But as long as you still keep peppering the pill, you'll find a way to spit it out again

Det har varit väldigt intensivt de senaste veckorna. Jag har gått från att vara så arg att jag skakat, till att gråta av oro till glad och peppad. Det jag var arg över har förhoppningsvis löst sig, för med ilskan följer även handlingskraften. Jag är fortfarande arg, men jag sa helt enkelt som det var utan att linda in det allt för mycket, och nu väntar jag med spänning på ett beslut. Sen är jag onödigt paranoid men det är en annan historia. Jag grät av oro när jag i elva timmar satt på akuten med min älskade mamma som hade så ont. När jag kom hem igen hade jag varit vaken i 26 timmar och inte ätit på 17, plus en oro som tog över alla kroppsliga behov. Än en gång är det så svårt att agera vuxen och stark när en känner sig så liten och svag. Men även det har löst sig och mamma mår bättre (som om jag hade tillåtit något annat) och är hemma igen.

Källan till peppen och glädjen kom från en grrrls weekend i Uppsala men den bästa människan jag vet. Vi varvade skratt, diskussioner om livet (och allt där emellan), gratis mat pga en trasig kortläsare, öl, föreläsning, pizza, framtidsplaner och bara en känsla av genuin glädje. Tanken på att flytta dit är så jävla lockande, fatta att ha sin bästa vän på gångavstånd. Så jävla lyxigt. 


Trött Pussy en måndagsmorgon. Hon ska bestämt vara med och äta soygurt trots att hon nästan somnar sittandes. Och så fina muggen jag fick av min lillebror till höger. 

Sminkad Uppsalakväll. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback