jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig

Det är väldigt mycket som uppehåller mig om dagarna. Det är aldrig tyst här inne även om jag kanske inte säger så mycket. Fast det bemöts ändå bara med hånskratt så vad är meningen. Försker sova så mycket jag bara kan men jag är ändå konstant utmattad med svullna rödsprängda ögon. För det är inte tyst på natten heller. En kan tro att jag skulle ha vant mig vid det här laget, när hela mitt liv i perioder präglats av hastiga uppvaknanden för att jag inte får luft och minnesbilder från dessa tydliga drömmar. Men nej. Spända muskler i axlar som smärtar på grund av den konstanta ansträngda tillvaron. Hela tiden på gränsen till sammanbrott.
Slår mig själv blå för att jag lägger hela min existens i någon annans händer. Jag klandrar varenda millimeter av mitt starka beroende av en annan människa. Att jag aldrig lär mig. Vänjer mig.  

Fick lite uppskattning på jobbet av chefens dotter iallafall. Så gulligt, även om det är felstavat. 
Och så har jag varit på Revolution Poetry, alltid lika bra. 

How could you ever think that I'd take a bullet for you?

Vilket geni hon är. Jag njuter av varje ord och varje instrument. Så fort någon av hennes låtar spelas måste jag stanna upp med det jag håller på med och bara lyssna. Det är liksom komplett och jag älskar det. 

 

I lived my life with a backpack that was never mine to carry

Mardrömmar. Sätter mig upp i panik med gråten i halsen. Sneglar på klockan men vågar aldrig somna om. Jag känner hur det pulserar, räknar de blodröda hjärtslagen som om det skulle få det att sakta ner. Förmår inte tårna att nudda det kalla golvet förrän två timmar har passerat. Som i trans tickade sekunderna, men huvudet var fullt medvetet. Går igenom minnesbilder från natten. Försöker minnas och glömma på samma gång. Det är inte på riktigt men kroppen förbereder sig ändå för det som komma skall. Jag har det värsta framför mig, jag som trodde att jag redan slagit tillbaka mot det svåraste. 

Det kan inte vara såhär verkligt om det bara är ett påhitt. Och ingen som kan ruska om mig och be mig att vakna, ingen där som säger att det är inte på riktigt. Stänger ute allt annat med stora hörlurar och hög musik, hoppas på att få en paus. Känslan går inte att skaka av sig utan den förföljer mig dagen ut, tills det är dags igen. Dags att stänga ögonen och bara invänta det där hemska. Sömnen är för mig som ett psykiskt maraton. 
 

Hello Saferide har för övrigt släppt en ny skiva. Herregud vad jag älskar Annika Norlin, både på engelska och svenska. Inte många svenska artister som levererar både och. Älskar speciellt "Dad told me". Lyssna här 

Om vi faller så får det vara så, vi är för många som kämpar ändå

Helgen har verkligen varit fin. Jag har kurerat under veckan och kände mig redo för helg. Vi samlade ett gäng i min lilla lägenhet, spelade spel och drack tillsammans. Det var mycket skratt och till och med min skygga kisse vågade sig fram för att hälsa på gästerna. Under en rökpaus kom grannen ut och bad oss sänka volymen lite, men sen slutade det med att hon följde med in i min lägenhet och drack med oss. Fastän vi alla där inne var yngre än hennes barn. När jag bad om ursäkt för den höga volymen svarade hon "det är ingen fara, jag blir bara avundsjuk, ni verkar ju ha så roligt!". Bästa inställningen. Sen dansade vi tills det stängde, träffade bra människor och bara hade det kul. Det var länge sedan jag hade så genuint roligt. Samtidigt är det lite sorligt, för det är nästsista helgen med min vän som sen flyttar till Göteborg. Men jag är glad att vi fick en rolig utgång tillsammans. 
Jag fruktar verkligen hur ensam jag kommer bli i den här skitstaden. När alla mina vänner gått vidare och jag står kvar här och trampar. 

Nu sitter jag och valvakar och är väldigt nervös, förskräckt, hoppfull och rädd. En jävla känslokombo. Hoppas att jag vaknar upp till ett maktbyte utan rasister imorgon. 
 
 

Ingen människa är illegal

Jag vet inte om det är hormonkaos i min kropp eller om det är något annat, men fan vad känsligt jag blev plötsligt. Va fan, jag gråter nästan aldrig ju? Jag slökollade på Idol och började storgråta när Saron blev nekad att fortsätta tävlingen. En kunde verkligen se rädslan över att bli utvisad från Sverige ta över. Och det händer hela tiden. Hela tiden är det människor som inte tillåts vara här, som skickas till misär, ensamhet och ett odrägligt liv. Det är så jävla förjävligt. Så hemskt att jag inte finner ord.

Sen snubblade jag över en video som någon länkat på facebook. Någon youtubare som visar ett klipp på när en person kommer ut för sina föräldrar och filmar deras reaktioner. Då började jag gråta igen. Vissa människor är verkligen iskalla rakt igenom. Ohumana och trångsynta. Det här händer också hela tiden. Hela tiden. 

Nu ska jag röka, lägga mig i sängen och klura på en plan för att styra upp världen, förbättra invandringspolitiken, utrota rasism och homofobi bland annat. 
 
-Trigger Warning-
 

En helt naturlig följd av den borttappade tron

Sen i fredags har jag sovit 36 timmar, 36 timmar! Det började med huvudvärk och sedan feber. När jag sovit bort en hel dag mådde jag bättre, fick känna mig pigg i några timmar och sen blev jag superförkyld. Jag hann ändå med en kväll med vänner och så mycket skratt att det gjorde ont i käkarna. Annars har jag mest skedat med kissen, tittat på The Killing och ätit veganska chokladbollar. Inte så mycket action, men det är ganska skönt just nu när allt annat är kaos. Framtiden är luddig och hänger på en skör tråd och jag vet inte riktigt hur jag ska ta in allting. 

 

Pussypalace

I september, den 17 för att vara exakt, hämtade jag hem min pärla. Hon har alltså bott med mig i ett år nu. Hon har gått från att vara jätteskygg och rädd för alla ljud, till att krypa upp i gästers knä och leka trots att det är folk här hemma. Hon brukar ha tungan utanför munnen av någon anledning, hon morrar mot hundar och fåglar, hon vill alltid ligga längs med min kropp när vi gosar, hon kommer när jag ropar och får aldrig nog med gos. Kommer det folk hit gräver hon alltid ner huvudet i deras skor, hon är nästintill omöjlig att klippa klorna på och hon fräser och anfaller dammsugaren om det kommer i närheten av henne. Skosnören är något utav hennes favorit och dom är alltid söndertuggade om dom står framme. 

Hon går främst under smeknamnet Sweet P, Kompis och Tjejen, och tack vare henne har mitt lilla hem döpts till Pussypalace. 

Hon heter Pussy och jag älskar henne så sjukt mycket. Tack för alla ensamma stunder du räddat. 

 

Jag har en våldsam tystnad för det låter som att jag låtsas lyssna

Silvana Imam

 

Struggling with my demons and playing these stupid mind games

 
Vill vara munter och stark mitt uppe i allt det här. Om jag upprepar att jag klarar det tillräckligt många gånger för mig själv kanske jag till slut tror på det. Funkar det så? Det händer så himla mycket hela tiden. Har skitsvårt för att koncentrera mig nu för tiden, för mycket trassel som måste redas ut. Bara en massa luddiga uttalanden som gör mig ännu mer förvirrad än tidigare, liksom för mycket att behöva ta in och sortera. Tittar på klockan varannan minut. Överkörd och inte lyssnad på. Ljuger och hävdar motsatsen. Mer bläckpennor som antecknar på papper, frågor jag fruktar och den där jävla stämpeln som jag inte kan skrubba bort hur mycket jag än tar i. Lucifer knackar på från insidan av revbenen och han smider planer och vädrar sina tankar högt, och jag är med på noterna. För vad tjänar det till att försöka skrika högre? Jag springer vidare istället. 
 
Konstant kroniskt jävla trött