Mitt tillstånd är en istid, från mig hörs inga skrik

Det gick bra ett tag, jag hade lite flyt och kände att jag kunde ta mig upp på morgonen utan större motstånd. Men det är alltid där hoppet hånar mig, när jag vågar hoppas på att det ska bli bra, om än bara för en stund. Jag blundade i en sekund och sen blev jag knockad mot marken. Ett sms jag inte hunnit gardera mig mot blev som om någon ryckte av ett plåster alldeles för fort men istället för att smärtan skulle lägga sig fort så drog det istället upp nya sår. En ogenomtänkt handling resulterade i en jävla jättesten i magen av dåligt samvete. Sen samtalet jag fruktat i evigheter. Vi gör allt vi kan, men mot myndigheter är vi helt maktlösa. 

Allt på en gång. För inte ska du få tro att det ska kännas bra allt för länge. Ångesten står alltid redo runt hörnet, redo att klubba ner mig när jag minst anar det. Inte mer nu tack. Inte idag. Låt mig få gråta klart innan det händer något mer. Kom med kritiken en annan dag, bara inte idag. 

Hon sa att mina tankegångar var hälsosamma och logiska och jag vill tro på det, men egentligen vill jag inget annat än att det ska sluta snurra någon gång. Pausa en stund så att det blir tyst för en gångs skull och jag kan få sova en natt utan mardrömmar. 




Dom har ritat röda linjer, i färgen av blod
så passande när människorna faller överbord

Ole dole doff, människor ska bort
ni får inte vara inuti Europas fort

Jag vädrar blod, det luktar sorg

Dagarna har försvunnit men jag tror fortfarande att jag ser dig ibland. Jag vet ju att det är någon typ av inbillande önsketanke men jag blir ändå lika besviken varje gång jag inser att det var fel, igen. Trappstegen är fortfarande lika många men ditt namn är utbytt på brevlådan och ljuden är annorlunda. Så välplanerat. Ändå hävdar de motsatsen. Ignoranta idioter. Eller kanske ljuger dom för att trösta, för att lindra det onda lite. Men vad fan är tröstande med ett misstag? Får fortfarande dimmiga ögon och katastroftankar när jag tänker på det, att det var så nära mellan oss. Förlåt för att jag inte visste. 
 
Nervösa sammanbrott och separationsångest och någon bredvid snor allt mitt syre så att jag långsamt långsamt kvävs. Jag tänker på dig. Varje gång jag passerar brevlådan där ditt namn inte längre finns kvar. Jag tänker på dig.

 
 
 
 

Knackningar i väggen som inte går att tyda. Finns inga regler men du väljer att lyda

Jag åkte till Göteborg under West Pride för att återförenas med den självklara trion. Det var queerklubb på Göteborgs stadsteater under lördagnatten och det stod i evenemangsbeskrivingen att vi skulle störa Poseidon med vår queera existens och spy ut glitter över hela Götaplatsen. Mina kinder, ögonbryn, naglar och bh glittrade och trots att det var kö i regnet så kom vi in till slut, och vilken skillnad det är att vistas på queerevent jämfört med vanliga klubbar. Det känns liksom i hela kroppen att jag är så otroligt mer bekväm när scenen och besökarna inte domineras av cismän. Där jag kan få vara mig själv utan att vara rädd för att bli utslängd, skrattad åt eller behöva skala av allt som är jag. Stämningen var så annorlunda att jag kunde känna det så fort jag klev in i lokalen. Jag behövde inte vara rädd och det kändes så fantastiskt och skönt. 

Sen visade det sig att en maktmissbrukade vakt på evenemanget nekat en person att komma in pga vaktens egna rasistiska åsikter vilket är så jävla vidrigt. Ska det verkligen vara så, att ingen någonsin ska kunna få vara fullt ut trygg och riskera att bli avvisad på en offentlig plats? Om inte ens en öppen queerklubb som det finns så få av kan låta bli att exkludera och kränka, vart ska en vända sig då? 

Klubben stängde och vi gick vidare, vilket resulterade i att jag blev ledsen och arg. För då kändes det som att det bara var att försöka tona ner glittret, ställa sig i led och tacka för den manliga bekräftelsen i form av en överraskande hand på valfri kroppsdel. Som att den patriarkala ordningen var återställd igen och att cismännen fick ta all jävla plats i alla lokaler igen och beröva mig rätten till mina egna kropp. Då ska en vara tacksam över att de ställer sig i vägen och en ska inställsamt fnittra med i sexistiska skämt. Nej tack aldrig mer. Det blev såna otroliga kontraster när jag gick från sprudlande glad och trygg i ett sammanhang där ickemän utgjorde majoriteten, till att bli rädd och obekväm. Konstaterar igen att krogmiljön är sjukt vidrig och att jag måste komma ifrån den här lilla lilla skitstaden så att jag har chans att vistas i andra sammanhang än det snubbiga utbudet som finns här. Här där du har tur om du slipper bli tafsad på och drogad. 

Men jag är överlag väldigt nöjd med helgen och det var så fint att umgås med mina två igen. Vakna tillsammans, spana kontrollanter, prata ikapp, äta vegetarisk buffe och känna av stämningen nattetid. Älskar Göteborg. 







 
 

Jag ber i förväg om förlåtelsen, du kommer att förstå mig sen

Åh vad det är lätt att predika om rätt och fel men så sitter jag där i den röda soffan med blicken i golvet, flackande blick och gråten i halsen. Tar jag emot slag efter slag som hindrar skriken. Istället för att agera utefter förståndet hör jag mig själv komma med ursäkt efter ursäkt. Förlåt för att jag förstör stämningen med min gråt. Vänder och vrider på mina sanningar för allt är bättre än de ursprungliga minnena. 

Nu räcker det. Nej du klarar av en lögn till. Nu är väl ändå ett bra läge. Du klarar av att vara tyst i några år till. Var inte så överkänslig eller kanske ska du lyssna på dina känslor. Fortsätt att ignorera det där rivandet i bröstet eller sluta kanske att censurera allt. Landar i orättviskänslor som jag inte kan göra någonting åt. Men jag är ändå inte arg på någon som förtjänar det.

Jag har en fråga. Hur visste du som åttaåring att det här ska du hålla tyst om?