utan att ha tänkt igenom nått så slänger man sig ut igen med insidan på utsidan och väntar tills någon skjuter en

Okej, allting är jävligt osammanhängande nu för tiden. Även det jag försöker klottra ner på papper känns helt oförståeligt även för mig själv. Bara massa nerkladdade impulser utan röd tråd eller något som ens liknar förståelse.

Jag jobbar i snitt 12 timmar om dagen. Först 8 timmar på mitt vanliga jobb och resterande tid med Ingen människa är illegal. Vi planerar, sorterar skänkta saker, delar ut, tar emot beställningar, översätter, startar sammarbeten, mejlar migrationsverket, har möten och så vidare. Det tar aldrig riktigt slut och jag skulle utan tvekan kunna fylla en heltidstjänst med allt som ska fixas. Men det är värt det, och jag gör det tillsammans med bra människor. Belöningen är nya vänskaper som känns som en familj och jag blir kallad syster av dem alla, och det finns fan inget finare än systraskap.

Fast det är jobbigt också. Det handlar ju om utsatta människor som placerats i en ohuman situation utan hjälp utifrån. Ofta vill jag riva av det lilla hår jag har på huvudet på grund av att situationen är så ohållbar och för att jag inte kan göra mer för att förbättra den. För att kommunerna aldrig tar sitt ansvar och allt sånt här alltid hamnar på privatpersoner. På idiotpersoner som behandlar andra människor som varor och för att förläggningarna som drivs är till för att tjäna pengar på och det liknar människohandel i högsta grad. För att 200 personer befinner sig i sunkiga lokaler där de bara förvaras, med 3 kvadratmeter per person. 

Samtidigt som huvudet alltid snurrar så är jag glad för alla fantastiska människor jag har fått träffa. Samtidigt försöker jag balansera allt det andra som sker i mitt liv men det kommer lite i andrahand, för jag orkar verkligen inte prioritera allt det där som lockar på panikångesten. Jag låtsas inte om det så länge.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback