walk like thunder

Söndag. Min enda lediga dag på hela veckan Jag sov 11 timmar och växlade mellan soffläge och inspektion av vad kyl och frys hade att bjuda på. Jag har gosat med kissen, redigerat och sett på film. Jag har typ inte gjort något vettigt alls och slösat bort ett helt dygn på ingenting. Fy fan vad skönt. Njuter av lugnet och inga måsten. 

Gårdagen var bra på så många sätt. Solen sken (var tvungen att ta av mig jackan till och med) och jag började dagen med en demonstration tillsammans med Etown Grrrl Gang mot rasism och ungefär 1500 personer deltog. Vi gick med vår banderoll i högsta hugg med solen i ögonen. Sen bar det av till Slagsta glass för årets premiär och sen var det dags för jobb. Jag har blivit barnkalasansvarig på KomTek så jag och min jobbarkompis planerade, blåste ballonger, kokade kaffe och förberedde i två timmar - sen kom det inga barn. Inte ens barnet som fyllde år dök upp, så där satt vi i en pyntad lokal och drack vårt kaffe utan att någon dök upp. Så vi satte oss vid vattnet och åt lunch istället. Sen var det dags för jobb nr två för dagen. I med hörlurarna och tiden rann förbi rätt snabbt. Hem för middag och sen hem till Majja med nio personer för en kväll med hög musik, våfflor och sjukt mycket skratt. Sådär intensivt så att tårarna rann och det kändes som att en skulle få träningsvärk i magmusklerna. Mycket att göra en lördag men humöret var med mig hela tiden ändå. Men kanske inte så konstigt att jag njuter av lugnet idag? 
 
 

rave tapes

I helgen var jag i Göteborg. Jag och min lillebror tog tåget efter jobbet och reste för att hälsa på storebror. Det blev en såndär helg en bara kan uppleva tillsammans med sina syskon. Liksom kravlöst och kul bara. Jag var på strålande humör hela helgen. Vi spanade efter vita kontrollantkepsar på spårvagnen, upplevde en brand bland läsken på Lidl, satt vid hamnen och kedjerökte och åt djungelvrål, åt vegansk mat på Old Corner, shoppade secondhand och sist men inte minst var vi på konsert. Konserthuset i Göteborg bjöd på Mogwai. Jag kan utan tvekan säga att det var den bästa musikupplevelsen i hela mitt liv. Basen dunkade i hela stolsraden och musiken kändes i hela kroppen. Det går inte att beskriva känslan för någon som inte var där. Jag var i extas under hela konserten och ville verkligen aldrig att det skulle ta slut. Det pep tio gånger värre i mina öron i säkert två dygn efteråt men det var värt varenda sömnlösa minut för jag säger det igen, det var fantastiskt. Jag skulle kunna se dom varje dag utan att tröttna. Fy fan vad magiskt. Min kärlek till Göteborg växer sig ännu starkare efter denna helg. 

När jag satte foten i Eskilstuna igen rann all extas och lycka av mig på några hundradelar. Utmattningen och vardagsstressen slog till på direkten. Gårdagen innehöll två jobb och tre möten varav ett gjorde mig så himla irriterad och trött över att aldrig bli tagen på allvar på grund av att föreningen är ett gäng unga tjejer. Jag spydde ur mig lite frustration över förminskningen jag kände, åkte hem till mamma och frossade i våfflor istället. 

I helgen går jag demonstration mot rasism och (suprise, suprise) jobbar. Dumt att klaga, men fan vad sliten jag börjar bli. En vecka eller två i ett varmt land har aldrig passat bättre. 

 

Jag ska sluta åka taxi utan skyltar, sluta leta efter kaos eller fylla

Nu är det nästan två veckor sedan jag spenderade en hel dag med mitt feministgäng för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Under den tiden har min dator hunnit krascha, jag har varit på en manifestation mot nazism kopplat till det som hände i Malmö, jag har gosat med lammungar, finally avslutat min psykologikurs, haft möte om min framtid (skräääämmande) och jobbat på som vanligt. Fullt upp, som vanligt. 

Det händer grejer och jag har lyckats göra mig rätt bekväm i det nya hälsosammare livet. Att sortera bort dåliga beteenden resulterade i en allmän rogivande känsla. Det var rättt obehagligt att ändra livsstil helt och hållet men än så länge är jag nöjd med beslutet, för utan förträngningsmetoder och flykter blir alla upplevelser mer äkta, mer på riktigt. Jag är rätt glad, men samtidigt livrädd för att det ska komma tillbaka och hugga mig i ryggen. Som det alltid gör. När glädjen rinner av har det en tendens att slå tillbaka jävligt hårt. Men jag är glad, lite smått manisk, och det är det enda som får spela roll just nu, glädjen. 

