When did you choose to be straight?

På något sätt verkar det vara lättare för människor att ta in saker när en vänder på steken. De förstår sexism när det görs en kortfilm där en man blir utsatt för samma trakaserier som en kvinna blir varje dag (jag syftar på det här klippet) och de förstår homofobi när det visas ur ett perspektiv där homosexualitet utgör normen (som den här videon). Det är jättebra att det vänds och vrids på frågor så att folk kan ta in det, men samtidigt tycker jag att det är lite förvånande att de inte tänkt efter innan. Som när en lagstiftare i Ohio förespråkar extrema anti-abortlagstiftningar får frågan "varför tror du att kvinnor väljer att göra abort?" och blir helt ställd och svarar "det har jag faktiskt inte tänkt på" (länk). Jag blir förundrad, förvånad och chockad. Vad krävs för att människor ska tänka steget längre, reflektera lite och fundera innan de pratar? Blir mörkrädd, hur kan en människa uttala sig innan de försökt se saken ur en annan människas perspektiv? Är det brist på medkänsla? Brist på känlomässig intelligens, alltså att kunna förstå andras känslor? Jag förstår inte.  

Här är en video som gör lite samma sak, vänder på steken och får människor att tänka ur ett annat perspektiv. Rätt kul att de som så ägda, haha. 


"du tar dig själv på allvar nu"

Det är svårt att bryta gamla vanor. Ingådda rutiner, gamla mönster. Jag har sorterat bort allt det destruktiva och tar istället fram mer önskvärda attribut. Ibland kan det vara jävligt svårt att ta sig själv på allvar, ta hand om sig själv och bry sig om sig själv. Det låter krystat, jag vet. Jag har bytt ut alkoholen mot kompisövernattningar, bedövning mot springturer. Det tar emot att tacka nej till fester som jag vet att jag hade haft roligt på, för att undgå frestelsen och lyssna på självdiciplinen istället. 
 
Det är en ensam process att ändra vanor, för det är inte bara jag själv som är van vid mina ingrodda rutiner, även alla runt omkring mig är det. Det tar otrolig kraft att välja bort ruset mot hemmakvällar. Att möta alla tankar och känslor istället för att fly dom med hjälp av bedövningsmedel och andra förträngningsmetoder. Det är lätt att minnas allt det bra, det roliga. Samtidigt faller alla konsekvenser i glömska, alla dåliga impulsbeslut, alla bråk, det som aldrig går att få ogjort, utnyttjande och hur skadligt det faktiskt är. Jag försöker intala mig själv att jag gör det för min egen skull, för att det ska bli bättre på lång sikt. Hälsosammare vanor och mer försiktighet inför främmande situationer. Sakta men säkert försöker jag lära mig nya metoder. Försöker att inte utmana ödet lika mycket och att inte utsätta mig själv för dåliga situationer och negativa spiraler. Det behöver inte vara föralltid, men jag behöver en friskare inställning till livet innan jag kan ta mig vidare. I efterhand kanske jag till och med kan vara stolt över mina bedrifter. 


 

stay right there it will be more fun to run you over

Känner mig som en prepubertal tonåring vars hormoner inte talar samma språk som lämnar mig i en fet jävla förvirring. Humöret växlar på millisekunder och allt är jätteintensivt. Från att hejdlöst skaka i hela kroppen av sorg till att känna ovillkorlig kärlek till stark ilska. Jag hänger inte med själv. Jag förstår verkligen inte signalerna och kan knappt identifiera vad det är jag egentligen känner. Ofta brukar jag ändå ha ett hum och vad som försiggår, men nu är jag helt stum. Förstår inte. Tiden tickar men jag märker ingenting. Jag är fullt upptagen av något men kan inte förnimma av vad, minns inte vad jag gjort medan tiden rann iväg. 

Jag är inte närvarande i något men ändå överaktiv. Springer en halv mil, så snabbt lungorna orkar med, i hopp om att reda ut trasslet i huvudet. Det får den fysiska tröttheten att ta över litegrann. Jag är full av tankar, min hjärna är överaktiv och går på högvarv. Även på natten i form av stressande drömmar som påminner mig om förr. Överäter apelsiner för att det är det enda som inte får mig att må illa. Datumet närmar sig, årsdagen. Kanske är det vad som sätter igång allt. Minnesluckor som ihärdigt försöker fyllas. Jag vet inte. Kan inte riktigt vistas bland folk för jag kan inte bete mig, känner inte igen mig själv och handlar på ett sätt jag inte känner till. Kan inte kroppen bara tala om vad det är som är fel? Vore så mycket enklare då. Jag förstår ingenting. Än en gång identitetsfrågor, en konstant fråga vem fan det är som har makten över min kropp och vem som styr i mitt huvud.
Inte fan är det jag iallafall. 

Ett stort jävla FUCK OFF till världen och orimliga livsvillkor. Till människor som gör andra illa och FUCK OFF till ångetkramper utan anledning, till orättvisor och döden. FUCK OFF 
Lämna mig ifred men ge mig en kram först
 
 
 
 
 

ska jag vara ärlig tror jag inte att vi mår så bra

Hypokondrin har nått nya höjder. Oftast vet (tror) jag vad jag lider av, på grund av något konstigt symptom som jag fått mig att googla eller övertänka. Nu går jag runt med en känsla av att någonting är allvarligt fel, utan att veta vad, eller har några egentliga symptom. Jag känner det liksom i hela kroppen, att snart bryter det ut. Torr i munnen, kronisk yrsel, illamående och känslan av att inte vara riktigt närvarande. Som att jag går på autopilot men att mitt riktiga jag står vid sidan om. Jag försöker få i mig mat, men det känns som att det ska komma upp lika fort. 

Kanske är det stress, kanske är det kroppens sätt att säga ifrån. Allt är ologiskt. Mitt liv är verkligen upp och ner och jag vet ingenting längre. Skriver massor som inte får sägas högt, springer i tjocka lager snö för att försöka hitta hem. Förstår ingenting. Nej, jag mår nog inte sådär jättebra egentligen. 

Såhär såg jag ut september 2011 med solblekt hår, sidecut och fränkar efter tio dagar i Spanien. Can I go back?