformat. Hade det inte varit så att hon på hyresgästföreningen var på semester hade jag haft möjligheten att skriva på kontraktet på en gång. På tisdag är hon tillbaka och det enda som kan sätta käppar i hjulet är att hyresvärden inte godkänner mig som gäst, av någon anledning. Har läst på deras hemsida och förberett mig för alla frågor som kan komma upp i sambandet med min intresseanmälan. Jag följer med den nuvarande hyresgästen och intresseanmäler mig samtidigt som hon säger upp den. Jag är pirrig i hela kroppen och har redan börjat inreda den fina lilla lägenheten i huvudet. Den kan bli min, snart, snart, snart. Jag vet att det är farligt att hoppas för mycket, men förväntningarna varvas med oro över ifall jag inte blir godkänd. Håll en tumme för mig! Ska jag börja rensa mina garderober? Gah!





watch me fall apart

Det är fan överväldigande när det ryms så otroligt mycket kärlek
men handlingsförlamningen slår till på några sekunder. Likväl som
hopplösheten. Det är som att famla i totalt mörker. Jag vill så gärna
tro att det här inte är bottenlöst. För din skull. Jag släpper inte taget
även om det skulle innebära att det kvävde mig långsamt.  




Like a house of cards, one blow from caving in

Jag har liksom tappat förmågan av att kunna reda ut allt trassel i huvudet. Jag känner att det kliar i fingrarna för att få skriva av mig. Det behövs alltid när saker tar emot, ett anonymt lufthål till för bara mig själv. Samtidigt märker jag hur jag bara stirrar på skärmen när jag sätter mig ner för att ta itu med det. Det som annars rinner ur fingertopparna har fastnat någonstans på vägen så allt förblir osagt. Det är som fenomenet med hörlurar som alltid trasslar till sig i väskan fastän man lägger ner dem med omsorg. Så känns det i huvudet när jag inte kan skriva av mig. Jag försöker men det trasslar alltid till sig igen en stund senare. Istället lägger jag ner tid på att skriva om att jag inte kan skriva längre. Så kan man ju också göra tydligen. 

Jag behöver förändring snabbt och jag funderar på att anamma min rebelliska period som tolv- trettonåring. Jag har redan blekt håret men funderar på diverse piercings, tatueringar, frisyrer och klädbyten. Något drastiskt som att raka av sig håret och göra en tattoosleeve, typ. Det känns nödvändigt att markera förändringar i sitt liv även på utsidan. För även om jag fortfarande är samma person på alla sätt så är allt så sjukt annorlunda. 



en liten Agnes

du är svår att leva utan, jag är svår att leva med

Jag är livrädd om jag ska vara ärlig.