jag är trött på att vara hungrig och tacksamt hålla käft

Det bränner i låren och jag andas tungt. Blicken fokuserad men insidan tom.
Kinderna färgas röda men utsikten är kolsvart. 
Pulsen stiger och fokus ligger på att ta mig runt. 
Stänger av helt, försöker låta bli att känna alls. 
Strävar efter tomheten och känslan av ett stort ingenting. 
Medveten om hur jag brukar hantera situationer som dessa. 
Medveten om att det är fel och ohållbart. Försöker att byta spår. 
Stigen är tydligt upptrampad men jag springer åt andra hållet. 
Försöker att ta kontroll över något, vad som helst får duga.
Det bränner. Ilskan stiger. Arg över att vara så liten och handlingsförlamad. 
De grundläggande behoven är borta, försvann med resten av logiken. 
Fokus på stegen. Ett i taget. 

 

allting kommer att försvinna

Försöker ta kontroll i en okontrollerbar situation, och plötsligt förvinner all mark under mina fötter. Jag famlar i ett ingenting. Försöker greppa något, vad som helst, för att veta hur jag ska ta mig framåt. Mina små ansträngningar blir till stoft i verkligheten. Känner mig så oerhört liten med vetskapen att jag ingenting kan göra. Blir trotsig och blundar, låtsas som att ingenting har hänt. Använder min allra sista kraft till att skrika att nu är det fan nog. Det räcker. Jag vill inte vara med längre. Nog med hemskheter, nog med sorg och nog med tårar. Frågar mig själv hur allting kan fortsätta som vanligt när allt är så fel. Vill inte medverka i det här spelet längre, reglerna är orimliga. Vill inte, vill inte, vill inte mer. 

Hur ska vi kunna gå vidare när glädjen försvinner bort i glömska. Som om den aldrig funnits över huvud taget. Fanns den verkligen? Vi glömmer bort hur det känns, hur en levde innan mörkret sköljde över hela våra liv. Tog över allt vi någonsin vetat om. Inget är längre logiskt. Vill inte vara med mer. 

 

Young and gay in Putin's Russia

Det har blivit mycket videotips på senaste tiden. Mina veckor är så hektiska att jag inte orkar annat än att kolla film och dokumentärer när jag väl kommer hem. Somnar flera timmar tidigare än vanligt men går ändå runt i zomebiemode hela dagarna. Stänger av allt för att orka med alla måsten, finns varken glädje eller ledsenhet liksom. Jag är bara trött, orkeslös. 

Igår såg jag en Vice-dokumentär om hur det är att vara homosexuell i Ryssland sen "gay-propaganda" förbjudits. Det är alltså olagligt för alla att säga att det är okej och vanligt att vara homoesexuell. Inte föräldrar, lärare eller ens psykologer får stötta en homosexuella. Du har absolut ingenstans att vända dig för stöd, lagligt. Det är absurt och helt snedvridet att det finns ett sånt hat. Homosexuella blir utsatta för hatbrott varje dag på grund av sin läggning. Det är mig dom hatar, det är dig dom vill stoppa från att leva ett värdigt liv. Alla påverkas, alla borde titta och ta ställning. Det är fan människor som behandlas såhär. Trigger Warning men viktigt att se och få en insikt om hur det verkligen är. Titta!  

Länk: YOUNG AND GAY IN PUTIN'S RUSSIA

they have to be wrong, why else would we still be here?

Ibland är det lättare att greppa när någon annan sätter ord på det, eller skapar en bild. Kliniska termer på vårdguiden är inte alltid det som behövs för att förstå, för att över huvud taget få en förnimmelse om hur det känns, hur det är att leva med. Något så vanligt, så stigmatiserat och så otroligt svårt att förstå om en inte själv är drabbad. Jag tror att det blir lite lättare att ta in när det görs såhär, när rätt ord tillsammans med en bild försöker förklara. Helt klart sevärt, och tagande. Om depression och mobbning. 

Keeping up an emotional lie, is exhausting


"helt sjukt bra"

Det här är nostalgi på hög nivå. Grynet! Vad hände med Grynet? Fanns det något bättre att titta på när en var liten? Jag minns fortfarande att jag tyckte att hon var den grymmaste programledaren av alla (eller ja, av alla barnprogram jag sett i alla fall), för vad jag minns fanns det inte särskilt gott om starka brudar i TV då. Jag önskar att alla som växer upp får ta del av Grynet. Come back </3



