Dom här ärren på min kropp är kanske läskiga för dig men det är det vackraste jag har på mig

När det yttre hotet ännu inte är eliminerat så går det inte att tala om då- och nutid. Det går inte. Jag kan inte känna mig trygg fastän du försöker försäkra mig om att då är då. Då är även nu. Aldrig mer säger du, och jag vet att det händer ändå. Ord kommer alltid förbli tomma för mig tills de upprätthålls, och det gör de sällan. Ord är lika med tomma lögner. 

Det kommer inte på tal förrän du har druckit några öl. Vi låtsas hela tiden att det inte existerar, ignorerar elefanten i rummet. Så som vi alltid har gjort. Sen slänger du ur dig något som hintar om det. Påpekar att jag får skylla mig själv. Som om jag har valt det. Och jag hatar pikarna. De som får mig att snubbla och stå där helt utan försvar. Som om jag har valt det. Som om jag inte hade valt något annat varje dag i veckan. Och så din röst som sa att jag såg ut som en sönderkörd motorväg, och det kändes enda in i mitt lika överkörda hjärta. Som om jag någonsin hade valt det här själv. 
 
 

Kommentarer
L säger:

<3 Jättefin bild.

Svar: Tack <3
Agnes Linnéa

2015-01-10 | 22:06:42
Bloggadress: http://vinternatt.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback