Jag minns de där åren jag glömt bort

Du framkallar dåligt samvete. Du har inte gjort något annat i hela mitt liv, få mig att känna skuld över något jag aldrig haft någon skuld i. Hur kan en hata någon så mycket och samtidigt känna sympati? Jag hatar när telefonen skickar notiser om att du försöker ta kontakt för så fort du hör av dig så kommer allt tillbaka - allt ansvar läggs på mig. Det är så inpräntat i huvudet att det sker på automatik, innan jag hinner koppla på logiken. Jag vet exakt hur det dåliga samvetet känns. Min kropp blir tung och axlarna värker. Så jävla rädd och arg samtidigt och full av dåligt samvete.
 
Det är inte synd om dig. Jag minns, även om du inte gör det. Varenda elak detalj jävlas med mig.
Så hör inte av dig. Ge mig inga tecken på din existens. Jag vill inte påminnas om att du lever. 

But as long as you still keep peppering the pill, you'll find a way to spit it out again

Det har varit väldigt intensivt de senaste veckorna. Jag har gått från att vara så arg att jag skakat, till att gråta av oro till glad och peppad. Det jag var arg över har förhoppningsvis löst sig, för med ilskan följer även handlingskraften. Jag är fortfarande arg, men jag sa helt enkelt som det var utan att linda in det allt för mycket, och nu väntar jag med spänning på ett beslut. Sen är jag onödigt paranoid men det är en annan historia. Jag grät av oro när jag i elva timmar satt på akuten med min älskade mamma som hade så ont. När jag kom hem igen hade jag varit vaken i 26 timmar och inte ätit på 17, plus en oro som tog över alla kroppsliga behov. Än en gång är det så svårt att agera vuxen och stark när en känner sig så liten och svag. Men även det har löst sig och mamma mår bättre (som om jag hade tillåtit något annat) och är hemma igen.

Källan till peppen och glädjen kom från en grrrls weekend i Uppsala men den bästa människan jag vet. Vi varvade skratt, diskussioner om livet (och allt där emellan), gratis mat pga en trasig kortläsare, öl, föreläsning, pizza, framtidsplaner och bara en känsla av genuin glädje. Tanken på att flytta dit är så jävla lockande, fatta att ha sin bästa vän på gångavstånd. Så jävla lyxigt. 


Trött Pussy en måndagsmorgon. Hon ska bestämt vara med och äta soygurt trots att hon nästan somnar sittandes. Och så fina muggen jag fick av min lillebror till höger. 

Sminkad Uppsalakväll. 

Swallowed my secrets like a bitter pill. Repeat the same mistakes so wounds will never heal

Tvingar ut mig i solen och tänker att lite D-vitamin kanske gör skillnad. Newsflash: det gör det inte. En kronisk känsla av uppgivenhet. Om ni bara visste hur katastrofala era beslut känns. Men jag är alldeles för omotiverad och feg för att berätta det. Min kropp är inte min egen och det är egentligen bara en enda tanke som forcerar i huvudet, om och om igen. Har en nervös känsla i bröstet. Gråter flera gånger om dagen. Jag som vanligtvis inte gråter. Pratar på för att slippa frågor men det syns ändå.

"Du ser extremt deprimerad ut."
"Jag är bara trött".
Standard.

Hjärtat slår så hårt att det känns som att något är fel. Som att det tar i extra hårt för att påminna mig om att det fortfarande fungerar. Jag blev tystad så länge att jag glömde bort skriken. Och nu har jag helt tappat bort förmågan att höras. 
 
Stå ut. Drick en kopp te ta en promenad se en bra film allt blir bra ska du se. Stå ut
 

Took all my doubt, whipped it into submission and forced my ambition to step into line


I mean I'm sane but I'm insane but not the same as before

Jaha, jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstör för mig själv, igen. Har äntligen fått chansen men jag kör den rakt ner i botten. Misslyckas så grovt att jag blir förvånad själv. Som straff ljuger ni för mig, jag får väl tillbaka med samma medicin antar jag. Måste öva in lite konsekvenstänkande och impulskontroll. Alla kämpar på och jag ger upp. Finns ingen jävla motivation whatsoever. 

Ja ja, lite random: 
- I helgen blev jag beskriven som blasé av en oskön och full snubbe. Blasé: likgiltig, liknöjd, ointresserad, oengagerad. Det var något nytt, så har jag aldrig blivit beskriven förut.   
- Jag läste ut boken Livet efter dig av Jojo Moyes och grät som ett litet barn av slutet, men påbörjade snabbt en ny bok som var peppigare och handlar om varför alla tjänar på att vara lesbiska. Liten handbok i konsten att bli lesbisk heter den och jag skrattar och nickar instämmande medan jag läser. 
- Jag drömde nyligen att en vän bjöd mig på middag med Silvana Imam och Beatrice Eli. Det hade varit något. 
- Förra helgen berättade en vän för mig om något roligt som precis hände, varpå en person lutar sig fram och viskar "det är ingen fara, jag hörde inte vad ni sa" för att sedan diskutera exakt vad vi sa med sin bordskamrat. Liksom, what?