Mitt tillstånd är en istid, från mig hörs inga skrik

Det gick bra ett tag, jag hade lite flyt och kände att jag kunde ta mig upp på morgonen utan större motstånd. Men det är alltid där hoppet hånar mig, när jag vågar hoppas på att det ska bli bra, om än bara för en stund. Jag blundade i en sekund och sen blev jag knockad mot marken. Ett sms jag inte hunnit gardera mig mot blev som om någon ryckte av ett plåster alldeles för fort men istället för att smärtan skulle lägga sig fort så drog det istället upp nya sår. En ogenomtänkt handling resulterade i en jävla jättesten i magen av dåligt samvete. Sen samtalet jag fruktat i evigheter. Vi gör allt vi kan, men mot myndigheter är vi helt maktlösa. 

Allt på en gång. För inte ska du få tro att det ska kännas bra allt för länge. Ångesten står alltid redo runt hörnet, redo att klubba ner mig när jag minst anar det. Inte mer nu tack. Inte idag. Låt mig få gråta klart innan det händer något mer. Kom med kritiken en annan dag, bara inte idag. 

Hon sa att mina tankegångar var hälsosamma och logiska och jag vill tro på det, men egentligen vill jag inget annat än att det ska sluta snurra någon gång. Pausa en stund så att det blir tyst för en gångs skull och jag kan få sova en natt utan mardrömmar. 




Dom har ritat röda linjer, i färgen av blod
så passande när människorna faller överbord

Ole dole doff, människor ska bort
ni får inte vara inuti Europas fort

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback