Senast på Instagram

När jag inte är så aktiv med systemkameran är jag flitig med mobilkameran istället, och det kommer upp desto mer på Instagram. Agnesliinnea heter jag där. Lite mer vadrag än vad jag oftast skriver om här. Så att ni har lite koll på vad jag gör om dagarna. 

När håret åkte av. Såg ut som en rakad katt i badkaret. Hade glömt bort hur mörkt hår jag hade efter alla blekningar. Till höger är det lillebror och jag, numera lika korthåriga, med samma hårfäste.


Älskade Etown Grrrl Gang. Vanligt möte till vänster och en nystartad bokcirkel till höger, där läser vi Av oss blev det aldrig några riktiga damer. Vi heter Etowngrrrlgang på Instagram, följ oss!


Jag har varit mycket med Majja, en av de få pärlorna som bor kvar i stan. Vi har bland annat ätit sushi och varit glada i badrummet. 


Bilder från Göteborgsbesöket hemma hos Cissi, Johanna och Bambi. 


Toalettselfies i ett försök att vänja mig vid den nya spegelbilden. Går rätt bra faktiskt. 
 

No hero ever followed the law





bekräftelse

När jag klippte håret kort var jag jättenöjd. Det kändes som att det var jag, och jag trivdes i det. Men vad som också hände var att jag blev mycket mer osäker i sociala situationer. Jag hade inget hår att gömma mig bakom och det kändes som om jag hade svårare att passa in. Att inte passa in tycker jag inte alltid är något negativt, men ibland vill jag bara passera utan att någon lägger större märke till mig. Ibland ville jag vara en i mängden. Så samtidigt som jag älskade mitt korta hår så sjönk självförtroendet.
Fick jag komplimanger var jag helt övertygad om att personen drev med mig. Som i en dålig high school film var jag säker på att personen slagit vad med sina vänner om vem som kunde lura den där awkward tjejen i hörnet. Jag var helt övertygad och väntade bara på att personen skulle börja skratta åt att jag gått på skämtet. Det kändes dubbelt, jag tyckte ju om min frisyr, och varför la jag så stor vikt i håret som jag egentligen aldrig brytt mig särskilt mycket om? Det var förmodligen bara min känsla som sa det åt mig, men det kändes svårare att passera förbi obemärkt (de gånger jag ville det) med kort och blekt hår. 

Bekräftelse behöver de flesta, i större eller mindre utsträckning. Vad jag har fått lära mig, och vilket jag tror att de flesta som blir uppfostrade som tjejer också har fått lära sig, är att bekräftelsen från män är viktigare än från någon annan. Den betyder mest, för de står högre och har mer att säga till om. En man blir inte ifrågasatt på samma sätt. När det liksom gick upp för mig att det sänkta självförtroendet berodde på den minskade manliga bekräftelsen blev jag arg på mig själv, trots att det inte är konstigt. Argumentet (om det ens kan kallas det) om att feminister bara behöver kuk för att sluta vara så himla arga är ett bevis på det. Manlig bekräftelse, speciellt sexuell sådan, är det viktigaste du kan få. Som om feminister hatar män för att männen inte ser- och bekräftar dom.

Jag har slitit och dragit i mitt hår, för på någon vecka har det växt ut och blivit till hockeyfrilla med mörk utväxt. Jag blev bara sur av att dra fingrarna genom håret. För att summera det här ska jag komma till slutsatsen. Jag har funderat på det ett tag och blivit peppad av de jag berättat det för. Så efter lite rom och cola och en lillebror som krossade alla mina motargument rakade jag av mig allt mitt hår. 16 mm kort är det numera. Jag har på bara några dagar stött på fördomar men fått mest positiva reaktioner, om vi ända ska prata om bekräftelse. Har blivit jämförd med både Natalie Portman i V for Vendetta och Sinead O'connor som ung. Och det viktigaste, jag har inte ångrat mig. Jag kommer definitivt utmanas men det tror jag bara är bra, både för mig och för andra som kan få sina fördomar krossade. 

Och det bästa? Jag behöver bara dra ett drag över huvudet med handduken efter duschen, sen är det torrt. 
 
