I'm young and I'm strong but I feel old and tired

Ett år av framgång, ett år av nedslag. Lycka och sorg om vartannat. 365 dagar med ett desperat letande efter mig själv, efter att ha tappat bort allt jag identifierat mig med i hela mitt liv. Konstant förvirring och rädsla i intensiv form. Jag har varit livrädd från start, men det har resulterat i bättre självkännedom och en ny slags styrka som jag aldrig vidrört förr. Med risk för att tänka för mycket på hur allt har varit tänker jag istället vara stolt för en gångs skull. Det är min egen förtjänst. Så fantastiskt och förjävligt på samma gång.

 

And if you're still breathing, you're the lucky ones. 'Cause most of us are heaving through corrupted lungs.

Idag skulle jag inte bry mig om någon kom och gav mig ett skott i pannan, jag skulle nästan uppskatta det. 

Har haft konstigaste natten någonsin inatt. Att jag har haft svårt att somna de senaste månaderna är inget nytt i mitt liv, men när jag väl somnat så kunde jag sova hela nätterna(trots att jag jagas av mardrömmar). Inatt däremot, fick jag sova tio- femton minuter för att sedan vakna och vara vaken i fyrtiofem, för att somna om i tio minuter och så vidare. Hela natten! När klockan var halv sex orkade jag inte längre, gick upp för att göra mig i ordning för jobbet. Kollar mig i spegeln och ser svarta påsar under ögonen utan dess like, har aldrig sett något värre. Men men, varför ska sömnen vara funktionell när ingenting annat är det? Sånt lyx har en inte råd med. 


but hold me fast, cause I'm a hopeless wanderer

Du hånar mig. Du skrattar åt ord som skakar om hela min världsbild. Du avbryter och lägger ord i munnen på mig. Ett hopplöst försök att få allting att stämma in i den snäva mallen. Jag avskyr dig, från och till. Behöver dig. Hatar dig. Du upprepar "du är inte på något sätt unik" och jag vill inget hellre än att plocka ut dig från din lilla inrutade värld och låta dig se helheten istället. Kanske skulle du bli en bättre människa om du förstod att alla är unika. Alla kan inte stämma in i mallen bara för att den finns på papper, för att det finns forskning. Du hånar mig. Jag hatar dig. Det spelar ingen roll vad jag säger, för orden som kommer ur din mun är ändå alltid mer korrekta fastän du påstår att det inte finns varken rätt eller fel. Sen svänger det om och omtanken kommer tillbaka, du säger att du är stolt. Jag lämnar än mer förvirrad. Jag behöver dig. Från och till. Ibland. Jag avskyr dig för det. 

We tried so hard to live in the truth
But do not tell me all is fine
When I lose my head, I lose my spine 

And I will learn, I will learn to love the skies I'm under


roadtrip part 3

Den enda lediga veckan jag har haft i sommar spenderades på roadtrip med familjen. När en tar sådär 300 bilder tröttnar iallafall jag på att redigera efter ett tag. Nu tog jag tag i det igen så här kommer sista delen av resan: 

Vårt efternamn på sin plats på kartan
Under en av våra många promenader såg vi sjöstjärnor och maneter
Här hade vi lyxen att bo en natt
Mamma badade trots blåsten, alla andra bangade
Skaldjursätarna åt räkmacka vid hamnen, sådär löjligt fint. 
I Tångeskogen
Storebror och mamma
 
 

Stuck in her daydream, been this way since 18

Han frågar allt det där han vet att du inte tänker svara på, pressar dig till det yttersta trots att han kan se hur ögonen fylls av tårar och musklerna som spänns. All energi går åt till att sansa dig själv. Bromsa viljan att springa där ifrån, skrika och slå. Du är inte arg på honom egentligen, bara på situationen du sitter fast i. Som kvicksand trampar du dig bara djupare och djupare. Du slår ner blicken som alltid, undviker tills tystnaden blir outhärdlig. Rycker på axlarna och ler, "jag vet inte". Du skärper dig, stålsätter dig och fortsätter med skådespeleriet om att situationen egentligen inte är så illa som han trodde. Du klarar dig alltid, säger du och sväljer sanningen med ett snett leende och en suck. Hur outhärdligt och äckligt allt är kommer han aldrig få veta, för du har redan låst och svalt nyckeln. Kroppen fick några dagars paus åtminstone. 
 
