Välkommen till Uppsala, välkommen hem.

Helgen har varit sådär löjligt perfekt. En helg full av kärlek och lyckorus. Dessutom levde jag bara på längtan innan helgen, så i slutet av förra veckan tog jag allt med en klackspark bara för att jag visste vad helgen skulle bjuda på. Vissa människor går det bara inte att leva utan. Jag och Victor packade våra väskor och åkte till Uppsala för att äntligen få träffa Cecilia och Sebastian igen. Det började med en fika, ni vet en sån då man inte kan sluta prata? Frågorna tar aldrig slut och nya samtalsämnen blandas konstant mellan allt skratt(och såklart irritation när man äntligen får chans att ventilera med sin bästis igen). Vi gjorde tacos tillsammans i deras superfina lägenhet, drack öl och drinkar och slutade på ett litet ölhak där vi gjorde planer för framtiden och kunde bara.inte.sluta.prata. Så himla underbart att vara samlade igen! Sen promenerade vi hem och satt uppe till fyra, åt kladdkaka, lyssnade på musik och bara umgicks. Åh vad jag redan saknar det. Tänk att människor kan ha en sån otroligt stor betydelse i ens liv, största platsen i mitt hjärta. 

Åh vilken kärleksförklaring det blev nu, hade hur som en toppenhelg och dokumenterade lite:





att leva ett liv - inte vinna ett krig







you're the broken one but i'm the only one who needed saving, cause when you never see the lights it's hard to know which one of us is caving

Jag blottar min själ och uttrycker former av mitt liv, dess konsekvenser och betydelse. Och det gör mig mer sårbar än någonsin. För vet du vad? Nu behöver jag dig. Nu är det ännu svårare, för nu har jag fäst mig. Jag är van vid att endast lita på mig själv, jag tycker inte om att vara beroende av andra. Jag hatar hur nära du faktiskt kommit, för nu är det för sent att vända om och knuffa undan dig. Jag behöver dig nu. Viker du av eller ger upp kommer jag att kapitulera.

Trots den konstanta rädslan är jag uppe igen efter några månader i dvala, med massor av nya insikter och just nu känns det faktiskt som att det kommer gå bra. Till och med min fortune cookie tyckte det igår. Det är nytt jobb på g(hoppashoppashoppas) och för en gångs skull har jag en del roliga händelser att se fram emot. Pepp!

 

positivitet

Igår bjöd jag hem lite braiga människor hem till mig och vi drack mjölkdrinkar och öl och dansade sen på Filial fram till två. Första gången på länge som Filial levererade, brukar vara nästintill folktomt där på helgerna. Igår var det en äldre man som stod och dansade på scenen när vi kom dit, och tjugo minuter innan stängning dansade han fortfarande och det slutade med att alla som stod på dansgolvet dansade likadant som honom på scenen. Följde alla hans rörelser så gott vi kunde. Det kändes ungefär som ett Friskis och svettis-pass när man hoppar runt i olika rörelser efter en instruktör. Han hade sådan inlevelse och jag skrattade så att käkmusklerna krampade. Det var sjukt roligt och det känns så bra att slippa bli äcklad och arg varje gång man går ut i Eskilstuna. Kvällen var fri från sån negativitet. Fast att det sen blev lite för mycket av det goda, det kändes ju inte som en överraskning när vi snubblade hemåt. 

Idag har jag ätit en vegetarisk hamburgare och sett x-antal avsnitt av Dexter. Sådär behagligt lat och trött efter gårdagen, och pojkvännen är ledig från jobbet. Rätt nöjd alltså. Ett sånt här positivt inlägg har inte bloggen fått smaka på på länge. Det var fan på tiden, eller hur? 


Vill alltid gå runt med mimimalt med mascara och rött läppstift, som på bilden till vänster. 
Till höger är pojkvännens födelsedagsmuffins. Även om det inte syns så väl så står det Love på hallonmuffinsarna. 


lite kärlek mitt uppe i krogbelysningen igår. 


Till sist en muppkatt och jag som inte ville lämna sängen på grund av all jävla snö någon dag i veckan. 
 
 

life is fucked anyway


Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Det kända uttrycket om att tiden läker alla sår skrattar mig rätt upp i ansiktet. Ett år, ett långt jävla år och jag står och trampar på samma ställe fortfarande. För varje steg framåt blir det två steg tillbaka i ren rädsla. Jag kommer ingenstans och tristessen är så tydlig. Livet efter studenten som var så romantiserad. Alla kommer någonstans utom jag, känns det som. Jag är fast, känner mig inlåst. Det är en sådan enorm skillnad på att vilja och våga. För viljan, den finns, är bara så trött på att vara konstant livrädd. 

Jag har varit uppe sedan sex imorse. Jag somnade alldeles för full runt tvåtiden och vaknade fyra timmar senare, utan att kunna somna om. Istället för att sova trycker jag i mig muffins(som jag bakade åt pojkvännen som fyllde 20 i torsdags ) och spenderar tiden framför Photoshop. Sämre saker kan man ju faktiskt ägna sig åt.