öronbarn

Jag klarar inte av den här värmen. Jag känner mig som en konstant äcklig och svettandes amöba som inte vill röra sig bortom fläktens räckvidd. Jag blir helt utmattad. I sån här värme vill jag bara ligga som en strandad val på en sandstrand, inte behöva åka till jobbet, storhandla och allt som hör vardagen till. Jag tänkte ta saken i egna händer och faktiskt åka och bada, för första gången i Sverige för i år. Jag tycker generellt inte om att bada i sötvatten, men jag åkte iväg med Felix och Majja (fram mot kvällen när det svalnat såklart) ändå. Det var otroligt skönt och vattnet svalkade verkligen. 

Sen skulle vi hoppa från hopptornet, vilket jag tycker är barnsligt kul. Kommer upp ur vattnet och inser att, fan, något är fel. Som det riktiga öronbarn jag varit så sprack min vänstra trumhinna av trycket som blev i vattnet då jag hoppade från femman. Det är inte första gången. En handboll i huvudet och flygplansresa har bland annat orsakat det förut. Det gjorde sjukt ont och jag hör i princip ingenting på vänster öra nu. Dagen därpå blödde jag ur örat och var övertygad om att jag skulle dö. Hypokondrikern inom mig minns alla House-avsnitt jag sett och vet att blöder en ur örat, då är det illa. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som var lika otrevliga som vanligt, men fick en läkartid samma kväll. 

Antibiotika hela veckan och förhoppningsvis har hörseln kommit tillbaka när kuren är slut. Skulle sitta fint att höra ordentligt igen, men bada något mer får jag inte. Smärtan har åtminstonde lagt sig. Jag struntade i örat och drog till Västerås för en partykväll istället för att ligga hemma och nojja över mystiska sjukdomar. Det var en kul kväll och efter alldeles för lite sömn spenderade vi söndagen med pizza och mjukglass vid hamnen. Händelserik helg, I must say.
 

Majja i hopptornet och Anders på tåget.

Och en fulsöt snapchat-selfie såklart.

for whatever it's worth, i'm on your side

Jag gjorde det. Det började ta form för 11 år sedan. Blott ett år över tvåsiffrigt. Sedan dess har samma tankar forcerar runt i huvudet. Första milstolpen är nådd, fastän det tog mig så många år. Allt jag fruktat var ett påhitt från min hjärna. Det är otroligt vilka spratt en kan spela mot sig själv. Konstant motarbetad av mig själv. Men jag blev betrodd. Och fick som en bonus nya instiker att blanda med de gamla. Elva års övertygelser blev utmanade av nya frågeställningar. Det gick, och reaktionen var inte alls så katastrofal som jag alltid trott. Jag räds fortfarande konsekvenserna av orden, men steg ett är avklarat nu. Elva år. Kanske hela livet. 

Jag förstår de där automatiska överlevnadsinstinkterna, men klandrar mig själv för allt jag kanske kunnat undvika. Kanske. Men omöjligt att förutse. Onödiga tankegångar egentligen. Och samtidigt som jag febrilt försöker få ner det här på papper måste jag ta oändligt många rökpauser för att få världen att sakta ner. Blottad mer än förr men samtidigt så otroligt tillbakahållen av ett grepp skapat av tvivel. För det kommer ju alltid tillbaka till mig själv till slut, så det måste innebära att allt bara är en illusion, ett påhitt från min sida. Ljuger orden för fler än mig själv? 
 
Bilder från hösten 2012
 

fotbollscup

Förra helgen var det socialistisk fotbollscup i Eskilstuna. Den arrangeras varje år och det vinnande laget får arrangera året efter och får med sin en stor vandringspokal. En kamratlig cup blandad med lag som aldrig någonsin spelat till de som tränat massor. Grupper grundade i Eskilstuna med någon slags socialistisk tanke i botten. Jag var lagkapten åt Etown Grrrl Gang som alla var världens kämpar. Vi förlorade stort men hade jättekul och peppade hela matcherna. Jag var även fotograf för evenemanget. Jag tror aldrig att jag fotograferat sport förut och det var helt klart inte det enklaste. Bakis och trött men ändå väldigt glad.

Ett lag hade kostat på sig en massa pyro och det gjorde helt klart bilderna lite mer spännande i det gråa vädret. 

 

Har du någonsin förlåtit mig? För det är något jag inte gjort själv

 

It's like you're trying to get to heaven in a hurry, and the queue was shorter than you thought it would be

Alla odds emot oss. Statistik och fakta som talar om att det inte kommer att gå. Siffror och forskning som sägs bevisa hur det kommer att fortskrida. Föralltid stämplade, utanför och utan hopp. Är vi en av de som det kommer bli bättre för, eller sämre? Nu är vi bara lite mer fakta som stöttar forskningen. Inget annat än en siffra på ett papper, en liten del av procenten. Det talar de gärna om, de som tror att de sitter på makten. Att det är vanligt, det händer ofta, det är inte unikt, såhär säger statistiken. Utan att ta någonting vi säger på allvar. Det är ju så det ska gå. Sen är vi bara några anteckningar i ett randigt block, helt utan identitet.

Frågetecken, frågetecken, frågetecken. 

Samma symptom, samma tankegångar. Men det skulle ju reda ut sig. 

Arton trappsteg, jag har räknat. Hade det gjort någon skillnad?

