"Du skulle gått när det ännu fanns någonstans att gå"

Häromdagen var jag så otroligt trött på i princip allt. Jag ville bara begrava mig under täcket och stanna där. Alla de där meningslösa orättvis-känslorna malde på om och om igen i huvudet. De är helt onödiga och det finns inga svar. Vaför jag? Varför just jag? Jag gav upp kampen, orkade helt enkelt inte slåss längre. Kroppen var trött, psyket var trött. Det sägs hela tiden att det är allt en måste gå igenom och de svåra tiderna som gör en till den en är, men fan, vad jag önskar att jag slapp undra hur jag hade varit om livet behandlat mig väl. Jag önskar så att jag slapp undra. 

Idag är jag väldigt glad. Jag hänger inte själv med i svängarna men idag känner jag mig förväntansfull och otroligt stolt. Stolt för att Etown Grrrl Gang vunnit Eskilstuna kommuns jämställdhetspris på tiotusen kronor. Stolt för över hur aktiva vi är, för att vi kämpar trots motstånd och för att vi fått lite av den uppskattningen vi förtjänar. Jag tycker att vi är helt fantastiska för det engagemang och all tid vi lägger ner. Den här gruppen har gett mig så otroligt mycket. Jag har inte bara lärt mig otroligt mycket om feminism av de andra medlemmarna utan jag har också lärt mig om mig själv. ETGG har visat mig likheter och olikheter i alla former - och att det är okej. Vi är en blandning av alla sorter som förenas och det har gett mig självförtroendet att vara just jag, något jag tidigare inte riktigt vågat fullt ut. Att träffas och prata och planera med likasinnade människor som står på samma värdegrund som jag är ovärderligt. Det har verkligen gett mitt självförtroende en knuff i rätt riktning. Det här året med gruppen har verkligen varit stärkande. Jag stod osäker och tyst i ett hörn till en början för att jag har svårt att ta för mig i stora grupper, men är så nöjd över att jag valde att fortsätta gå ändå. Nu är torsdagsmötena med gruppen det enda upplyftande i min annars väldigt stressiga vardag. Jag tar mig tid att gå dit för det ger så otroligt mycket. Råder alla med feministiska värderingar där ute att organisera sig och prata med likasinnade, för fan vad givande det är. 

 

It always takes me by surprise how dark it gets this time of the year

Jag hatar den dagen klockan ska ställas om till vintertid. Då blir det ännu tydligare att vintern närmar sig och mörkret tar över större delen av dygnet. Och värre kommer det bli, det kommer vara mörkt när jag går till jobbet(för att snö och is gör att jag inte kan cykla) och mörkt när jag slutar. Det känns inte som att det är meningen att en måste gå upp ur sängen när det är så kallt och mörkt. Usch, har verkligen ingen lust med vinter överhuvudtaget. 

Idag har jag lämnat lägenheten för en timmes jobb och jag känner mig helt utpumpad på energi. Efter nästan en vecka sjuk i sängen har jag nästan glömt bort hur en beter sig runt andra människor, glömt alla vardagsmåsten och bara det där med att duscha känns långt borta. Tillbaka till verkligheten, bara att bita ihop och hålla skenet uppe för att få ihop vardagen och allt vad det innebär. Känner mig orkeslös och livslusten liksom rann av och jag vet inte om det beror på viruset som etsat sig fast i kroppen eller mörkret som varje år tenderar att dra ner mig. Nu bäddar jag ner mig igen. 

 
 
 

MY CHOICE

I will suck every woman stereotype out of your throat
nowadays boogie man is a lot less frightening than a strong women


 



Like prisoners emerging from a lifetime behind bars

Det känns som att ångesten greppade tag i mig och snodde åt sig all styrka och energi jag sparat. Så nu ligger jag totalt nedslagen i feber sen i söndags. Mår piss. Hela kroppen värker, svettas och fryser om vartannat, kan inte andas, feberdrömmer, huvudet spränger och allt sånt där underbart. Det finns ingen ork till någonting och jag känner mig ynkligare än någonsin. Speciellt eftersom jag bor ensam och ingen är här och matar mig med glass och tycker synd om mig. Dessutom skulle jag till Göteborg i helgen och hälsa på min bror, så det sket sig också eftersom jag knappt ens orkar kliva upp ur sängen. Så jävla pissigt. 

Något som fick mig att känna lite värme i min annars feberfrossande kropp är den här videon. Chimpanser som har varit försöksdjur i 30 år och inte sett annat än insidan av sin bur under den tiden. Vissa uppfödda i fångenskap men vissa fångade från sin naturliga miljö. I de här videon får de se solljus och känna gräs under fötterna för första gången, lite liknande den här videon som jag visat tidigare. Mitt hjärta smälter när den ena chimpansen vänder sig om och kramar den andra i ren lycka. Åh, fantastisk djur, hur kan någon vara så hjärtlös och omänsklig och skada levande och kännande varelser?
 

You better know what you're fighting for

Vidrörde något djupt begravet, något jag alltid tyckt hör hemma just där. Uppe vid ytan är det alldeles för fult och svårt för världens att se. Det skyfflades jord över det av en anledning, för att det var för komplicerat för någon att ta itu med. Det krossade själar i miljontals flisor med en klubba av bly. Skapade salta droppar på kinder utan någon som helst försäkran om att det skulle sluta rinna. Jag skriver långa och ärliga textet innehållande ångestladdade och hemliga meningar som aldrig någonsin bör uttalas, enbart för att försöka få allt ur kroppen. Vill inte ha det tryckande över bröstet, vill inte känna hjärtklappningen och ångesten som stiger mig över huvudet. Jag skriver för att fästa det på papper istället för i kroppen. Vill inte ha det här. Desperata försök att skjuta undan, vill inte uppleva eller acceptera, bara att det ska försvinna. Jag lever hellre i ovisshet än att lyfta på alla lager jord som täcker det där fula. Det äckliga, avskyvärda.
Det där ingen någonsin skulle tro på. 


So you think I'm alone?
But being alone's the only way to be
When you step outside
You spend life fighting for your sanity

 

throwback sunday

Jag tog studenten, och jag var typ gladast och stoltast i hela världen för att jag sparkat skiten ur det sjuka och alla motgångar. Jag ler typ aldrig med tänderna på bild, men nästan varenda en dokumenterad från min student ler jag så stort jag bara kan. Jag var så full, och så känslosam hela dagen - men fan vad lycklig jag var. 

En dag jag minns med glädje blandat med lite vemod för att skolan ändå var en sån trygghet och för att jag inte visste vad som väntade. Fast det övergripande är ändå ren och skär glädje tillsammans med klassen. 

Bilderna har älskade Charlotte tagit. 

 

om jag tar mig ifrån en sviken dröm och hit igen så kanske jag kan känna meningen med tystnaden

Med vinröda kängor, en svart virkad basker och en varm halsduk går jag med två stora matkassar i händerna. Jag har kameran i väskan för idag föll jag inte under den där vanliga fredagstressen. Den där, måste hinna till systemet vad ska jag ha på mig måste duscha hinna med middag vilken krog blir det har jag pengar och leg och allt det där. Ikväll är det lugnt, för första fredagen på länge. Och det känns okej. Jag ser fram emot en kväll där jag kan fullfölja möbleringen i lägenheten, beställa lite utskrifter och framförallt ta det jävligt lugnt. Jag är så uppe i alla måsten hela tiden att jag inte hinner med det där med att slappna av och bara andas. Jag har varit skitdålig på att vara ensam, varit i ett konstant behov av att hålla mig själv upptagen- livrädd för att umgås med mig själv och allt vad det innebär. Tystnaden gav mig panik och det kändes lite som att väggarna kröp närmare. Idag känns det okej. Det ska till och med bli skönt. Det ligger en hel vetenskap bakom att kunna hatera att vara ensam, det är en konst att klara av det, i alla fall för mig. Efter jobbet unnade jag mig en promenad till affären med kameran på axeln för att det var vad jag verkligen ville. Dokumenterade och konstaterade att hösten är ju faktiskt ganska fin ändå. Ingen stress och inte för att jag var tvungen, för att jag ville. 

Så ja, ikväll blev det chips, cola och kattmys!

 

I know I am, because I said I am

Idag är det söndag och jag har hunnit med två jobb och gjort min första högskoletenta. Fan vad bra jag känner mig. Dock är jag rätt besviken över resultatet på tentan. Jag läser på distans och skulle alltså göra min första elektroniska tenta i psykologi. Litteraturen är på engelska vilket egentligen inte är ett problem, men tentan var på svenska så de termer jag inte kunde från början fick jag lära mig på engelska - och kände inte alls igen på svenska sen. Det fanns A-F svarsalternativ och svaren kunde vara tex: Alla svar stämmer, inget svar stämmer, bara A stämmer eller både A B och C stämmer. Ett helt nytt sätt för mig att göra ett prov på. Tidspress för mig dessutom alltid slarvig. Well well, jag försöker övertala mig själv att det inte gör någonting, jag kan inte alltid få toppbetyg i allt hela tiden. Det är okej att inte vara bäst på allt. Känns ändå väldigt skönt att ha det avklarat. Jag spenderade resten av kvällen i soffan med Ben&Jerrys, kissen och New Girl på Netflix. Sådär okomplicerat och skönt bara. 

Utöver det har jag möblerat om i min lilla etta, efter att det har sett likadant ut i ett helt år. Den 1 oktober hade jag årsdag med min lägenhet, jag har bott hemifrån ett helt år. Grattis till mig som klarat av det både ekonomiskt och mentalt, fastän jag tvivlade lite på mig själv ett tag!! Så skönt, även om jag fortfarande inte känner mig ett dugg vuxen. Har tvättat gardiner(var nog fan på tiden) sorterat i källaren och gjort sånt där tråkigt som jag skjutit upp hur länge som helst. Nu är det gjort och jag ska bara vänja mig vid möbleringen tills jag kan bestämma mig om jag gillar det eller inte. 

I brist på vettig fotografering blir det lite iphonematerial istället:

Älskade älskade älskade katt. 
Förra helgen var jag på en sjukt mysig tacokväll i Charlottes nya lägenhet <3
Ja, min bildmapp innehåller typ bara bilder på henne. Hur ska jag kunna låta bli???

Såhär såg jag ut efter en natt med mardrömmar om död och våld, måddde hemskt hela dagen efter att ha vaknat med hjärtklappning och panik. Blä. 
Försök till pluggmotivation. 
En bra bild helt enkelt. Godnatt!