"jag skulle inte vilja se ut som en barbiedocka, för alltså kolla på dom här fötterna. Helt obekvämt att gå såhär på tå hela tiden, och så kan man inte ha såna här gympadojjor som jag har och då kan man liksom inte springa och så"

liten blir stor

Häromdagen fyllde min lillebror 18 år. Liten blir myndig. Det känns som igår som jag bar honom upp för berget i Dalarna för att han var rädd för myrorna. Som att det var igår han skrek sönder sina stämband för att maten var för varm, eller som han satte ut alla sina legogubbar över hela golvet i sitt stora rum. Han är en så klok och bra människa min lillebror. Jag skulle offra allt för att han ska ha det bra. Han är lika pessimistisk som jag men tillsammans har vi väldigt kul och skrattar mycket. En av få människor som vet vad jag tänker bara genom en blick och som har delar många tankegångar med mig. Vi delar även den lyriska kattkärleken och vi kan spendera otroligt lång tid med att bara prata om allt våra katter hittar på. Då ler han med hela ansiktet och det syns att han är lika mycket crazy cat lady som sin syster. Han är bra, otroligt bra. Grattis älskade lillebror. 

 
 
 
 

jag tror inte alls på nåt mer, för jag trodde en gång på det här

Sammanbrott efter sammanbrott, och ännu en gång tar jag mig i kragen och börjar om från noll. Efter en sjukt jobbigt (men väldigt ärlig) utskällning inbillar jag mig att jag är mer bestämd än någonsin. Även om det bara är en djup önskan så tänker jag forstätta att tro på det i hopp om att det kanske blir verklighet om jag tror tillräckligt hårt. Jag börjar om, ger inte upp den här gången heller. 

I torsdags var jag och tatuerade mig. Bokade en tid som belöning för all den kraft och tid jag lagt ner på att komma framåt. Jag vet inte om belöningen är aktuell längre, men tatueringen blev av ändå. Jag är sjukt nöjd! Särskilt ont gjorde det inte heller. Tauering nr fyra, och nu planerar jag en till. En mycket större än de små som pryder min kropp nu. Citatet kommer från låten Dansa fastän. En såndär må-bra-låt som jag aldrig tröttnar på. 

Höll ett tal som var för långt
ingen skratta åt poängen
kanske för jag hade glömt
vad poängen är med allt här
å nu mina damer, herrar
bruden och brudgummens vals
jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals

Sjukt svårt att fotografera utsidan av sin fot för övrigt...

det enda som rört sig här är tiden

Det är som att säga åt tiden att sluta gå. Du får det att låta så enkelt, att bara plocka ut batterierna ur klockan och att tiden då kommer att stanna helt. Du säger att det bara är att bestämma sig, men det fungerar inte så. Hur orkar en ge 50% till när orken inte finns till att ens bilda orden? Att ryta tillbaka på ondsinta demoner som skriker hårda ord känns som en omöjlighet. Du skäller, jag skäms. Jag klandrar mig själv, du säger att det bara är av välvilja. Jag har försökt så mycket jag bara kunnat och ändå räcker det inte till. Det krävs mer. Djävulen på ena axeln och ängeln på den andra skriker och brottas, konflikter som aldrig riktigt tar slut. Ett evigt skrikande och en oförmåga till beslutsamhet. Det känns som ett stort misslyckande. Har jag inte klarat av det ännu kommer det aldrig att gå. För två steg framåt blir alltid tio bakåt. Du försöker intala mig att du inte alls tappat hoppet, men jag var livrädd för att jag inte längre skulle ha en självklar plats för dig. Att det är ett hopplöst fall. Som en odiagnostiserad cancersvulst som växer sig större och större men som ingen ser eller kan göra någonting åt. Jag trodde att det syntes på utsidan hur det bultade och växte, det kändes som att det inte gick att undgå. Obotbar. Det blir som ett hot när du säger att jag måste sluta vela och välja vilken sida jag ska stå på. Du får det att låta så lätt. Det går inte att bestämma sig när orken är som bortblåst. Jag är urpumpad, svag och orkeslös. Jag trodde att jag gjrode tillräckligt.
Jag har verkligen försökt. 
 
 
 

We're so happy, even when we're smiling out of fear

 

change the voices in your head, make them like you instead

Nu har 13 slagit över till 14 och jag ska sluta med alkoholen, börja träna maniskt, sluta äta pasta och älska alla. Haha, no, not really. Nyårslöften är inte riktigt min grej. Alkoholen stämmer dock, inte en droppe till ska få förgifta min kropp och fucka med mitt huvud. Det är inte värt det längre och trots att jag kommer gå miste om så mycket så känns det just nu värt det. Håll tummarna för mig. Jag säger som Cecila: det här ska bli vårt år. 

2013 slutade på ett fantastiskt sätt med middag och vänner. Opressat och utan större förväntningar. 2014 började verkligen åt helvete, men förde med sig ännu ett bevis på vilka fantastiska människor som finns bredvid mig. Jag är förevigt tacksam, verkligen. Det stenhårda greppet har lossat lite och nu jobbar jag frenetiskt på att hitta alla bitar igen och samla ihop mig inför vardagen. Snart börjar det om. Nya tag sägs det.