 

sleepy

Jag har börjat gå i sömnen, igen. Jag gjorde det när jag var yngre och bodde hemma, men sen växte jag liksom ifrån det, som de flesta gör, trodde jag. När jag var mindre hade jag tur att mamma var så lättväckt för jag försökte ta mig ut via ytterdörren. Den senaste tiden har jag mest plågats av mardrömmar, kanske sen 8 år tillbaka. Men nu har det kommit tillbaka? Mardrömmar och gå i sömnen. Mitt huvud är ju allt annat än vilande under nätterna. 

Några nätter har jag vaknat i soffan mitt i natten fastän jag somnade i sängen, och plockat ut saker ur badrumsskåpet och lagt på vardagsrumsbordet. Många gånger när jag har gått till jobbet har dörren varit olåst och jag är lite rädd att jag låst upp i sömnen. Jag låser alltid dörren och det sker på automatik. Jag låser på rutin men det känns konstigt att jag skulle glömma bort att låsa dörren. Hur konstigt vore det inte om jag gick och låste upp dörren mitt i natten? Går jag ut i trapphuset också? Jag som sover naken hoppas verkligen inte att jag är ute och vandrar. Jag tycker att det här är sjukt obehagligt och definitivt en av nackdelarna med att bo helt själv. 

Att få en mardrömsfri natt utan nattpromenader är väl inte så mycket begärt? Kan utan överdrivt säga att jag tycker att det är obehagligt att somna. 
 
 

under ytan

I Spanien hade jag med mig en undervattens-engångskamera. Jag hade föreställt mig att det skulle bli helt annorlunda, men det är väl det som är lite av charmen med analogt. De flesta har jag blivit förbjuden att publicera men fyra stycken bjuder jag på. Mest på Calle vid poolkanten, och så en undervattensselfie såklart. Saknar.

 

photo

I veckan fotograferade jag en familj på jobbet, de skulle nämligen vara med i tidningen vi ger ut. Pojken var lite motvillig till att börja med, tyckte att det var roligare att klättra i träd än att stå och titta in i en kamera. Helt förståeligt. Jag bad honom att sätta sig bland en massa blommor i förhoppning om att få någon bild åtminstone. Efter att jag tagit bort lite insekter gick han med på det.



Såhär satte han sig av sig själv och såg bara allmänt bedårande och nöjd ut. Jag gav inga instruktioner alls. Han skrattade och satt lugnt kvar tills jag kände mig klar. Hur söt???? Det ser lite ut som en sån bild som finns i när en köper ramar i typ fotoaffärer. 

 



Så hatten av till dom som kryper genom natten som jag

Min existens var fortfarande fullt synlig även om jag själv glömt bort det. Jag var inte omringad av den tjocka dimman utanpå, fastän den var så tydlig inuti. Jag lät precis allt fallera, speciellt i lägenheten. Gav upp. Tappade allt. Ett vänligt sms och jag var tvungen att gå emot känslan. Jag klädde på mig och blev en person igen. Vi hängde kvar efter stängning och spelade hög musik, sen köpte vi en flaska rödvin som smakade gamla russin och satte oss vid ån. Spontant bestämde vi att en trip till Norrköping var perfekt, när huvudet blivit luddigt och bröstet varmt. 

Harry Potter the exhibition var vår destination. Sagt och gjort, dagen efter satt vi i bilen men hög musik och rutorna nedvevade eftersom det var den första varma dagen på säkert en månad. Jag var glad och trodde knappt på de föregående dagarna, nästan som att jag hade hittat på allt. En intensiv rädsla blandad med en sjuk lättnad. Vi gick på utställningen, åt lunch och middag, drack öl och såg staden.

Dagen var fin och jag älskar spontana roadtrips, mer av den varan tack. Vi avslutade dagen, efter sex timmar i Norrköping, med att titta på första Harry Potter filmen, säga "det där såg vi på riktigt idag!!", dricka kaffedrinkar och nästan somna. Sen promenerade jag hem vid ett med enbart en tunn kofta. 

Det gäller att minnas att det kan vända. Kom ihåg det. 


Lördag och söndag. Det är lite av en specialitet jag har att låna andras huvudbonader. 


Norrköping var så fint även om mobilkameran inte riktigt kunde fånga det. 


Anders och David. 

Restaurangen vi pausade på hade den här skylten utanför, och till höger turistar vi oss i staden på en extremt hög bänk.

Självaste utställningen och Hermiones time turner jag bara var tvungen att köpa med mig hem.

 

No death can tear us apart


I stay by her side

But death has a claim
And a right to my bride
I shut the doors
Pull the curtains and hide
I heard something moving
Somewhere outside

No death can
Tear us apart

But death comes a sneaking in
Trough the keyholes
He's clever and he knows
What's beneath the floorboards
Death comes to feast
Like a greedy hungry beast
He wants it all

battle cry

Jag somnar med huvudvärk, jag vaknar med huvudvärk. Sömnen jagar inte bort några demoner, de skapar bara fler. Jag är liksom tom på ord fastän alla miljontals tankar gör mig helt snurrig. Jag frågar mig själv vad en adekvat känsla egentligen är och hur detta inte kan klassas som rädsla. Det är svårt att se det som någonting annat när det enda kroppen skriker efter är flykt. När liksom varenda millimeter av en själv känner att snart tar paniken över all kontroll. Nej jag vet inte, undrar mest hur detta kan pågå år ut och år in och när det är okej att lägga ner.
 

Här är jag och vandrar på ett tak 04.30 på en efterfest och till höger passerar jag ån på promenaden hem samma kväll.