Jag vädrar blod, det luktar sorg

Dagarna har försvunnit men jag tror fortfarande att jag ser dig ibland. Jag vet ju att det är någon typ av inbillande önsketanke men jag blir ändå lika besviken varje gång jag inser att det var fel, igen. Trappstegen är fortfarande lika många men ditt namn är utbytt på brevlådan och ljuden är annorlunda. Så välplanerat. Ändå hävdar de motsatsen. Ignoranta idioter. Eller kanske ljuger dom för att trösta, för att lindra det onda lite. Men vad fan är tröstande med ett misstag? Får fortfarande dimmiga ögon och katastroftankar när jag tänker på det, att det var så nära mellan oss. Förlåt för att jag inte visste. 
 
Nervösa sammanbrott och separationsångest och någon bredvid snor allt mitt syre så att jag långsamt långsamt kvävs. Jag tänker på dig. Varje gång jag passerar brevlådan där ditt namn inte längre finns kvar. Jag tänker på dig.

 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback