#inteimittnamn

Det måste vara du som inte vet vad förtryck innebär. Det måste vara du som varken har blivit utsatt för förtryckt eller är medveten om när du själv förtrycker. Du som är väldigt nöjd med din situation och inte bryr dig om de som blir sämre behandlade. Det måste vara du som röstar in SD och stöttar nazistiska partier i Europa. Du blir säkert lyssnad på när du försöker få din röst hörd. Du är nog inte den som blir sparkad på när du redan ligger. Den som får skit kastad på sig när du försöker stå upp för dig själv. Du är förmodligen både vit, straight och fullt frisk. Du är nog ingen minoritet på något sätt. För då hade du tänkt efter.

Jag blir uppriktigt rädd över den nazistiska rörelsen som sprider sig världen över. För det är mig och mina vänner de vill åt. Vardagen blir allt mer otrygg och varken jag eller du är välkomna överallt. Vi hatas för vilka vi är. Det är inte en vardag jag vill leva i. Jag blir uppriktigt rädd över de öppet nazistiska rörelserna som fått mandat i EU och därmed kommer ha något att säga till om. De som kränker, hatar och förtrycker. Jag blir uppriktigt rädd när jag tänker på hur framtiden kommer att se ut när dessa människor får allt fler röster. Så många olika förtryck som blivit normaliserade idag, så många som öppet skriver rasistiska updateringar på facebook, så många som gärna uttalar sina homofobiska åsikter, så många som hatar människor för att de är människor. Jag tar bort personer från min vänlista på facebook nästan varje dag för att de på ett eller annat sätt visar att de inte är för de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Och de smyger inte längre med det. Det gör mig så jävla rädd. Det är inte något som bör normaliseras. 

Samtidigt försöker jag glädjas åt de som fortfarande kämpar mot de högerextrema. Att vi faktiskt är fler som demonstrerar mot, än de som är där för att lyssna. För de feministiska vindarna. För att jag har ett safespace i min stad där jag kan vara trygg med att vara mig själv. Det må bara vara en plats, men det är bättre än ingen. Jag försöker tänka på det här istället, men det är förbannat svårt när oron tar över mer och mer. 

 

Inga nazister på våra gator, fyll dom istället med bögar och flator

Igår sprang jag med en isglass i handen ner på stan direkt efter jobbet. Det var svinvarmt men jag var glad. Det var nämligen Springpride i Eskilstuna. Jag och mina grrrls i Etown Grrrl Gang var såklart med, precis som förra året. Det var massor av folk som samlats på stan och själva paraden tog en timme. Folk var lättklädda på grund av värmen, dansade till musik och var genuint glada. En dag fylld med kärlek där det kändes okej att vara HBTQ-person som omväxling. Folk accepterar och stöttar, som omväxling. Vi skrek glada slagord, det som står i rubriken till exempel. Det enda jag såg var glädje och kärlek. Samkönade par som kysstes utan att få snea blickar. Jag var varm och hade ingen röst kvar när paraden var slut, men jag kände glädje i hela kroppen. Som att de 60% vatten min kropp består av bytts ut till kolsyra. Jag kunde varken sitta till eller sluta prata. 

Kvällen fortsatte på samma spår med bra vänner, förfest, gayklubb och efterfest. En bra lördag på alla sätt och den här dagen ska jag minnas länge. 
 
 

I dina sorgsna gröna ögon fanns en längtan som kan döda vem som helst

Helgen har varit bra. Jag umgick med ett gäng vänner i fredags och hade en heldag med mamma på lördagen. Vi började med veganbrunchbuffé på Retro. Det fanns allt från smörgåstårta, pannkakor, våfflor, matvete, potatis, rotfrukter, sallad, korv, smoothie, bröd osv osv. Jag rullade där ifrån, allt var fantastiskt gott. Utställning på folkhögskolan, kyrkogården, film och sen gjorde jag fiskgratäng på tofu och bjöd på. En mysig dag med mamma. Söndag innehöll jobb och skräckfilmsmys med Cecilia. En bra helg helt enkelt. 

