jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig

Det är väldigt mycket som uppehåller mig om dagarna. Det är aldrig tyst här inne även om jag kanske inte säger så mycket. Fast det bemöts ändå bara med hånskratt så vad är meningen. Försker sova så mycket jag bara kan men jag är ändå konstant utmattad med svullna rödsprängda ögon. För det är inte tyst på natten heller. En kan tro att jag skulle ha vant mig vid det här laget, när hela mitt liv i perioder präglats av hastiga uppvaknanden för att jag inte får luft och minnesbilder från dessa tydliga drömmar. Men nej. Spända muskler i axlar som smärtar på grund av den konstanta ansträngda tillvaron. Hela tiden på gränsen till sammanbrott.
Slår mig själv blå för att jag lägger hela min existens i någon annans händer. Jag klandrar varenda millimeter av mitt starka beroende av en annan människa. Att jag aldrig lär mig. Vänjer mig.  

Fick lite uppskattning på jobbet av chefens dotter iallafall. Så gulligt, även om det är felstavat. 
Och så har jag varit på Revolution Poetry, alltid lika bra. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback