28/7 - 15 17.30

Jag ska flytta till Uppsala och bli student. Efter att ha sökt lägenhet sen i februari och pendlat mellan hoppfullhet, meningslöshet och uppgivenhet typ hundra gånger per dag har jag äntligen hittat någon som vill bo med mig och kissen. Efter otaliga "tyvärr, hyresvärden säger strängt nej till husdjur" vågade jag inte riktigt tro på det när jag äntligen fick ett ja. Nu har jag raderat Blocket-appen och hoppar inte till av nervositet varje gång jag får ett mejl. LÄTTNADEN. 
 
Jag har sovit dåligt i flera veckor för oron att jag inte skulle få något boende. Nu kan jag inte sova för jag ligger bara och tänker på allt som måste göras. Tapetsera om prata med hyresvärden packa sortera slänga ge vidare och faktiskt ta mitt pick och pack och lämna Eskilstuna. Det känns så konstigt, för trots all oro har jag haft någon slags "allt löser sig" - inställning. För mig som är pessimist på expertnivå är detta något heeelt nytt. I lördags var jag och skrev kontrakt och fick nycklar, så sedan dess har jag knappt suttit ner en sekund. Jag ska liksom hinna packa ner hela mitt liv på en vecka, för jag flyttar redan den 1 augusti  Många omställningar. Jag ska inte bara flytta till en ny stad, jag ska även bo med två andra och det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid, jag har ju bott ensam i två år. 

Sen är jag så extremt dålig på avsked och separationsångesten är redan påtaglig. Hinna träffas en gång till och säga hejdå. Fastän jag pratar så illa om den här lilla skitstaden så är det många jag kommer sakna otroligt mycket. Det är speciellt en person jag inte riktigt kan förmå mig att skiljas från och jag vet att orden kommer att staka sig när jag ska försöka förklara min tacksamhet för att hon räddat mitt liv med sina vänliga ord, tröstande kramar och förmågan att alltid finnas till. Nu är ju inte Uppsala andra sidan världen direkt, men jag avskyr att säga hejdå till folk. Det är ju några fina som inte kommer att vara en del av min vadrag längre och det känns konstigt och sorgligt. Samtidigt känns det bara så bra att få flytta, det hade inte kunnat vara ett bättre läge än nu. Få skapa nya rutiner, börja plugga och ett miljöombyte. Kanske kan livet få börja på riktigt nu. 

För nästan tre år sedan flyttade jag in i min lilla mysiga etta och var såhär glad:
 

things are going just as they should knock on wood


6/7 - 15 22.28

Sommaren är en enda lång prövning då jag antingen måste välja att svettas ihjäl eller konstant vara på gränsen till ett sammanbrott kombinerat med skakande ångest som gör mig oförmögen att fokusera på något annat än de brännande blickarna och oförskämda frågorna. Pest eller kolera, ångest eller helvete, som om det gör någon skillnad. Trygga rum gör det lite lättare och jag uppskattar när tonen i din röst inte förändras när du ser mig på ett nytt sätt. Jag är inte skör. Jag kan låta bli att bry mig när snubbgänget granskar mig från topp till tå vid busshållsplatsen och säger eeuw medan de går förbi och jag kan skratta åt när en vuxen kvinna frågar om jag inte borde vaxa benen och impulsivt frågar varför varför klippte du sig så kort. Men vissa saker har jag inget dräpande svar på och jag tar åt mig, slås ner och drar på mig de svarta jeansen igen. Men jag försöker och jag gör det som var omöjligt för bara ett år sedan fastän det tar mer energi än det ger. Men jag försöker. 

Istället för att helt och hållet övervinnas när det mesta går åt helvete så ska jag betala en främling för att köra en nål genom överläppen på mig som tröst. För adrenalinet, förändringen, förnyelsen.