Stuck in the city where the only thing that's pretty is the thought of getting out

Så jag har träffat någon som kan analysera och läsa av mig bättre än jag själv kan. Någon som förstår vad jag ska säga utan att jag behöver pressa fram några finjusterade meningar, som mest är till för att det att låta bra och är inte nödvändigtvis fullt ut ärliga. Jag bemöter det genom att agera med livet som insats och sätter käppar i hjulet för mig själv. Logiskt. Får högsta betyg i att motarbeta mig själv. Du gör det bra Agnes, men du gör det helt fel. Att utmana ingådda tankemönster är otroligt svårt, för hur ska jag reagera när allt jag intalat mig själv blir ifrågasatt? Jag har fan ingen aning. 
 
Och allt som lämnar mig stum i ett 'jag vet inte' kopplas ihop med hopplösheten. Hopplöst. Det finns så många olika nivåer av smärta och den här sorten rubbar den kontroll som jag har jobbat på i en livstid. Tror inte att jag skulle kunna släppa den även om jag ville. Den har satt klorna enda in i benen och sker numera på automatik. Vet knappt hur det går till ens. Hur släpper en kontrollen? Jag har fan ingen aning. 
 
 
 
Igår var det internationella mansdagen. Dagen till ära fick jag ännu ett bevis på att män är svin och känslomässigt rubbade varelser som bara förstör vardagen för bra människor. Firade genom att göra upp en hämndplan där människor som dessa råkar illa ut, tyvärr bara i tanken. Hur mycket bevis behöver en få för att det ska bli accepterat att avböja sig alla cismän, patriarkala strukturer och ja typ alla män som förpestar världen? Varken fingrar eller tår skulle räcka till för att räkna upp alla snubbar som gjort mig och människor jag älskar illa. Tänker på hur mycket skit bra människor sluppit lida sig igenom och blir arg. Ger er därför långfingret så länge. Tills jag kommit på något effektivare. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback