Never allow someone to be your priority while allowing yourself to be their option

"Vad behöver du för att bli lycklig? Du kanske ska skaffa en partner?"
Nej, jag tror inte att någon ska komma som en hjältinna och komplettera mig och göra mig lycklig. Jag tror inte på att en romantisk tvåsamhet kommer göra mig hel eller rädda mig från allt som gör mig olycklig. Jag vet att en kärleksrelation där två stycken lovar varandra evig trohet inte kan "rädda mig, göra mig hel, komplettera mig, göra mig frisk, fri och lycklig". Nej nej nej nej, meningen med mitt liv är inte att hitta en partner. Att tycka om och bli omtyckt kan givetvis generera i lycka och genuin glädje men det är inte nyckeln till att allt ska bli stålande bra. Jag varken vill eller tänker lägga min lycka i någon annans händer och lägga allt mitt hopp på att det ska lösa alla mina problem. Att du ens föreslår det som ett alternativ känns både destruktivt, provocerande och förnedrande (dina upplevelser och känslor är inte tillräckligt valida, träffa en partner och allt blir bra ska du se). 

Jag har istället precis lärt mig att det är okej att välja bort människor, oavsett vilket band som för(or)enar. Rensar bort giftiga relationer och jag tror att det är viktigare än att hitta sin "andra halva". 

Har varit otroligt stressad de senaste veckorna, har sprungit runt på dels ett heltidsjobb och så arbete inom tre ideella föreningar. Phu. Blir ju inte bättre för att jag inte sover om nätterna. Ligger i sängen timme ut och timme in utan att somna. Imorgon åker jag till Uppsala iallafall och tänker bara ha det bra, utan stress och sömnsvårigheter. 

Såhär mörkt är det när jag går hem från jobbet. 

Lilla sötaste prinsessan som precis fyllt ett år. 

 

utan att ha tänkt igenom nått så slänger man sig ut igen med insidan på utsidan och väntar tills någon skjuter en

Okej, allting är jävligt osammanhängande nu för tiden. Även det jag försöker klottra ner på papper känns helt oförståeligt även för mig själv. Bara massa nerkladdade impulser utan röd tråd eller något som ens liknar förståelse.

Jag jobbar i snitt 12 timmar om dagen. Först 8 timmar på mitt vanliga jobb och resterande tid med Ingen människa är illegal. Vi planerar, sorterar skänkta saker, delar ut, tar emot beställningar, översätter, startar sammarbeten, mejlar migrationsverket, har möten och så vidare. Det tar aldrig riktigt slut och jag skulle utan tvekan kunna fylla en heltidstjänst med allt som ska fixas. Men det är värt det, och jag gör det tillsammans med bra människor. Belöningen är nya vänskaper som känns som en familj och jag blir kallad syster av dem alla, och det finns fan inget finare än systraskap.

Fast det är jobbigt också. Det handlar ju om utsatta människor som placerats i en ohuman situation utan hjälp utifrån. Ofta vill jag riva av det lilla hår jag har på huvudet på grund av att situationen är så ohållbar och för att jag inte kan göra mer för att förbättra den. För att kommunerna aldrig tar sitt ansvar och allt sånt här alltid hamnar på privatpersoner. På idiotpersoner som behandlar andra människor som varor och för att förläggningarna som drivs är till för att tjäna pengar på och det liknar människohandel i högsta grad. För att 200 personer befinner sig i sunkiga lokaler där de bara förvaras, med 3 kvadratmeter per person. 

Samtidigt som huvudet alltid snurrar så är jag glad för alla fantastiska människor jag har fått träffa. Samtidigt försöker jag balansera allt det andra som sker i mitt liv men det kommer lite i andrahand, för jag orkar verkligen inte prioritera allt det där som lockar på panikångesten. Jag låtsas inte om det så länge.

