En lista en lördag

Säg något som du är stolt över men som du aldrig får tillfälle att skryta om: 
Att jag fotograferat bilder till tre publicerade bokomslag är rätt coolt tycker jag! Och snart släpps en bokserie på 12 böcker som jag också gjort omslagen (samt designen i boken) till!

Vilka är dina ofta använda emojis?
Dessa tydligen:
 



Vad gjorde du igår?
 
Jobbade, var på picknick med mycket veganska godsaker och bra människor, sen hängde jag med vänner och drack några öl på kvällen. Mycket bra dag!

En bild som symboliserar denna dag:

 
Vad åt du till frukost idag? 
Soygurt med nötmusli och kaffe. 

Vilket är ditt lyckonummer?
 
När jag var yngre var det 3, men jag vinner ALDRIG någonting så jag tror inte att jag har något längre. (dessutom är tre ett ojämnt tal vilket ger mig lite tvångsryckningar i kroppen)

Hur såg du ut som artonåring?

 

Vilket är ditt senaste köp? 
Förutom mat så är det två klockrena födelsedagspresenter som jag knappt kan vänta tills jag får ge bort. 

Är du allergisk mot något? 
Råa morötter och cismän. 

Hur länge har du varit utan sömn som längst? 
Förmodligen någon festival eller läger som yngre, någonstans över 30 timmar. 

 
Vilken tid på morgonen vaknar du?
Klockan ringer 07.00 varje morgon. Får jag sova utan alarm kan jag sova i princip hur länge som helst pga alltid trött. 

 

Hur ser du oftast ut till vardags?

 

Ett ord som du aldrig lyckas stava rätt: 
Samarbete. Lär mig aldrig om det är ett eller två m. Och accessoar. 

Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal

På nyheterna meddelas ett större och större antal dödsoffer i Medelhavet. Bara i år, på fyra månader, har 1700 människor drunkat pga flykt via Medelhavet i osäkra båtar och utan räddningsaktioner. Jag äter min frukost till Nyhetsmorgon och jag börjar gråta. Jag hör hur reporten säger att de som flytt gång på gång känner att de måste påpeka att dom också är människor. Att de också har varit barn, att de har en mamma, en familj, att dom inte är de djur som dom behandlas som. Jag träffar många människor i liknande situationer i mitt arbete med Ingen människa är illegal. Jag hör deras historier, jag ser deras vånda när de vankar fram och tillbaka i de trånga och smutsiga korridorerna, jag känner deras olidliga väntan på besked från Migrationsverket och jag vet vilken ohuman situation de placerats i. Det är människor som förvaras på 3 kvadratmeter per person, intryckta i rum tillsammans med främlingar. Det kan ta över ett år att få ett besked. Fram tills dess lever du på några kronor om dagen i ett helt främmande land. Kanske känner du ingen, har ingenting. Dina rättigheter kränks gång på gång och rasismen är intensiv och våldsam. Jag kan gå därifrån. Jag kan släppa det för en stund. Men dom går där och väntar och väntar och väntar på något som lika gärna kan vara en utvisning. 

Iställer för legala vägar över påhittade gränsdragningar världen över så låter vi hundratals människor dö på väg till tryggare platser. Politiker, i det här fallet Nigel Farage som är medlem i Europaparlamentet, säger uttryckligen att "There could be “waves of millions” of migrants coming to Britain if the EU moves as a bloc to stop migrants drowning in the Mediterranean", och menar alltså att det är bättre att dom drunknar. Det har inte varit en såhär stor flyktingström sen andra världskriget och resten av EU tänker hålla sig till försvaret "det blir överbefolkat"? Det suger att leva i en kapitalistisk värld som går ut på att många måste ha det sämre för att några ska få ha det bättre. På vems bekostnad? För vems fördel? Majoriteten av de som lyckas överleva båtresorna kommer ändå att skickas tillbaka dit dom flydde ifrån, det ser EU:s gränsbevakning till. 