 

hur är det att leva när livet är precis värt

Det är 6 minuter och 20 sekunders skillnad på två av klockorna. Den tredje står på 7.38, sex timmar fel. Det är tre klockor i rummet och alla går olika. Det är det enda jag tänker på. När tystnaden intar sin vanliga plats i luften är sekundvisaren på väggklockan det enda jag hör. Det är total slöseri med tid och när ingen ser vill jag springa fram och ändra klockorna så att dagen tar slut någon jävla gång och så att jag slipper störa mig på det ojämna tickandet från klockorna som lätt ökar irritationen för varje sekund. Jag är lättirriterad och frustrerad på mig själv för att jag stör mig på de små detaljerna. För högt tuggande eller ojämna andetag. Handtag. Tvätta händerna. Skrubba med tvål. Påstod att jag inte känner mig äcklad särskilt ofta, men inser nu att det är det enda jag gör. Äckel. 

Det finns i skrift för fler granskande ögon att ta sig friheten att tolka. Pekfingrar som referarar till dokument, för titta, det står ju här.
"Det är det som gör människor som mest ensamma" säger du och jag håller med. Det är så jävla ensamt här.
 
 

jag ska bli starkare än vinden som drar i dina kläder

Förra helgen tog jag min trötta kropp till Uppsala för att hälsa på Cecilia och Sebastian. Det var ett helt år sedan jag var där och hälsade på sist! Alldeles för lång tid enligt mig. Skulle gärna vara där varje helg. Vi åt sushi, sov länge och promenerade i den soliga hösten när solen gick ner. Det var en sån höstdag som jag önskar att alla var. Lagom svalt, färgglada löv och mjukt, gult solljus. Vi fikade, lagade mat och dansade sedan in natten. När klockan blivit tre och allting stängde köpte vi mat och i kön blev vi sådär sjukt fnittriga som en bara blir med sin bästa vän. Sådär att när en försöker förklara det i efterhand är det ingen som förstår det roliga fastän situationen just då var så extremt rolig. På vägen hem smällde jag i mig en hel falafelrulle, skrek åt bröliga killar och somnade sen gott framför Netflix med Cecilia och Sebastian. Helgen var bra helt enkelt. 
 
Den här helgen åkte jag med lillebror och mamma till Göteborg för att fira storebror som fyllde 23. Vi åt, som vanligt, på Old Corner som har bästa veganmenyn. Vi gick på demonstration, gick vilse (pga mitt obefintliga lokalsinne), hade romprovning och umgicks. Det är en fantastisk skillnad på att umgås med sin familj när alla är vuxna. Efter lite rom och cola tog jag dessutom ett väldigt stort beslut som jag inte ångrat en sekund (mer om det senare), sen tog jag mig ut till Hisingen där Cecilia numera bor och vi hade en utekväll fram till sju på morgonen. Vi drack drinkar, dansade och skrattade mycket. Efter tre timmars sömn mådde jag ofötjänt bra och tog mig till stationen för att åka tillbaka till Eskilstuna. 
 
Två hektiska helger med mycket innehåll, som jag verkligen uppskattat. 

 

det här är ingen mardröm, det är ingen fas, det här är allt som händer varenda dag

"Hör av dig om det är någonting" men det är ju någonting hela tiden. Modet finns inte och jag kan inte avgöra vad 'någonting' är, sortera ut vad som är relevant, vad som egentligen är adekvat att känna. Jag tror att jag känner precis allt. Jag kastar is i väggen och det är förvånansvärt effektivt. Det gör ingen skada men ilskan får ventileras. Dysfunktionella relationer utan kommunikation gör mig arg, ledsen och maktlös. 

Men visa det inte, sådär som du lärt dig. Avslöja inte världskriget som sker i huvudet på dig. Knip igen och låt inte ångesten sprida sig i luften, det räcker gott och väl att jag själv bär på den. Det är ändå så sällsynt att jag lyckas beskriva så att jag blir tagen på allvar. Jag kan inte riktigt få ur mig hur det känns när väggarna kryper närmare, hur det alltid är motvind intui och hur obrytbara negativa spiraler tröttar ut mig. Jag kan inte berätta att jag börjar tro på att jag förtjänar dessa hårda ord och handlingar, hur jag känner mig som en dålig människa. "Jag är bara så trött" får jag fram medan ögonen fylls av känslor. 

Känner att det rinner iskallt och grumligt vatten i mina ådror. För allt är så isande. I mig och utanpå mig. En kyla som kryper enda inpå benen. Kanske är det hösten som tömt mig på blod, på all värme.