31/5 -13

Den senaste veckan har inte min kropp tyckt att det varit nödvändig att sova om nätterna. Jag har varit sådär trött att ögonen har gått i kors men det har ändå snurrat för mycket i huvudet för att jag skulle kunna somna. Jag som vanligtvis inte fungerar utan åtta timmars sömn har bara fått tre-fyra per natt. Det har inte gjort mig speciellt högfungerande. 

Livet har varit rätt elakt mot mig på sistone och i helgen tog det över alla mina sinnen. Vi hade varit på en krogöppning i stan och det var smockat med fullt. Jag hade tjafsat med människor under kvällen. Blivit puttad på, puttat tillbaka. Fått elaka blickar och blivit indragen i drama jag helst ville undvika.
 
På vägen hem blev stegen tyngre och jag satte mig på en trottoarkant och rökte. Lite för full kom alla tankar, känslor och impulser på samma gång. Jag kände mig ensammast i världen med alla mina intensiva känslor. Jag vet vad ensamheten för med sig, så stegen hemåt skulle bli tunga. Allt passerade bara, och där satt jag ensam på en trottoar i en liten gränd och gjorde mig så liten som jag kände mig. Då stannade en bil framför mig. Jag var alldeles för förlamad av allt som kaosade inuti att jag inte orkade bry mig. Ut kliver en kille i min ålder. Han sätter sig på huk bredvid mig och frågar "hur mår du?". Han frågar efter mitt namn och vart jag är på väg. Jag blev alldeles rörd av hans vänlighet och allt som skakade om mig inombords släpptes ut. Hans flickvän klev också ur bilen och de båda övertalade mig om att jag skulle följa med i taxin så de kunde skjutsa hem mig. De ville inte att jag skulle behöva gå hem själv mitt i natten. Jag blev alldeles överväldigad över deras vänlighet. Lite hopp om mänskigheten kom tillbaka, och det kändes inte lika hopplöst längre. 

Lite hopp från två vänliga människor gjorde att jag kunde låsa upp lägenheten och möta ensamheten som omslöt mig med lite mer hopp som grund. Jag kunde lägga mig i sängen utan tårar.

Snat ska jag börja fotografera på riktigt igen, lite mobilbilder så länge:

Mitt på dagen till vänster och runt fyra på morgonen till höger - sur över sömnbristen. 
Cecilia och Mimmi på Strömsholmen för några veckor sedan och Daniel Johnston i Göteborg.
Vegansk morsdagmiddag



do yourself a favor and become your own savior



Och jag vet inte längre 
varför som jag gör det här

Jag sätter mig i taxin och jag blundar när den kör iväg
Och vaknar nästa morgon utan att någon lycklig av
Att ha hittat någon lika trasig att ha blivit utnyttjad av



Ny låt som går på repeat och två bilder från ett skolprojekt i gymnasiet 2012. 
Tyckte att texten och bilderna passade rätt bra ihop och jag kom på att jag aldrig visat den här bildserien tidigare. Älskade att få vara kreativ i skolan. 



Vi har alla slösat bort våra liv, men just ikväll har vi alla glömt bort det i en kort eufori.

Göteborg var på shemat den här helgen. Staffan skulle springa Göteborgsvarvet och vi skulle träffa storebror samt gå på konsert. Det känns som att jag jag har varit på semester. Jag har varit glad sedan jag satte mig i bilen klockan två i fredags. Trots de värsta mardrömmarna på länge har jag skakat av mig det och varit bara glad över nuet. Det låter så krystat, men åh så underbart det kändes. När vi kom fram i fredags bjöds vi på sushi, egengjorda vårrullar, bönsallad och vin - allt veganskt.

Göteborg var smockat med folk och vi njöt på en gräsmatta med cider, vindruvor och kortspel i flera timmar. Vi hejade på Staffan som sprang och efter en fantastisk middag gick vi på Daniel Johnston. Ny musik för min del trots att han gjort musik sedan länge. Jag såg en dokumentär med honom och sedan hade vi turen på vår sida att han skulle spela i Göteborg exakt den helgen vi skulle dit! "The devil and Daniel Johnston" heter dokumentären och den är helt klart sevärd. Framträdandet var kort, låtarna likaså. Det märks att han haft ett hårt liv, men han lyckades ändå beröra mig enda in i benmärgen. Sååå bra! 

En riktig måbra-helg, fast det bästa av allt var ändå att få egentid med mina syskon. 



you monsters are people

Idag tänker jag låta mig själv vara ledsen. för första gången känns den här situationen ohanterbar. Så jag tänker vara ledsen och arg, trycka i mig chokladbollar som om det inte finns någon morgondag och jag tänker inte lämna lägenheten alls. 

Istället tänker jag på de lyckade stunderna från gårdagen. Cecilia var hemma från Uppsala över helgen och vi hade ett litet firande för henne, då hon snart fyller 20. Det var strålande sol och vi grillade, drack vin, körde roliga ölspel, lyssnade på musik och njöt av att vara tillsammans igen. Det är sjukt hur mycket man kan uppskatta något som tidigare varit så självklart, så fort det försvinner. Jag hade en mysig kväll med de bästa personerna. 



 

I rather disgust you and repulse you and make you nauseous than be your definition of beautiful

En egenskap som jag besitter avskyr jag verkligen. Den går verkligen emot allt jag egentligen tycker. Ändå har den etsat sig fast i huvudet på mig. Det handlar om det där viljan att ständigt vara omtyckt. Vara folk till lags och absolut aldrig trampa någon på tårna. Samtidigt brottas den med min starka vilja att kunna uttrycka mig, vara mig själv och ge fan i vad andra tycker egentligen. Det är en konstant inre konflikt 

Det är sommatider och det är dags för den årliga ångesten över hur en ser ut. Dags att raka benen varje dag, se till att vara nyrakad under armarna hela tiden utan att huden ska se irriterad ut och det får verkligen inte vara ett hårstrå på fel ställe. Jag minns när det blev sån uppståndelse över kvinnan på Melodifestivalen som hade hår under armarna där hon stod och jublade i publiken. Jag försvarar alltid allt som har att göra med att ha rätten över sin egen kropp. Rätten att vara orakad, rätten att vara rakad. Rätten att ha på sig vad man vill osv. Listan är evighetslång. Så många diskussioner jag hamnade i där folk tyckte tvärtom, att det var äckligt och "okvinnligt"(vad det nu betyder...) att ha hår under armarna. Många gånger fick jag även höra "nu låter det ju som att du går runt med värsta buskarna under armarna" med ett hånande skratt som satte punkt. Som att det var det absolut äckligaste som kunde hända. Tänk vad äckligt med en kvinna som går emot alla ideal och låter något så naturligt som håret under armarna vara kvar. En kvinna som står upp för rätten över sin egna kropp. Står upp för sig själv. 

Jag vet, folk blir dagligen matade med hur kvinnan respektive mannen ska se ut. En förvrängd bild som ingen kommer undan. Dock kommer jag aldrig att förstå hur en människa kan döma någon så mycket pga kroppsbehåring. Tack media, tack alla retuscherade kroppar och tack all jävla porr som framställer kvinnan som en hårfri 10-åring - fast med kurvor. Ouppnåliga ideal förstör oss inifrån och ut. Tack för att allt det där har fått mig så jävla osäker. Jag vill kunna visa mig så som jag är utan att bry mig om vad andra tycker och tänker. Jag vill kunna visa mina håriga ben utan att ständigt vara rädd över att inte "godkännas". För på något konstigt sätt är det också viktigt för mig, fastän det är en egenskap jag avskyr hos mig själv. Vad spelar det för roll om människor, med så skeva världsbilder att de skrattar och stöter bort någon pga kroppsbehåring, inte tycker om mig? Jag skulle ändå inte vilja vistas runt såna åsikter. Ändå ligger det där och skaver, inte ska väl jag väcka uppståndelse genom att stå ut, inte vill jag väl att någon ska tycka att jag är äcklig? Varför betyder det så mycket vad andra tycker? Varför kan jag inte med högt huvud lyfta på armarna om jag är orakad eller visa mig i bikini på stranden? Vem tog bort min rätt att se ut som jag vill? Vem tog bort min rätt att vara jag- hårig eller inte? 