 

And no one dared disturb the sound of silence

Med stora svarta versaler står det AT på mappen. Jag försöker inbilla mig själv att det lika gärna hade kunnat vara papper om någon annan med samma initialer där i. Distraktion och dissociation. Den där fula mappen som blir tjockare hela tiden. Jag hör antecknande pennor. Och jag, jag borrar in de svartmålade naglarna i handflatan så hårt jag kan. Vill, vill, vill inte, men jag måste. Håller krampaktigt och desperat fast vid löftet att snart, snart är det din tur att äntligen känna resultat. Ljuger du för mig nu går jag under. Ger det chans efter chans och jag ångrar mig lika snabbt. En inre kompromiss som varvar ärliga försök till sanning med den sedvanliga tystnaden. Så himla trött på att behöva redovisa och bevisa för andra när den selektiva mutismen hindrar mig från att ens göra det inför mig själv. Jag sover fortfarande inte om nätterna och jag känner mig så jävla färdig med allt som heter känslor. Och det är aldrig på mina egna villkor, så det kan vi sluta låtsas om redan nu. Försök att förstå vad jag menar och inte vad jag säger.

Och hur fan kan det alltid sluta i att skulden hamnar där den absolut inte borde landa. 

För kärleken dör som allt annat levande, tynar till löften vi aldrig menade.
Vissnad, förgiftad av bittra lögner ska den torka som blommor och vittra sönder


 
 

Dom här ärren på min kropp är kanske läskiga för dig men det är det vackraste jag har på mig

När det yttre hotet ännu inte är eliminerat så går det inte att tala om då- och nutid. Det går inte. Jag kan inte känna mig trygg fastän du försöker försäkra mig om att då är då. Då är även nu. Aldrig mer säger du, och jag vet att det händer ändå. Ord kommer alltid förbli tomma för mig tills de upprätthålls, och det gör de sällan. Ord är lika med tomma lögner. 

Det kommer inte på tal förrän du har druckit några öl. Vi låtsas hela tiden att det inte existerar, ignorerar elefanten i rummet. Så som vi alltid har gjort. Sen slänger du ur dig något som hintar om det. Påpekar att jag får skylla mig själv. Som om jag har valt det. Och jag hatar pikarna. De som får mig att snubbla och stå där helt utan försvar. Som om jag har valt det. Som om jag inte hade valt något annat varje dag i veckan. Och så din röst som sa att jag såg ut som en sönderkörd motorväg, och det kändes enda in i mitt lika överkörda hjärta. Som om jag någonsin hade valt det här själv. 
 
 

I need you to take all my shadows for a walk tonight

Nu är det avklarat och över, jul och nyår. Den högtidsångesten som alltid infinner sig börjar lägga sig, jag är hemma i min lilla lägenhet och snart drar allt det vardagliga igång igen. Dagen innan julafton spenderade jag fem timmar på badrumsgolvet i fosterställning och hysteriskt gråtande för att så fort jag reste mig så spydde jag. Första gången någonsin jag varit magsjuk och det var så jävla hemskt. Så på självaste julafton var jag rätt svag och skakis och kunde inte frossa i all den veganska julmaten fastän jag ville. Julafton var långt ifrån smärtfri men när min storebror kom några dagar senare och vi firade med honom kändes det lite bättre. Sen återförenades jag med bästa vännerna på juldagen och det släppte ännu mer. 

Jag tog tåget med min bror till Göteborg och umgicks med honom samt shoppade, gick på museum och firade nyår med vänner där. Vi lagade fantastisk middag och skålade in tolvslaget på balkongen sju våningar upp. Sedan splittrade vi på oss då vi ville till olika ställen och jag och min partner in crime gick på fel buss och hamnade heeelt fel. Vi försökte frenetiskt att få tag på en taxi, vilket i princip är omöjligt på nyår, och när vi väl fick tag i en så fanns inte adressen vi befann oss på i deras system. Vi var så långt åt fel håll att de inte ens kunde hitta vart vi befann oss, haha. Så vi spenderade alldeles för lång tid på en buss men det blev bra ändå trots lite varvande besvikelse och irritation. Varför bryta en tradition om att nyår oftast suger liksom? Men överlag är jag sjukt nöjd över att få vara med mina vänner och att slippa Eskilstuna. För allt är bättre än nyår i Eskilstuna känns det som.   

Selfievänlig spegel på konsthallen i Göteborg och till höger bästa tröjan jag fick av min bror.


Hos min bror drack jag kaffe ur en fin mugg på nyårsmorgonen och en julklapp från Karins konstgrepp till höger. Har på mig det hela tiden. 


Nyårsmiddag. 


Jag, Cecilia och Johanna från någons snapchat. 

Och så jag och bestie.