random stuff

Några saker jag går runt och funderar på om dagarna:

1. Vad fan ska jag göra med mitt liv? Efter sommaren har jag i princip fria händer att göra vad jag vill, kontrakt löper ut och jag har inget som egentligen håller kvar mig här. Plugga? Jobba? Resa? Uppsala? Kenya? För första gången känns det som att jag har alla möjligheter i världen. Samtidigt är jag osäker på om det verkligen kommer gå, lämna all trygghet bakom och klara av en helt ny värld. Allt ska liksom vara bra då och jag tvivlar på om fallet kommer vara så. Men OM, vart fan ska jag ta vägen då? Jag har ju fortfarande ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv. 

2. Varför morrar min katt? Så fort det är en hund utanför så morrar hon, hon låter precis som om det kom från en hund. Vet inte om det är vanligt, jävligt kaxigt hur som helst för det spelar ingen roll alls hur stor hunden är.

3.  Nattskräck. Jag läste i min psykologibok att 1-2% vuxna människor drabbas av nattskräck (eller växer aldrig ifrån den som barn). Varför måste jag vara en av dom? Så jävla pissigt. Inatt drömde jag att mamma var död. Ingen bakgrundsinformation, bara vetskapen att hon var död och att jag hade blivit lämnad med allt från begravning till att tömma längenhet och ta hand om husdjur, helt ensam. Ingen annan var närvarande, förutom hennes vänner som jag fick lov att trösta. Vaknade av ett sånt där panik-ryck, snabba andetag och förvirring. Tack och lov hade jag en vän bredvid mig så det gick att bara att krama om lite hårdare och somna om igen, vilket väldigt sällan händer. Inte alltid så jävla nice att vara speciell. 

4. Termotights. Så sjukt bra grej till vintern. Fodrade tights alltså. Idag var den -5 grader när jag klev upp och jag frös inte ens med mina termotights på, så fantastiskt skönt att slippa frysa hela tiden utan att behöva tio lager på sig. 

5. Plugg & jobb. Frågar mig själv igen hur jag trodde att jag skulle orka med båda två. Imorgon ska jag skriva en tenta och jag jobbar heeeela helgen. Inte jättepeppande vecka. 
 
Bilder från vintern -12
 
 

kattkärlek

Hon går under smeknamnen älskling, älsklingstjejen, possy, världens finaste, sötnos, min lilla tjej, tjejen, kissen, kompis osv. Kärt barn har många namn. Och hon är som mitt lilla barn. Ovasett hur stressad eller arg jag är så lättar hon alltid upp stämningen bara genom sin närvaro. Det är alltid ett leende på läpparna och så får jag sån där töntig röst när jag pratar med henne. Hon ska alltid vara med mig på toaletten, hon får aldrig nog av gos, hon leker med allt hon hittar och blir helt knäpp vissa gånger, hon jamar bara när hon tycker att jag serverar blötmaten för sakta och när hon putsar sig stoppar hon inte riktigt in tungan i munnen på ett tag och jag skrattar alltid högt för det ser så himla löjligt ut. Hon blir allt modigare inför nya människor, förut så sprang hon direkt in under sängen och stannade där men nu både hälsar hon och myser med mina gäster. Jag är så glad att ha henne som sambo, världens världens bästa Pussy. 
 
 

the pretty lies, the ugly truth

När det värsta kaoset har lagt sig lämnar det efter sig ett stort ingenting. Som att ingenting annat känns i jämförelse med den där starka ångesten. Lite apatiskt går vardagen på ändå. Så jag klär mig i glittriga tröjor och sminkar mig onödigt mycket till vardags för att dölja tomheten inuti. Fast det känns ändå som att likgiltigheten slår igenom för leendet når aldrig riktigt ögonen hur mycket teater jag än spelar. Jag slåss på ändå, för jag tror att jag har det värsta bakom mig nu.
Det trodde jag fan aldrig. 

 

life is better with friends

Vi satt i din lägenhet och kedjerökte. Cigarett efter cigarett. Det var nersläckt i rummet med ett par levande ljus tända. Vi åt choklad och drack te. Stämningen var bra och jag var inte rädd längre. Jag som har så svårt för att träffa nya människor på det sättet, känner att jag måste prestera för att någon ska tycka att jag är intressant. Liksom kompensera för den annars inåtvända människan jag är i större grupper. Vi är väldigt olika och det uppskattade jag, för trots våra skillnader så slog jag mig ner bland kuddarna utan att ens vara nervös. Slog ditt nummer på mobilen utan att tveka. Och det resulterade i en mysig kväll där jag fick ventilera om helgens händelser, fick skratta och uppskatta vänskap. En helt ny vänskap. Och det är så skönt att få en chans utan födomar och endast en nyfikenhet att få lära känna en annan människa. Ett intresse för att lyssna och själv dela med sig. Kroppen fick lite värme igen. 