Ärligare än såhär blir det nog inte, jag önskar att jag kunde vara stark och självsäker jämt, men så är det inte. Nu mosar jag den där känslan att vilja vara till lags, jag skjuter duktiga flickan-syndromet under mattan. Det är viktigare att våga vara jag. 

Jag är så fruktansvärt trött på kroppshetsen. Det här är jag och det borde inte vara konstigare än så. 


genom telefonen

De senaste veckorna har jag åkt mycket fram och tillbaka till Strängnäs då jag börjat umgås i helt nya kretsar! Det är så kul att åka någon annanstans även om det bara är för en dag eller två, få träffa nya människor som inte har någon aning om vem man är egentligen, och så kommer en hemifrån en stund. Det har varit en hel del festande, men även filmhäng, middagar, sightseeing, snöskoter och grillning. 

Min kameraladdare har dock varit på vift så har mest dokumenterat via telefonen: 


Före och efter klippningen för en vecka sedan
Bakisdagen blev lite bättre när jag fick en fin text på min vegoburgare!
Förra helgen på Jockes balkong, en av många nätter med kramp i magen av allt skratt. 

Valborg. Vi var på landet i en loge som var hur mysig som helst. Vi körde beerpong, dansade, rökte vattenpipa och hade det allmänt bra. Till höger inväntar vi att människorna ska droppa in, och till vänster en kortklippt Agnes någon gång in i småtimmarna.

Mer Valborg. 

Den här bilden togs när vi var på sightseeing i Strängnäs i strålande sol efter årets förta utomhus lunch. 

Utöver det som har fångats på bild har jag haft skräckfilmskväll, blekt och färgat håret strawberry blond(men det skiftar mest i rosa), vårstädat på riktigt - skurat golv, skurat kakel, gjort rent ugn och liknande. Jag har stressat mig till kronisk huvudvärk och axelsmärtor, köpt konsertbiljetter, korrekturläst en bok som ska publiceras och lite smått och gott. Det rullar på, väldigt intensivt. 


this is the last time I'll forget you, I wish I could

Livet ser så sjukt annorlunda ut jämfört med bara för en månad sedan. Både positivt och negativt. Allt har kastats om och vardagens rutiner fick ett helt annat innehåll. Jag har börjat vänja mig, anpassa mig. En sak jag gjorde för att acceptera för mig själv att situationen är uppochner var att klippa av mig håret. På något sätt underlättar det att göra en yttre förändring också när livet byter riktning utan att en riktigt är beredd på det, åtminstone för mig. Jag klippte bort mer än jag har kvar och fan vad jag trivs i det. Jag tänker aldrig klippa mig hos någon annan än Maja. Fast hon var mer nervös än jag när det kom till kritan. Kan tänka mig att majoriteten av alla som kommer in och vill klippa sig blir upprörda om det blir för kort. Själv klippte jag av mer än tre dm och sa mest "av med det bara".

Idag har livet jävlats med mig. Jag har slagit rekord i absurda och makabra mardrömmar, vaknat av tårar, haft spänningshuvudvärk och mensvärk hela dagen och värktabletterna är såklart slut. Dessutom lyckades jag hälla ut ett paket solrosfrön bakom ugnen. Jag har inte fått mina pengar som jag ska heller, så jag blir sen med räkningar. Såna grejer, hela dagen!

Bjuder på lite gladare bilder på det nyklippta håret istället: