sängläge

Idag går jag klädd i prickiga strumpor, mönstrade och färgglada tights och en stor röd tröja. Det var ungefär allt jag orkade idag, dra på mig de kläder som låg närmast. Feber, förkylning och hosta. Fantastiskt. Huvudet värker och jag har lock för öronen. Inte ens cigg är gott för halsen är svullen och smaklökarna bara helt borta. 

Jag har mest bara växlat mellan säng- och soffläge, druckit nyponsoppa, te och tittat på nostalgiska filmer. Bland annat Fucking Åmål och Sherdil (<333). Är glad att jag har kissen som kommer och gosar med jämna mellanrum så att jag inte är helt ensam. Sen är jag lite skadeglad att det regnar eftersom jag ligger här inne och ruttnar när alla andra är ute och roar sig. 

 
 

there's no instruction for this kind of life

När jag tog studenten var jag skiträdd. Jag hade varken ork eller lust att plugga, men vem fan skulle vilja anställa en ostabil tjej som var rädd för i princip det mesta, som var dålig bland nytt folk och dessutom inte kunde jobba heltid? Jag skrev in mig på Arbetsförmedlingen mest bara för att jag var tvungen, jag trodde aldrig att jag skulle få ett bra jobb där jag trivdes. Jag har jobbat mycket i mitt liv, på många olika ställen. Restauranger, caféer, med småbarn, med äldre barn, klädaffär, inventering and so on. Jag kan aldrig påstå att jag trivts, och allt har bara varit tillfälligt. 

När min handledare på Arbetsförmedlingen la fram olika förslag på platser för arbetsprövning sa jag direkt "där vill jag jobba" när hon föreslog Betydelsefulla Möten 2act. En plats hos en egenföretagare och journalist. Ett positivt företag som plockar fram positiva möten mellan människor i ljuset, i kontrast till alla negativa rubriker vi ser varje dag. Tanken var att jag skulle hjälpa henne med lite olika projekt inom företaget. Jag började jobba i april förra året och började med några få timmar per dag och lärde mig rutiner och så. Jag började med lite småprojekt men när jag lärde känna min chef och hon lärde känna mig upptäckte vi att mina Adobe-kunskaper (Photoshop, InDesign) kunde användas. Så det blev helt enkelt så att vi började producera en tidning för företaget. Två stycken är klara och finns på webben och strax även nummer 3. Nu har jag varit där i lite mer än ett år och jag kan garantera att jag aldrig haft en bättre arbetsplats. Min chef är fantastisk, arbetsuppgifterna är utmanande och roliga. Jag tycker om att gå till jobbet. 

I åtta månader har jag haft två jobb till utöver det här. Under en termin pluggade jag också. Det har varit otroligt krävande och stressande. Men annars gick ekonomin inte ihop. Kan en inte jobba heltid och bor hemifrån så behövs en massa extrajobb. Är en inte riktigt som alla andra och behöver mer tid och rehabilitering i livet så är det inte meningen att en ska ha det bra. Antingen ont om pengar eller att ta ut sig helt på diverse jobb. Jag har gjort både och. Vad är att föredra, att leva på 500 kronor i månaden efter alla räkingar eller springa mellan tre olika jobb per dag? Inget av det är ultimat, men jag hade inget att välja på. Måendet fick liksom komma i efterhand, om det fanns kraft kvar. 

Nu har det äntligen löst sig. I juli får jag min allra första fasta anställning! Jag kommer vara kvar på platsen jag arbetsprövat på, där jag trivs och utmanas varje dag. Det känns helt jävla fucking fantastiskt. Nu slipper jag stressa ihjäl mig för att allt ska gå ihop, slipper slita ut både kropp och själ. Jag har sagt upp mig från ett av mina jobb och jobbar bara maj ut. Igår var jag på middag hemma hos min chef, så bra relation har vi. Jag kastade frisbee med hennes dotter i en timme, åt vindruvor i hängmattan, grillade och åt glass. Jag känner mest en otrolig lättnad och tacksamhet till min handledare på Arbetsförmedlingen som fixat med både arbetsprövningen och anställningen, och till min chef som tagit emot mig och varit mån om att jag skulle trivas. 

Lite medvind för en gångs skull, tack tack tack tack för det. 


På tryckeriet när första tidningen trycktes och ett bokomslag jag fotograferat för en bok som getts ut i företaget. 
 

I'm scared of living too fast, too slow,regret, remorse, hold on, oh no I've got to go

Internethistoriken avslöjar mitt frenetiska googlande på symptomer av en hjärntumör. Huvudet värker så pass att det känns som att hjärnan sväller och trycker mot skallbenet, som att den inte riktigt får plats. Hjärtat börjar slå snabbare och det är det enda jag hör, mina snabba och hårda hjärtslag. Strupen krymper och jag känner att paniken stiger i takt med det höga bultandet i kroppen. Jag lyckas avleda paniken, dag två av feberyra. 