Idag har inte varit bra. Är det inte fantastiskt hur det pendlar? Not. Men alla har dåliga dagar och det behöver inte betyda katastrof har jag förstått. Det kommer att gå över och glädjen kommer åter att infinna sig i kroppen. Försöker jag att intala mig själv iallafall. Jag försöker hitta ett samband. Om det beror på att döden kom på tal idag, om det beror på det fuktiga äckliga regnvädret eller den jävla mensvärken. Eller en kombination kanske.
 

chandelier

 

purrfection

I min garderob finns det ett antal bevis på att jag är en crazy cat lady:

Tygpåse med massamassa katter på
Purrfection t-shirt 
Tjocktröja
Och så min egna pärla såklart, som mest undrade vad fan jag höll på med
 

ställ mig inte i ett led, du får mig aldrig att stå still

Ibland önskar jag bara att jag kunde stänga av. Sluta bry mig om normer hit och dit. Att fok stirrar eller tycker att jag är konstig. Att jag har fel kläder eller ser fel ut. Bara stänga av en stund. Sluta känna så jävla mycket, sluta bry mig. Skulle gärna byta huvud och kropp för en dag bara för att få en paus. Jag hatar ordet normal men det vore ju skönt för en dag eller två. Sen ångrar jag mig och vill skita i vad alla andra tänker och tycker. Önskar att jag orkade. Att jag slapp bli obekväm och ledsen. 

Några dagar den här veckan har jag varit på tre jobb om dagen. Dessutom jobbar jag hela helgen. Jag är helt slut. Utöver jobbet har jag skrikit slagord åt fascister då SD var i stan (uuuuuääääh), varit på kunskapsutjämning om härskartekniker och träffat vänner. Ibland undrar jag hur jag lyckas klämma in så mycket under dygnets timmar. Men nu ser jag bara fram att ligga i soffan och äta choklad, typ. Är så trött. 

Storebror kom med en fin tröja från Syndikalistiskt forum i Göteborg. Support your local feminist, står det.

I wasn't dressed to play but I did it anyway

Jag som trodde att jag var oförmögen att känna stolthet vet att gårdagen var en vinst, ett stort kliv framåt med dom nitade platåskorna. Jag hade Rebel Girl i öronen och kände att det var på tiden att ta över makten, och väldigt behövligt. Igår vann jag. Det där stenhårda greppet jag trodde skulle vara för evigt slog jag bort. Jag visade vem som bestämde helt enkelt. Jag klarade av det, jag kunde faktiskt. Jag vann över det som annars skärmar av mig från omvärlden och endast får mig att känna hur paniken och kaoset sprider sig i varenda cell i kroppen. Men inte den här gången. Jag hade kul samtidigt dessutom, ett stort och ärligt leende på de målade läpparna. Jag kan visst också ibland. Något för dig kanske obetydligt och enkelt, något för mig världsomvälvande. Ett kliv närmare mig själv. Struntar fullständigt i hur töntigt det låter, jag var tvungen att berätta det. Tvungen att skriva ner känslan för mig själv att minnas. 
 
 

vi borde kanske fly ett tag

Har känt mig så jäkla ynklig den här veckan, förkylningen har bara blivit sämre och sämre och jag har inte gjort annat än att hosta mig hes och se dåliga program på TV. Det har varit valborg och jag har bara legat ensam och tyckt synd om min ömma kropp och sprängande huvud. Men idag kom Cissi förbi med sushilunch och genast steg humöret. Dessutom börjar hälsan gå åt rätt håll. 

För att göra dagen ännu lite bättre så toppade vi med att boka biljetter till Spanien i 12 dagar. 12 fucking dagar av sol, bad och bra vänner. Jag kan inte bli mer peppad tror jag. Vi bor gratis i en liten lägenhet med takterass några minuter från havet. Vi var där för tre år sedan och det var den bästa resa jag gjort i hela mitt liv. Allt var bara så jävla bra. Alltså jag kan inte vänta, jag vill åka nu!