Lite blandade bilder jag tog från 8 mars:


ta gatorna tillbaka

Tanken var att jag skulle skriva ett långt och peppande inlägg om 8:e mars evenemanget jag varit med och anordat. Jag gick hem mitt i natten i lördags med en känsla av styrka, glädje och hopp. En fantastisk dag med fantastiska människor som är med och kämpar. Det första jag möttes av på söndagen var fetstilta rubriker i tidningar och på sociala medier. Styrkan sjönk på en gång och iställed fylldes jag med ilska och ledsenhet. Sex personer hade förts till sjukhus i Malmö efter att de blivit attackerade med kniv efter demonstrationen Ta natten tillbaka. En demonstration för att kvinnor- och trans*personer ska kunna gå hem om nätterna utan att behöva vara rädda. En fredlig demonstration för jämställdhet och mot kvinnohat. Nazisterna var beredda och beväpnade.

Och media väljer som vanligt att vinkla det helt jävla snedvridet. Det var inte högerextremister mot vänsterextremister. Det var nazister mot feminister. Det var inte slagsmål mellan två parter. Det var mordförsök. Det hade kunnat vara du eller jag. Jag gick under samma paroll för ett år sedan och då fick vi erfara både verbala och fysiska påhopp från hatiska män. Män som skrek sexistiska ord och män som sprang in i oss, hotade och gjorde allt för att hindra oss. Ska det verkligen behöva vara så att "vi hade tur" för att vi inte blev fysiskt skadade?

En person i Malmö kämpar nu för sitt liv på grund av ett gäng nazistkräk, för att den deltog i en demonstation för jämställdhet. Det är så jävla fel det kan bli. Det är inte första gången det här händer och snälla världen reagera! Sluta blunda. Det räcker. Imorgon är det en solidaritetsdemonstration i Eskilstuna som Etown Grrrl Gang är med och arrangerar. Kom och visa er support, visa att ni är trötta på fascism och engagera er! Vi är många fler och vi behöver organisera oss och bevisa det!

Jag citerar Åsa Lindeborg: ”I normaliseringsprocessen ingår att jämställa fascismen med antifascismen; vänsterextremister och högerextremister är lika goda kålsupare. Att den ena ­rörelsen kämpar för demokrati och alla människors lika värde och att den andra arbetar för motsatsen spelar ingen roll.”.
 

genom mobilkameralinsen

Även om jag inte är aktiv här så fylls mobilen med nya bilder varje dag. Dessutom har jag en ny mobil med bättre kamera, vilket gör det ännu roligare att dokumentera små detaljer i vardagen. Mina dagar är fullproppade hela veckorna verkligen. 

I torsdags var jag i Västerås och hittade en helt fantastisk tröja på New Yorker


Sushilunch och möte på ett fik inför helgens internationella kvinnodag. Mycket planer som smids!

En lördagmorgon i sängen med Majja som sällskap, smoothie, jordnötssmörmacka och Pirates of the Caribbean. Och en leende katt i mitt knä till höger. 


Nyklippt Agnes till vänster och Majja till höger. 

Mysmiddag hemma hos mig och mammas hembakta veganska semlor. Sååååå goda
 

Jag vill inte glömma hur det kändes, men jag orkar inte minnas allt som hände

Jag lever. Jag är här om än i en hektisk vardag. Jag har blivit varse om att döden är det absolut värsta som en kan behöva ta sig igenom, och jag har bevittnad runt tvåhundra personer kvida av sorg och hulka av tårar samtidigt. Jag har hört de värsta sorgeskriken jag någonsin upplevt och de har verkligen etsat sig fast. Jag har gråtit näsdukar dyngsura och förbannat orättvisa livsvillkor. Varit fruktansvärt rädd och känt mig maktlös. 

Men jag är här och jag har blivit tillsagd att ta vara på tiden jag har istället för att konstant gå runt med dödsångest. Lättare sagt än gjort, men de senaste dagarna har jag, trots jobbiga händelser, levt i lyckorus. Varit glad, skrattat mycket och uppskattat vänner och familj. Det är konstigt hur det kan pendla så mycket, och jag blir lika förvånad varje gång glädjen tar sin plats i sinnet. Men jag uppskattar det. 

I torsdags gick jag förbi en frisörsalong med dropin-tider när jag strosade runt med mamma i Västerås. Jag sa "Jag kanske ska klippa mig?". Så då gjorde jag det. Jag fick en tid en halvtimme senare, blev bjuden på kaffe under tider och kapade en massa hår. Sopntant och underbart. Min första tanke när saxen klippte kortkort var "varför har jag inte gjort det här tidigare?". Frisören sa att jag ser ut som Miley Cyrus och sämre betyg kan en ju verkligen få! Det känns som att jag konstant går runt med en stram tofs i nacken och jag fryser om öronen när jag är ute. Det är såååå ovant men jag gillar det.