Jag funderar över relationshierariker och den där tvåsamhetsnormen som aldrig fått mig att må bra. Ifrågasätter. Funderar, blir rädd och förvirrad. Tänker att livet kanske håller på att ordna upp sig till slut ändå. Samtidigt är jag övertygad om att det kommer gå åt helvete som vanligt. Att jag inte kommer att klara av det. Blir sådär känslosam som jag bara blir när varenda led ömmar av feber, när jag känner mig ensam i min sjukdom men är för trött för att göra någonting åt det. Har mörka påsar under ögonen och i flera veckor har personer påpekat hur trött jag ser ut. Tack jag vet. Känslostormar, sjukdomsrädsla och ovissheten tömmer mig på energi flera gånger om dagen. Normbrytande beteenden får mig att tänka om och omvärdera men jag är så trött på att behöva förklara. Nej, det går för snabbt nu. Det händer för mycket och dagar, veckor, månader bara rinner förbi. Jag hinner inte med. Hinner inte fatta vad som hänt innan det är förbi. Jag behöver sätta livet på paus. 

Äh jag vet inte, det är lika osammanhängande i skrift som i mitt huvud. 

birthday

Jahapp, 21 långa år har jag nu levt. Grattis till mig! Två dagar för sent kom jag (har fått höra i hela min uppväxt att jag är ett aprilskämt, skulle ju komma den första april egentligen). Har haft lite åldersnoja på senaste tiden så jag tänkte skriva ner lite för- och nackdelar med att bli gammal (läs: vuxen). Here it comes:


Fördelar:

Att bli tagen på allvar. Jag minns att jag tyckte att det var jättejobbigt att bli avvisad som en dum tonåring som inte visste någonting. Nu ser människor mig som vuxen och därmed bemöter mig som om jag faktiskt har något att komma med. Oftast i alla fall. 

Få göra vad en vill. Det säger ju det mesta. Det spelar ingen roll vad mamma tycker längre, jag har alltid sista ordet vad gäller mina egna beslut. Sen om jag alltid vet vad som är bäst för mig själv är ju en annan femma. 

Att inte skämmas lika mycket. Jag minns hur pinsamt allt var förut. Kontroll över minsta lilla kroppsdel för att inget skulle se fullt ut, inte en millimeter utanför dörren utan smink och att snubbla var som en dödsdom. Sånt berör mig knappt alls längre, och det är såååå befriande. Det gör inget om någon tycker att jag är ful, om byxorna är lite för korta eller om jag säger någonting fel. Att inte skämmas över allt är verkligen en fördel med att växa upp. 

Åldersgränser. Jag har passerat alla jobbiga åldergränser som gjort att jag inte kan göra allting. Nu kommer jag in överallt, får köpa vad jag vill och så vidare. 

Relationerna förbättras. Speciellt med familjen tycker jag. Sen jag flyttade hemifrån har relationen med båda mamma och mina bröder blivit betydligt bättre. Vi lever inte inpå varandra på samma sätt och det blir mer speciellt att träffas. Dessutom är jag mer säker på de vänskapsrelationer jag har nu i och med att vi vuxit upp. Det känns mer på riktigt, det är liksom inte den där "bästishetsen" som det var på lågstadiet eller svartsjukan och småbråken i tonåren. 


Nackdelar:

Förväntas ta ansvar. Nog att det är skönt att bli tagen på allvar, men med det kommer ju också kraven att klara av saker och ting själv. Jag kan inte skylla på att jag är tonåring längre, nu måste jag lära mig saker så som tråkiga pappersabeten och pensionssparing (tack det orangea kuvertet som kom förra veckan). 

Folk blir gamla. Vänner till familjen, föräldrar, och bekanta sen barndomen börjar plötsligt bli gamla och sjuka. En efter en insjuknar och det är ett tydligt och ångestladdat tecken på att åldern stiger. 

Prestationsångesten. I och med att jag bir äldre känner jag ännu större press av att göra något av mitt liv. Det känns som om jag kan inte längre kan gå runt och fundera på vad jag vill göra, jag måste bestämma mig någon gång snart. Jag är ju för fan mer än halvvägs till fyrtio. Panik. 

Splittrinen. Människor flyttar, skaffar familjer och får nya liv. Människor som varit självklara i uppväxten befinner sig plötsligt på andra sidan världen eller är VD för något företag och har barn. Liksom what, vad hände? (och varför står jag kvar och trampar?)

Att försörja sig själv. Pengarna ramlar inte in av sig själv och jag vet att det är jag själv som drabbas om jag inte går till jobbet. Det där med att jobba för att leva känns väldigt aktuellt och jävligt trist. 


Fick en supersupersuper fin skrivmaskin av storebror imorse. 

Nu, mer jobb och sen middag och bio!

smiley

Jag kunde inte låta bli. Jag har velat ha den här så himla länge. Jag hoppas att det går bättre den här gången än med min medusa piercing! Nu finns det ju liksom inte så mycket hud som kan svullna upp. 

 

I eat boys like you for breakfast

Äntligen, en månad i efterhand, är jag klar med filmen från 8 mars. Den har stått och exporterat i två dygn (!!) haha. Min dator klarade inte riktigt av den tunga filen tydligen. Jag blir helt glad av alla dessa klipp, minns en fantastisk dag.