 



kärlek finns i alla former

Jag är arg. Förbannad. Kränkt på en helt ny nivå. Jag var på krogen igår och blev så himla illa behandlad. Jag är ofta ganska mentalt förberedd på påstridiga killar som tar sig friheter, människor som provocerar och ointelligenta diskussioner. Men det här var jag inte förberedd på, och det tycker jag inte att någon ska behöva förbereda sig för heller. 

Jag blev utslängd från krogen för att jag hånglade med en tjej på dansgolvet. En kille kom fram och stirrade på oss och frågade sen "får jag vara med?". Jag ber honom att dra åt helvete och han säger "då säger jag till vakten". Han hade uppenbarligen något slags inflytande eller kände personalen, för vakten tog tag i mina armar och bokstavligen släpade ut mig. Jag skrek på honom. "Förstår du hur homofobiskt och kränkande det här är?" och hans respons är att han bara följer order. Jag vägrade. Inte för att jag egentligen ville vara kvar på en plats där jag blir behandlad som ett objekt, men jag vägrade att bli utslängd sådär på grund av något helt orimligt. Han var hårdhänt och oförstående. Utanför stod fyra poliser med armarna i kors som jag gick fram till och berättade vad som hade hänt med tårar längs kinderna för att jag var så jävla arg och kränkt. De brydde sig inte heller utan sa bara "jag förstår" utan någon som helst förståelse i blicken eller ens visat intresse av vad jag berättade. Jag ville banka in i deras huvuden hur illa det är och hur förjävla ledsen och arg jag var. Men jag fick ingen rekation. 

Innan det här hände så var det ett flertal killar som ställde sig otroligt nära och stirrade på mig och tjejen jag höll om. "Fortsätt ni, låt inte mig störa" och "får jag vara med?" är de vanligaste replikerna. Jag ber dom att låta oss vara ifred och trots att det krävs att jag måste höja röster så går de ändå till slut. Men det är otroligt påfrestande att hela tiden behöva vara på sin vakt, alltid hålla ett öga öppet för att se vem det nu är som glor, tar bilder eller pekar. Jag känner mig utstirrad för att jag fattat tycke för en människa och för mig går inte den ekvationen ihop. Jag gör inte något annat än någon annan på krogen. Men dagen efter får jag ett mms av en kompis som sett en bild av mig på instagram där jag pussar på tjejen jag var med, med bildtexten "Lesbisk kväll". Så fort någon bryter mot heteronormativiteten kan människor inte sköta sig själva tydligen, utan ska lägga sig i, prata om, skratta åt osv. Jag har även fått höra "jag har aldrig haft två homosexuella tjejer i mitt vardagsrum, jag måste filma!!". 

Jag är inte ett objekt, någonting du kan titta på. Jag finns inte till för din tillfredställelse. Min sexualitet har du ingenting med att göra och du har inte rätt att stirra eller fråga om du får vara med. Jag finns inte till för att uppfylla dina lesbiska våta drömmar. Jag är inte någon du kan ta bild på och lägga upp på internet för att du i din lilla inrutade värld inte sett annat än heteropar. Jag finns inte till för din skull. 

Det har tagit mig flera timmar att skriva det här för att jag har mellan meningarna fått ta djupa andetag, torka tårarna och hindra mig själv från att slå slå slå. Jag känner mig som någon du kan trampa på och utnyttja för eget behov. Jag måste torka tårarna när händelsen spelas upp i huvudet, hur förminskad jag kände mig när vakten kallade på förstärkning för att jag inte ville bli fasthållen och desperat försökte överrösta musiken för att förklara vad som hänt. Jag vill inte gråta för det är inte jag som har gjort fel. Jag vill inte vara ledsen. Det är känslokaos. 

 
 

the magic of photoshop

För ett bra tag sedan fick jag ett bilredigeringsuppdrag. Jag fick scanna in ett gammalt foto som blivit förstörd av ålder. Färgerna hade helt förstörts och det gick knappt att urskilja mer än mörkt eller ljust. Det är nog det absolut petigaste jag gjort, men också jävligt kul eftersom jag ser en sån enorm skillnad på före- och efterbilden. Jag har suttit timmar och petat i ungefär sextio olika lager och justerat färger så gott jag kunnat. Jag hade gjort hälften sen kraschade datorn och bilden försvann, så det var bara att börja om. Nu är jag dock klar! Tror jag. Jag ser fel varje gång jag tittar med nya ögon men jag tror att det här är det bästa jag kan åstadkomma. Och jag tror att jag är rätt nöjd, för att vara första gången jag återställer ett foto såhär. 


 
 

om jag vore rik

De senaste dagarna har varit jobbiga, så jag fönsterwebbshoppar lite istället.
Speciellt de blommiga platåskorna skulle passa perfekt på mina fötter. 


