Spanien, Torrevieja

Glad Calle

Sebastian under en middag.

Sebastian och Cecilia på den inglasade balkongen. 

Utsikten från takterrassen, dagtid. Det var guld att stå där och röka. 
Takterrassen kvällstid.

Irländska puben precis i närheten av lägenheten. 

Sebastian, innan fotbollen började tror jag. 

Calle under någon middag. 

if they can't lift you then they can't drop you

De dåliga nyheterna staplas på hög. Vet inte riktigt vilken jag ska ta itu med först. Nyheterna kommer som ett slag i magen varje gång, och jag känner hur cell efter cell kommer i gungning. Nyheterna sprider sig sakta med blodet i ådrorna och till slut är hela kroppen påverkad. Apati blandat med kaos. Som en slags panik som resulterar i stelhet i varenda led. Det blev skjuts rakt tillbaka till misären och nu vill jag ingenting annat än att komma härifrån igen. Mascararänderna hade lika gärna kunnat orsakats av regnet och de hastiga andetagen utav de snabba stegen, lätt att se förbi tårar och panik. Jag önskar med hela mitt hjärta att du hade orkat lite till.

Känner mig självisk ibland, men när fan tar det slut? Kan en hel livstid verkligen präglas av dåliga nyheter och motgångar? Det är inte länge jag får glädjas över det som faktiskt går min väg, för det övermannas hela tiden av stumma skrik. Kanske är det själviskt men jag vill bara att det ska flyta på. En rak väg utan upp och nedgångar, bara för ett tag så att jag hinner samla ihop mig själv. 
 
 

borta bra och hemma tomt

Jag är hemma igen! Men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Så som när en kommer tillbaka och folk frågar "hur har du haft det?" och allt en kan klämma fram är "bra". För det finns ju så mycket att berätta och säga så att det inte riktigt får plats. Men jag har haft det jättebra. Jag fick ut allting jag ville få ut från den här semestern. Jag har glassat på stranden, ätit god mat, gått på marknad, försökt kommunicera på spanska på utekvällar, shoppat och umgåtts med gänget. Jag har delat en bäddsoffa med två stycken i tolv dagar, förbannat all sand en får med sig in i lägenheten, rökt i lugnet på takterassen med fantastisk utsikt, fått kallsupar i de salta havsvågorna och sånt där som hör en solsemeter till. Och rädlsan jag våndats över skulle ta över allt var knappt märkbar. Den fanns, men långt ifrån så stark som jag trott. Fantastiskt. 

Jag var dock pinsamt dålig med kameran. Jag har tappat den där viljan att fotografera allt jag ser och det suger verkligen. Men jag försöker trösta mig med att det är för att jag sett den miljön en gång tidigare. Men lite guldkorn har jag nog fått med mig hem ändå. 

Det var fantastiskt att få sova i sin egna säng inatt, och att få träffa kissen! Jag trodde att hon skulle vara arg på mig (som katter har en tendens att bli, de straffar en liksom) för att jag varit borta så länge, men herregud vad kelig hon var. Idag har jag jobbat, städat, tvättat och känt mig ensam. Jag har inte haft egentid på 12 dagar och nu när jag fått det så känns det bara tomt. Men jag reagerar alltid så när jag varit runt människor konstant en längre tid, och sen kommer hem till tystnaden. Nu vankas långhelg och sen börjar vardagen igen. 
 
 

 
 

studentprinsessa

Idag drar vi. Tänker komma hem som en ny person med solblekt hår, fräknar och en orosfri kropp. Samtidigt kommer jag behöva utmana en utav mina allra största rädslor medans jag är bortrest, men jag hoppas och tror att det inte kommer att förstöra något. Jag har packat klart, har varit nere på stan och grattat min babe som tar studenten, samt städat lägenheten. Nu återstår bara att gosa med katten så mycket att hon tycker att det är skönt att jag åker, och äta något. Hörs väl igen vid den 18:e. Puss. 
 
 

jag låtsas att det är av kärlek till stan jag stannar kvar

Idag har jag gjort mitt absolut sista städpass ever! Vilken befrielse. Jag har städat samma yta i 9 månader. 95 gånger har jag dammat, dammsugit, diskat och svabbat samma golv. Jag har sjukanmält mig en dag av dessa. Nu kan jag fokusera helt och fullt på ETT jobb om dagen (utom vissa helgen och kvällar då jag jobbar extra på KomTek) och jag tror att det kan resultera i att jag kan presetera bättre. Jag slipper stressa hem för att hinna få i mig något att äta innan nästa jobb och jag kan faktiskt få lite fritid till att slappna av efter jobbet. Kändes så jävla bra att låsa dörren och släppa ner nycklarna i brevlådan. Jag har blivit avtackad med ett halsband och beröm. De var nöjda med min insats och det kändes väldigt bra. 

Kommande vecka innehåller jobb, jag ska agera stöd hos neurologen med mamma, klippa mig, hålla hand när en tatueras, växla pengar, se en fin vän springa ut med studentmössan på och sen går planet till Spanien. Alltså ja, det kommer att bli bra. 

Birdy sovandes till vänster och jag och min älskade lillebror till vänster

until there's no damn material left



Until I can wear whatever the fuck I want and not be called a slut!
Until I can trust my drink to someone at a party when I need to take a piss!
Until I can walk alone on dark streets without being catcalled! 
"Who's your daddy"
"get back over here"
"Ow ow"
"Damn, look at that ass"

Until I can wear heels without being asked who I'm trying to impress!
Until my voice speaks louder than my outfit!
Until I'm not expected to carry pepper spray on my keychain!
Until no really means 

NO!

Until rape means crime!

Until woman means human!
The rape poems will continue
until there's no damn material left.