Kasta bort problemen jag vill va glad för att jag lever. Slösa bort min sista sedel, hoppa över alla regler

De senaste två åren har varit som en konstant prövning. En konstant undran när fan det blir medvind igen och när allt negativt ska sluta ske. Ibland kommer jag på mig själv med att undra hur mycket en ska behöva ta innan det är okej att bryta ihop och ge upp. Fast kanske är det nog aldrig okej att ge upp. När två års av motgång bara byggs på av mer och mer negativa händelser börjar man ju undra. När ska sjukdom och olyckor sluta drabba? Eller är det som alla säger att allt sker av en anledning, att det finns en djupiggande mening med allt? Jag är så skeptisk till allt så jag tror inte, men jag kan förstå att det kan vara en tröst för de som tror. För det känns rätt hopplöst att allt det här sker bara för att. Nu tror inte jag på några övre makter, snarare på undre i så fall. Den undre makten vet definitivt mitt namn. 
 
 
 

anywhere but here

Helgen var fantastisk, precis som jag visste att den skulle bli. Det är så skönt att komma bort om bara för hegen, och jag känner mig så hemma tillsammans med de två. De två tjejerna som jag växt upp med och formats av- och tillsammans med. Det blev årets första mjukglass i solen, skratt så att det krampade i magen och en kombination av chips, ost, vin och vinyler långt in på morgonen. Efter väldigt få timmars sömn var det tyvärr dags att åka hem igen och verkligheten med plugg och jobb tog över euforin över att vara tillsammans igen, bästa bästa trion. Önskar att jag hade kunnat stanna en hel vecka, eller att vi alla bodde i samma stad igen. 

På vägen hem var tåget försenat, vilket gjorde att vi missade anslutningståget. Det innebar att vi fick vänta i två timmar på den lilla stationen i Sala. Lite sura var vi allt, men vi hade definitivt kunnat ha det sämre. Vi drack chailatte, rökte och njöt av den otroliga vårvärmen. Kändes nästan som sommarvärme och jag satt i öppen vårjacka och utan skor. 


I let you see the parts of me that weren't all that pretty

Det har varit väldigt hektiskt de senaste veckorna. Det är fortfarande väldigt hektiskt. Jag jobbar sex dagar i veckan och vissa dagar har jag åkt mellan tre olika jobb. Känns oförskämt att klaga egentligen, det som är så svårt för ungdomar att få jobb. Fast att lyckas tima alla tre extrajobb på samma dag är jävligt slitsamt. Jag är konstant trött. Fast det gör inte så mycket, för mitt nya jobb är fantastiskt - och snart är terminen på bollskolan slut. 

Jag är konstant utmattad, sover så fort tillfället ger. Drömmer så sjukt verklighetstrogna drömmar om nätterna att jag ibland inte vet vad som är på riktigt. Känns som att jag börjar tappa verklighetsuppfattningen. Människor blir sjuka om och om igen och jag vägrar tro på det, vägrar tro på vilket olyckligt folk vi är. Fastän beviset står mitt framför mig. 

Vet att jag svamlar rätt mycket, kan inte riktigt sortera allt som pågår. Trots det är jag ändå rätt nöjd, det är stabilt just för tillfället. Det kan vara väldigt effektivt med distraktion. Imorgon efter jobbet drar jag och Cecilia till Uppsala, trion ska samlas och det kommer bli fantastiskt. Det vet jag bara. 



 

ett materiellt inlägg

Idag var jag första dagen på mitt nya jobb. Jag har en plats hos en egenföretagare som jag ska hjälpa med olika projekt. Hon verkar vara en fantastisk människa och jag tror att den här platsen kan ge mig mycket. Första gången jag faktiskt tror att det kommer bli kul på jobbet. Inget mer springandes på restauranger där jag behöver le mot otrevliga kunder, jag är så klar med den branschen.
 
Sen har jag även tatuerat mig, varit på systemet för första gången, åkt snöskoter på isen, invigt våren med grillning, festat i strängnäs och fått hem mina sjukt snygga creepers som jag suktat efter hur länge som helst. Dom sitter perfekt! Tack ebay <3
 

7/4 -13


birthdaygirl

Jag kunde inte somna, så jag kollade runt på olika katthem i närheten av Eskilstuna som hade räddade katter som var till salu. Jag vill ha någon hos mig som behöver mig, myser, leker och ger ifrån sig det där fantastiska spinnljudet. Jag somnade långt in på morgonen trots att jag skulle upp tidigt och jobba. 7.30 vaknade jag av att familjen steg in i lägenheten och gav mig frukost på sängen. Jag som nästan aldrig äter frukost fick i mig både fruktsallad, en semla, lite choklad och ett glas juice. Helt fantastiskt morgon! Dom tyckte inte att jag skulle vakna ensam på min 20-årsdag. Hur omtänksamt?

Sen blev det jobb hela dagen och det avslutades med indsisk middag och "Jag ringer mina bröder" av Jonas Hassen Khemiri på teater. Även det var helt fantastisk. De höll sig till boken och citerade författarens ord exakt. Även om den var rätt humoristiskt skildrad så skrattade jag likväl som jag led. Nu är jag hemma och är helt slut. Imorgon fortsätter jag med jobbintervju tidigt på morgonen, vidare till nästa jobb, sedan möte och sist men inte minst ska jag tatuera mig. Full rulle och helgen kommer bjuda på mer äventyr. Det är skönt att vara uppe i varv och ha mycket att göra när man knappt vågar andas ut för att sätta sig ner och tänka. Det räcker med drömmarna om nätterna som påminner om situationen jag egentligen försöker trycka undan. 

I födelsedagspresent av min storebror fick jag ett loppisfynd. En nästan 100 år gammal kamera, en kodak six-20. Det är det vackraste och äldsta jag äger i kameraväg och passar sig alldeles utmärkt i min samling(som börjar bli rätt stor). Har inte hunnit dokumentera den vackra skapelsen mer än via telefonen, men bättre bilder kommer! 

Jag har haft en fantastisk 20-årsdag. 


am I breathing you in or smoking you out?

Klockan är fyra och jag har fortfarande inte lämnat sängen. Det enda som lockar är cigaretterna i jackfickan, men jag kan inte ens förmå mig att hämta dom. Skådespeleriet börjar gå över gränsen, det gör mig utmattad och ensam. Magen skriker efter mat men jag ligger kvar, försöker tillåta mig själv att känna. Trots att det är så kvävande så har jag fått lära mig att en måste tillåta sig själv att känna. Känslorna må vara överväldigande men vem som helst hade varit ledsen i den här situationen. Jag påminner mig själv om att det är normalt trots att allt är så himla starkt och internsivt. Att tillåta sig själv att låta sorgen ta över varenda cell i kroppen inger inget hopp direkt. 
 
Nej, det blir inget vårskrik i år heller.