Mobilskal space cat - mobilskal time traveller - rib cage necklace - dress - plånbok -  flower creepersdip dye tröja - docs -girlgang necklace




no matter what your walls are made of, a closet is no place for a person to live

Det här kändes bara så himla relaterat till vad jag skrev igår. Sluta hålla käften och var den du är. 
Och jag känner mig som världens hycklare som inte själv lever upp till det. Men jag beundrar det. 
Det svider det i ögonen på mig att det ens finns ett bergrepp som kallas "komma ut ut gaderoben" när det kommer till homosexualitet för jag tycker inte att det borde vara nödvändigt att behöva förklara sin sexualitet. Det ska vara accepterat som det är. Jag hatar heteronormativiteten. Men om vi pratar om "garderober" overall så tror jag att de flesta har en. En plats där de egentligen inte vill vara. Se och lyssna:
 

It's hard to keep a straight face when I all I wanna do is cry

Det finns människor som inte har en aning om hur illa de har gjort en annan. Det kan vara en alkoholiserad förälder som kanske inte förstår eller ens minns hur illa den gör sitt barn. Det kan vara en person i ett förhållande som tjatar sig till sex och sen inte kan förstå känslan av utnyttjande hos den andra. Det kan vara ett brutet löfte som för någon betydde hela världen men som den andre kastades bort som skräp. Vissa människor vet inte om att de kan ha skadat och sårat någon för resten av livet, och det tycker jag är sjukt skrämmande. Att så många är tysta, att det är skamligt och fel att prata om saker som påverkat en negativt. Att skulden läggs på en själv. 

Det är en kamp att hela tiden känna att jag måste hålla käften. Samtidigt tygla mina ben från att inte springa ifrån. Ett ord eller en mening kan röra om alla tankar och känslor jag någonsin haft och jag måste tygla mig själv och hålla minen fastän det är en orkan inuti. Jag håller käften för att jag inte vill möta det. Sen uttryckte du det som jag känt i hela mitt liv men aldrig riktigt vågat sätta ord på. Aldrig högt. Din röst darrade och ögonen blev röda samtidigt som du kämpade för att få ur dig allt du ville. För du insåg att du behöver ventilera. Det var så rakt på sak, så hårt och tagande. Känslosamt. Det var en bekräftelse samtidigt som det var en fet jävla käftsmäll att höra det högt. Så fort orden lämnar kroppen så blir det på ritkigt. Det är inte längre en tanke utan nu känns orden fysiska, som att de hänger kvar i luften och påverkar varenda partikel i rummet. 

Jag hindrar mig själv från att fly, att istället andas in varje partikel och inte bry mig om känslofobin som i vanliga fall slår över. Inte alls förberedd på vad det gör med mig. Mina ögon är trötta från tårar för att upplevelser plötsligt blev till verklighet. Här gick det inte att hålla käften och minen, jag grät för att jag relaterade till smärtan i dina tårdrypande ord. Din smärta blev min. En smärta du vågat anamma, ta itu med. Jag invätar fortfarande modet.

 

learn the messages from the wind, learn if a storm is gathering

Jag kopplar in musiken i öronen och stänger av allt annat. Det är en ensam och lång kamp att föra, så jag stänger av för att få något gjort överhuvudtaget. Skulle jag känna efter och acceptera skulle jag bli ett vrak. Istället kopplar jag bort allt som känns och allt som är jag, och går på automatik. Ett väldigt effektivt tillstånd då jag lyckas sitta en hel dag, superfokuserad på mitt plugg och mina jobb, men inte särskilt hälsosamt i längden. Känner varken hunger eller trötthet och jag reflekterar inte över att jag är kissnödig förrän jag typ exploderar. Jag hade misstagit mitt pluggschema med två veckor, så när jag loggade in igår insåg jag att jag hade tio timmar på mig att göra min tenta. Jag hade inte ens läst hälften. Efter jobben slog jag mig ner direkt och läste, läste läste, antecknade och lyssnade. Tio minuter kvar innan deadline trycker jag på "avsluta tentan" och känner mig nöjd att jag hunnit. "Sidan är inte tillgänglig för tillfället" och allt borta. Fanhelvetesidioti. Blev så jävla arg, frustrerad och ledsen. Nu vet jag inte vad jag ska göra, inväntar svar från min lärare. Aldrig mer distansstudier. Aldrig. 

Jag fick i alla fall en liten minisemester i helgen. Åkte till Uppsala och hälsade på Cecilia och Sebastian och vi gick runt på olika pubar, promenerade, pluggade och åt god mat. Vi kan prata om kassa familjeförhållanden och orättvisor och gråta en stund för att sedan kippa efter andan av allt skratt. En avslappnad ventil där det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, det känns bara så bra och rätt att umgås. Att bli lyssnad på och lyssna tillbaka, få respons och ge respons är fan något utav det viktigaste jag vet. Hatar att vi inte bor i samma stad längre och saknaden är verkligen konstant. 

Nu är jag så jävla stressad att jag bara inväntar stressutslagen och huvudvärken. Har så himla mycket jag måste göra och vet inte hur jag ska få ihop vardagen, hur jag ska orka och hur jag ska få tiden att räcka till. Behöver en veckas semester innan jag bryter ihop totalt. Känner hur orken rinner av och katastrofen smyger sig på.  



Typ jättegammal bild från någon skoluppgift på gymnasiet.