Oh preacher, you're way too loud

Allt jag gör, allt jag är, allt i mitt liv är en tvångsmässig lögn. På senaste tiden har jag bara velat skrika ut sanningen så att alla ska få veta hur det egentligen är. Struntar i vem som hör. Är så trött på att bära ensam. Vill att alla ska veta och förstå så att jag slipper hålla på såhär. För första gången någonsin ligger det där på tungspetsen, redo att yttras. Men surprise, jag håller käften. Dagdrömmer om att berätta och vända upp och ner på världsbilden, förstöra allt som byggts upp med en slägga, krascha fantasin om något fint, sparka på orden som vågar säga emot eller misstro, slå bort alla krav, stampa på lögnerna vi byggt upp, spotta på drömmen om hur det borde ha varit, sy ihop era flin med ståltråd, sätta katastrofen i gungning, förinta den möjliga framtiden. 

Hur mycket ärlighet är för mycket ärlighet? Hur jobbigt är för jobbigt? Hur mycket vill du egentligen höra? Det pratas om dissociation som någonting dåligt. Jag är glad att jag får en paus. Hör mig själv prata men vet inte vad jag säger, är mitt uppe i något och har ingen aning om varför eller hur. Kroppen är liksom bortkopplad från huvudet. Skönt eller obehagligt? Jag vet inte. Det har blivit mitt standardsvar på det mesta.
Jag vet inte. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer
Line säger:

Fina <3 Detta kanske låter lite creepy, för vi känner inte varandra egentligen men det är något med dig som jag fastnat för. Du verkar vara en väldigt fin människa. Hoppas att vad det än är du går igenom, att du kommer få må bra snart. Kram

Svar: Inte alls creepy, bara fint!! Blir väldigt glad, och rörd. Du verkar också vara en fantastisk människa, och väldigt vacker är du också. Om du skulle vilja prata någon gång kan du alltid mejla/skriva på facebook. Kram! <3
Agnes Linnéa

2015-03-01 | 16:38:03
Bloggadress: http://vinternatt.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback