Does this seem like a nightmare to you?

34 länder i Europa tvingar transpersoner att 1) steriliseras 2) skilja sig om de är gifta 3) diagnostiseras med psykisk ohälsa. Varför? För att de ska få byta juridiskt kön och namn. Om de inte vill genomgå en sådan förnedrande process kan de bli anklagade för bedrägeri, diskriminering och våld då deras ID-handlingar inte matchar deras identitet eller yttre. Tvångssterilisering av transpersoner togs bort 1 juli 2013 i Sverige, det är inte alls länge sedan. I Ryssland får transpersoner inte ta körkort för att dem klassas som psykiskt sjuka. Och psykiskt sjuka ses som en trafikfara. 
 
14 Europeiska länder har inga lagar alls som reglerar kön-  och namnbyte, jämfört med de 34 som har det. 

Hatbrott, osynliggörande, diskriminering, långa utredningar och köer, ifrågasättande och listan kan göras lång. För några veckor sedan hörde diskrimineringsbyrån av sig och ville föreläsa på vårt evenemang på internationella kvinnodagen, men de ville inte inkludera varken trans- eller HBTQ frågor i sin föreläsning om kvinnokampen och blir sedan förvånade när vi avsäger oss samarbetet. Wait, en diskrimineringsbyrå? Bilden av kön och identitet måste vara väldigt snäv för dem. 

TGEU, transgener Europe, arbetar för transpersoners rättigeter, att de får rätt sjukvård, för att minska stigmatiseringen, de ger transpersoner sina röster hörda, stöttar och en massa annat otroligt viktigt arbete. Tycker att alla ska gå in och läsa på deras hemsida samt se klippet nedan. 


Oh preacher, you're way too loud

Allt jag gör, allt jag är, allt i mitt liv är en tvångsmässig lögn. På senaste tiden har jag bara velat skrika ut sanningen så att alla ska få veta hur det egentligen är. Struntar i vem som hör. Är så trött på att bära ensam. Vill att alla ska veta och förstå så att jag slipper hålla på såhär. För första gången någonsin ligger det där på tungspetsen, redo att yttras. Men surprise, jag håller käften. Dagdrömmer om att berätta och vända upp och ner på världsbilden, förstöra allt som byggts upp med en slägga, krascha fantasin om något fint, sparka på orden som vågar säga emot eller misstro, slå bort alla krav, stampa på lögnerna vi byggt upp, spotta på drömmen om hur det borde ha varit, sy ihop era flin med ståltråd, sätta katastrofen i gungning, förinta den möjliga framtiden. 

Hur mycket ärlighet är för mycket ärlighet? Hur jobbigt är för jobbigt? Hur mycket vill du egentligen höra? Det pratas om dissociation som någonting dåligt. Jag är glad att jag får en paus. Hör mig själv prata men vet inte vad jag säger, är mitt uppe i något och har ingen aning om varför eller hur. Kroppen är liksom bortkopplad från huvudet. Skönt eller obehagligt? Jag vet inte. Det har blivit mitt standardsvar på det mesta.
Jag vet inte. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

All I want to do is strip away these stilled constraints and crush this charade, shred this sad masquerade

Den jävla tystnaden omringar mig och det känns som att den skriker fastän det är så tyst att jag kan höra mina egna andetag. Jag kan inte sitta still en sekund utan att det börjar krypa under huden på mig. Är så jävla trött på den här situationen att jag vill spy. Hoppas hela tiden på något slags erkännande och förståelse men hur kan jag förvänta mig det när jag aldrig låter sanningen luftas. Jag förstår inte hur allt kan kantas av bakslag och misslyckanden när andra går vidare och framåt. Blir ledsen när jag borde glädjas, för här står jag fortfarande med skit upp till axlarna och kippar efter luft då insidan kväver mig. Jag försöker verkligen. Det är väl kanske det som gör det så ledsamt, att jag gör mitt bästa utan att komma vidare. Bortkastat. Ältar samma sak om och om igen tills alla utrymmen är täckta. För det är inte bara att släppa och gå vidare. 

Jag går och lägger mig istället.
Nej just det, sova kan jag ju inte heller. 
Är du okej?
Nej. Kan du ta över tankarna ett tag?
 
 

allt vi kan göra är att gå ut och dansa bland sociopater och sjuka tankar

Jag stressar, stressar, stressar och det finns ingen tid över för att andas. Håller andan och väntar tills jag kan pusta ut. Men hur jävla svårt kan det vara att säga nej, skriker jag på mig själv men oförmågan är ett faktum och den förstätter mig i situationer jag inte kan hantera och det tär på mig själv många gånger. Jag kan bli så frustrerad över att något som borde vara så enkelt är så jävla svårt. Nej, nej, nej, nej, nej. Mina prestationer är allt jag är. Mina prestationer är allt jag har. Mina prestationer är inte allt jag är? Jag vet att jag bara har mig själv att skylla, och det gör mig så frustrerad. Som att jag aldrig riktigt bestämmer över mig själv, aldrig jag som sätter villkoren. Jag grät när klockan ringde på morgonen igår, för att jag är så himla slutkörd och sliten. Bara trött, trött, trött. 

Förra helgen var jag iallafall i Uppsala och hade min första jobbfria helg på hela året(!!!). Det är alltid så fint att träffa sin bästa vän igen. Vi gick en runda på stan, fikade, drack vin och avslutade med en danskväll. Som vanligt är en tvungen att utrusta sig med vassa armbågar, speciellt när dansgolvet är litet. Jag kunde känna skillnaden i hela kroppen när iakttagandet runt om försvann och jag kunde dansa utan obehag, för att det var bra musik och var roligt. Men sexister och rasister kommer en aldrig undan och hela vägen hem var vi frustrerade och arga över idiotpersoner. Men i det stora hela var det en så fin helg och jag är så tacksam för min bestie, bästa människan i världen. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Yuna - Thinking About You