Häromdagen fick jag beskedet att en av mina vänner väntar utvisning. Kammarrätten vägrar ta upp personens fall igen. Hen kommer att utvisas till ett land hen flydde ifrån. Ett land där hen är mordhotad av sin familj och med största sannolikhet kommer att dö vid återresa. Oavsett om hen enbart åker dit för att ansöka om uppehållstillstånd igen. Många former av asylsökande kräver att det sker via hemlandet. Jag kan inte förstå. Hen är i kläm med lagen utan att ha gjort någonting, förutom att fly för sitt liv. Jag kan inte acceptera att hen försvinner. Jag gör var som helst. Jag vill bara krossa den värdelösa flyktingpolitiken, spy på dom som sitter och bestämmer vem som ska få bo vart och varför. Vilken anledning som är tillräcklig, när det inte ens borde krävas en anledning. Ett 'jag vill bo här' borde vara tillräckligt. Det som ofta kommer på tal är att personer ska söka asyl på ambassaden i landet de bor i innan de flyr till ett annat land. Men vad som är viktigt att förstå är att för många är det inte ett alternativ. Många flyr med vad de står och går i, utan tid att planera eller packa eller har möjlighet att stanna kvar i landet pga diverse olika anledningar. 

I Eskilstuna har politikerna avsagt sig allt ansvar för EU-migranterna som finns här, för det borde vara "deras hemlands ansvar". Så istället får de sova utomhus utan tillgång till mat, vatten, dusch, rena kläder eller mänskliga rättigheter. Jag passerar dom varje dag, och på nätterna när jag passerat tågstationen ser jag madrasser på marken där det ligger ett tiotal människor och sover i kylan. Deras saker har blivit uppeldade, de har blivit spottade på och hotade. Var tog medmänskligheten vägen? Jag blir helt överväldigad och förkrossad, och då kan jag ändå sitta i min lägenhet och äta min frukost framför Nyhetsmorgon. Jag är bara en åskådare som gör mitt bästa för att hjälpa. Jag slipper leva i det, men inte en enda ska behöva göra det. Inte. En. Enda.

Tack, tack, tack till alla ideella organisationer som gör allt som politikerna och samhället borde göra. Tack för att det finns lite medmänsklighet och värme kvar i kontrast till hatet och rasismen. 

 
 

all the things you've taken

I come home
On my own
Check my phone
Nothing, though
Act busy
Order in
Pay TV
It's agony
 
 

Until I hear the things you are not saying, until I find out what it really means

Jag är rätt så tillfredställd för tillfället. Inget är jättedåligt och inget är jättebra, befinner mig i någon slags gråskala jag inte visste fanns. Det har allltid varit allt eller inget - oavsett vad det gäller. Men nu är jag liksom bara, och det är ganska skönt. Mardrömmarna är tillbaka men jag kan hantera det någorlunda och min bästis är i stan för att stanna några veckor och det är fantastiskt att slippa vara ensam. Jag hoppas på att det får kännas bra ett tag, att det håller i sig, och att mina framtidsplaner uppfylls så som jag vill. 

Något annat jag gärna önskar är att mitt intresse för saker ska komma tillbaka. Att jag ska tycka att saker är roligt igen, sånt som jag tidigare uppskattat. Pratade med en vän för någon vecka sedan om vad jag har för intressen, vad jag tycker är roligt att göra. Det var ganska sorgligt för jag insåg att jag inte hade något. Jag har tyckt om att träna, att fotografera, gå på konserter och göra nya saker - men allt det har försvunnit. Är det meningen att en ska ha intressen när en är 22 år? Allt jag tyckt om tidigare blir numera ångestladdat eller överdrivet. Typ träning, det går inte att hålla det på en lagomnivå. Det är antingen varje dag eller inte alls. Att träffa vänner är också ångestladdat vissa gånger för den där intensiva separationsångesten finns alltid tydligt med mig, även om det såklart är värt det. Konserter innebär mycket människor tätt packade på en liten plats, och det finns inte i min värld att utsätta sig för längre. 

Att fotografera har jag inte gjort på evigheter, men mitt senaste fotojobb var på Skansen. Jag är ju inte sådär jättehype på djurparker direkt, men jag hade ett uppdrag från jobbet så det var bara att göra det. Och jag kan ju inte förneka att djuren var helt jävla sjukt söta. 

 
 

Crown on my head but the world on my shoulder. I'm too much a rebel, never do what I’m supposed to

Alltså Janelle Monáe <3333333333

 
 
 

Golden child

 

It takes a lot for me to bury hatchets but consider them cremated

Det känns som att knäppa upp bhn på kvällen, som att rätta till trosorna när de skär in i röven, som att slänga sig i sängen efter en lång dag. Lättnad. Som att stegen är lättare när jag halvspringer ner för trappan och vet att jag inte behöver gå upp för dom igen på ett bra tag, om någonsin. Jag är inte arg längre, stridsyxan är lagd på hyllan för nu har den gjort sitt för ett tag framöver. Shit vad viktigt och givande det är att hävda sin rätt. Samtidigt är jag rädd, som vanligt. Men jag har sett till att inte agera i den sedvanlig destruktiva andan, förnuftet valde att inte kapa ångerrätten helt. Mot allas rekommendationer tog jag ett beslut helt grundat i min egna magkänsla. Min magkänsla har nittionio gånger av hundra fel, så brukar generellt handla tvärtemot, men den här gången tänker jag bevisa för mig själv att jag gjort rätt.

Försöker planera inför framtiden för första gången på evigheter, faktiskt ta mig här ifrån och utmana ensamheten och de ingådda rutinerna. Gör ju liksom ingenting annat än att jobba. Varenda minut av fritid blir till jobb för jag har inget annat att fylla tiden med. Har blivit en sån jag inte ville bli. Dags för miljöombyte. Och något fantastiskt är att jag faktiskt kan se det framför mig, jag kan fantisera om ett annat liv på en annan plats. Det har jag inte kunnat förut, när jag tänkt på framtiden har jag inte ens kunnat föreställa mig något. Det är inte tomt längre och det är ganska coolt. 
 

Wish you wore my shoes cause I torn them through

Jag lämnade skitstaden jag är bosatt i över helgen. På min födelsedag, på långfedagen, mötte jag upp mamma och lillebror på tågstationen och vi rullade mot Göteborg. Första destinationen var Old Corner där vi mötte upp storebror och vi drack öl och åt veganmiddag. Resten av helgen var lugn och vi gjorde bara det som föll oss in, utan direkta planer. Det var riktig vår i luften och jag var nästan hundra procent stressfri. Jag lyckades verkligen koppla av på något mirakulöst sätt. Umgicks med familjen och släppte all skit som de senaste veckorna burit med sig. Göteborg för onekligen med sig en speciell känsla och till och med jag med mitt obefintliga lokalsinne börjar hitta i storstaden. Jag börjar lära mig spårvagnstationerna, gatorna och hur en ska hitta till olika saker. 

Det känns aspiss att vara tillbaka i Eskilstuna och jag är långt ifrån redo att börja jobba, ta beslut och ta tag i saker. 4 dagar ledigt var inte tiillräckligt, skulle behöva minst en vecka till för att vända och vrida och älta och grubbla på saker. Så fort en har blivit stämplad som galen är det omöjligt att bli tagen på allvar. 
 

I onsdags var jag på Skansen med jobbet för att fotografera och intervjua Skansen-Jonas och jag fick gosa med lemurer!! Dom bara hoppade upp på mig och poserade fint. Till höger är en bild på mig och lillebror (som försöker se farlig ut) på väg till Göteborg. 
 

Haha är inte det här den konstigaste bilden någonsin? Vet inte riktigt vad som hände.
 

Det var vårsol hela helgen= bra selfieljus. Till höger är det en öl jag köpte enbart pga etiketten.