Ibland blir en sådär arg och ledsen och vill inget annat än att ha sönder allt i sin närhet och hela världen, gråta och skrika. Vissa är bättre på att hantera det än andra, och jag råkar vara jävligt dålig.  
 
 

an OCD love story

 

Bara så du vet, personligen delar jag uppfattningen att normal bara är en inställning på tumlaren

Livslusten är tillbaka, likaså lusten att äventyra, hallelujah! Jag bäddar rent i sängen och tänker inte på några villkor spendera mer tid där än under natten. De senaste två nätterna har jag somnat på en gång och sovit bra, utan mardrömmar och lagom länge. Så tänker jag fortsätta ha det. Inga fler dygn i sängen, tack. Nu tänker jag bestämt plocka upp mig själv, städa upp efter misären och njuta av sommaren. Punkt. 

 
 

the good old times?

Jag rensade min externa hårddisk häromdagen, strukturerade om och fick mer ordning. Organiserat kaos är bättre än bara kaos. Jag hittade massor av bilder jag hade glömt bort, och det är alltid roligt att titta tillbaka och minnas. Eftersom det här är min blogg så är det okej att vara egocentrisk, så jag gjorde en liten tripp i självporträtt-mapparna. Såhär har jag sett ut genom åren(det är okej att skratta):

 
Det är lite svårt att specificera när dessa bilder är tagna, så det fick bli lite blandat. Vad som var mitt kännetecken var nog pottfrillan som var uppklippt i nacken. Får fortfarande höra att jag borde klippa mig så, haha, speciellt när jag klippte kort och blonderade mig så såg människor den här lilla flickan ovan framför sig. 

2007:
Alltså, inte mina prime-days direkt. Gick i 7:an - 8:an och färgade håret för första gången. Gick från långt blont hårsvall till brunett och sedan klippte jag page. Då hade det bruna tvättats ur och jag var typ orangehårig. Mjukisbyxor med instoppade strumpor var vad en skulle ha på sig, hahah. 

2008:
Känner av ett tema med poser det här året. Puta med läpparna eller ett snett leende från samma sidan av ansiktet. Hade brunt, svart, rött och orange hår, armband upp till armbågarna, piercade öronen hela tiden och hade den där emoluggen som var otroligt jobbig eftersom att man inte såg någonting. 

2009:
Började släppa den mörkare stilen lite, lät håret ljusna igen och klädde mig tydligen i rosa. Snäva svängar där på högstadiet. Här gick jag iallafall ut nian och började gymnasiet. Hade fortfarande en favoritsida av ansiktet, uppenbarligen. 

2010:
Började gymnasiet och rakade sidecut. Vissta porträtt jag tog det här året är jag fortfarande nöjd med och får mig att vilja raka av håret igen. Jag hade nog inte riktigt klurat ut hur jag ville klä mig så jag varierade mig mycket. Något jag var säker på var iallafall att jag trivdes som fan i min sidecut, och vände mig fortfarande till vänster när kameran åkte fram men här av annan anledning: håret. 

2011:
Det här året hände nog inte så mycket märkvärdigt utseendemässigt förutom att jag var i Spanien och blev solbränd och väldigt fräknig. Sen klädde jag mig svart och senapsgult med basker hela hösten. 

2012:

Lär håret växa ut och det blev långt och slitet fort. Jag hade äntligen fått tillbaka min riktiga hårfärg efter mitt exprimenterande i högstadiet. Piercade mig också, men den fick jag bara ha i en vecka pga inflammation och dåligt läkkött. 

Och nu är jag blondare än någonsin och har kapat håret till en kortare längd än i högstadiet. Har nog sett likadan ut i kroppen alla dessa år, förutom när jag spelade handboll och tränade jämt. Jag har hunnit med att både vara pluggis, emo, fjortis, och "rockig" under mina år. Undrar hur jag kommer se tillbaka på mig själv om några år. Blonderat hår, platåskor med nitar och en hel garderob med vinrött. 



Hälsa till satan, vi hörs

Ifall du vill bli arg, till glad musik, funkar garanterat det här:

Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar
Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar

Än att nånsin igen känna dina vibbar
Du ljög fan bättre än delfinerna simmar
Huvudperson i mina sämsta minnen