Jag minns de där åren jag glömt bort

Du framkallar dåligt samvete. Du har inte gjort något annat i hela mitt liv, få mig att känna skuld över något jag aldrig haft någon skuld i. Hur kan en hata någon så mycket och samtidigt känna sympati? Jag hatar när telefonen skickar notiser om att du försöker ta kontakt för så fort du hör av dig så kommer allt tillbaka - allt ansvar läggs på mig. Det är så inpräntat i huvudet att det sker på automatik, innan jag hinner koppla på logiken. Jag vet exakt hur det dåliga samvetet känns. Min kropp blir tung och axlarna värker. Så jävla rädd och arg samtidigt och full av dåligt samvete.
 
Det är inte synd om dig. Jag minns, även om du inte gör det. Varenda elak detalj jävlas med mig.
Så hör inte av dig. Ge mig inga tecken på din existens. Jag vill inte påminnas om att du lever. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback