Senaste dagarna genom telefonen

Det är inte så glamoröst just nu, jag spyr, gråter och har feberfrossa. Rätt så jävla onice. Kroppen värker och benen liksom viker sig när jag reser mig. Men jag mår lite bättre just nu så tänkte göra en liten recap på senaste dagarna.  


Majja var och hälsade på i lilla Eskilstuna i fredags! Vi lagade mat och spelade ett HP-spel i 2,5 timme med filmmusiken på i bakgrunden. Fick spelet av min chef som hon köpt på loppis!

Efter spelkvällen cyklade jag ner på stan. Vi i Etown Grrrl Gang anordnade en Ta natten tillbaka-demonstration natten mellan fredag och lördag. Den handlar om att kvinnor- och transpersoner ska kunna gå trygga om natten utan att riskera att bli utsatta för våld eller hot om våld. Det är rätt mäktigt att gå en sån demonstration tillsammans med andra som håller ens rygg och att gå trygga tillsammans, mitt i natten, förbi kroggatan och poliser är något speciellt - och något vi får känna alldeles för sällan. 


På lördagen var det dags för Springpride vilket Etown Grrrl Gang hade laddat upp inför. Vi tycker att pride har blivit ett kommersiellt jippo som helt tappat sin innebörd så vi skapade ett zine om prides historia. Vi skriver om hur det började, varför, vad det stod för och vad det blivit till idag. Även om det polisvåld som HBTQ-personer får utstå. För det är sjukt hur partier som driver homofobisk politik får gå med paraden, hur polisen får vara där och visa upp sig när dom sjävla står för ett stort HBTQ förtryck, och att det var upproret mot polisens räder mot gaybarer och våld som var uppkomsten till pride. Hur som helst så hade vi ett litet bord på torget med våra zine, tygväskor och smycken som vi gjort, bland annat. Solen sken och många kom fram och pratade med oss och var intresserade av vårt arbete vilket såklart var roligt!

Vi var med i tidningen angående vår syn på dagens pridefirande och vi gick i paraden under parollen "Glöm inte stonewall" och "Queers still not loving police". Artikeln hade dock en extremt missvisande rubrik som menade att vi tyckte att själva firandet under pride var problemet, vilket inte alls är fallet. 



Vi gick i paraden och även om det inte syns så var jag faktiskt färgglad för en gångs skull. Jag hade vita byxor med frukter på, höga platåskor, lila läppstift och mitt trust no man-halsband. Var fett lång(jämfört med annars) och kände mig fierce. 

Efter paraden slängde vi i oss lite mat sen var det dags för nästa evenemang! SAQWERTY anordnade en kväll för nyktra unga med bra liveband och poetryslam. Det var grymt! Etown Grrrl Gang var såklart där och fortsatte att informera om Stonewallupproret. 

Jag var så trött när jag kom hem på lördagnatten efter en heldag med människor, mycket promenerande och aktiviteter - men jag hade det väldigt bra. Det kändes även som att vi lyckades informera några om vad vi ville förmedla. Även om en gubbe som stod på sidan av paraden skrek "vem faaan är stonewall?" till oss när vi gick förbi. Det visar ju bara på att många inte har en aning om vad som egentligen hände, och det är väldigt tråkigt, men jag tror att några har fått lära sig iallafall och det är alltid något. Och vårt zine sålde som smör!

Under gårdagen hängde jag med bra människor i några timmar, sen började jag spy och få feber vilket suger.
Nu återgår jag till soffläge. 

jag sålde min själ till satan men han gav den tillbaka

Jag är död hud och suturtråd som löper längs med kroppen. Som skuggar de på måfå placerade leverfläckarna och fräknarna. Spegelbilden är en konstant påminnelse som jag försöker att vänja mig vid men allt som oftast undviker. Jag är mer ärrad än vad jag är hel men min kropp berättar inte en historia mer än vad mina ord gör. Jag somnar ensam och jag vaknar ensam, men ensammast är jag när jag osynliggörs och glöms bort, bortprioriteras och ignoreras bland folk. Ensammast är jag när någon kliver på mig utan att märka det och när jag går hem under tystnad. Jag somnar ensam och jag vaknar ensam. Under täcket sällskapas jag av mina minnen och mardrömmar. Huvudvärken är ett faktum. Är inne på vecka fyra av yrsel och synbortfall. Nojar över hjärntumörer men googlar mig fram till spänningshuvdvärk. Lägenheten och kläderna stinker av panikrökning. Jag har förlikat mig med hur sorglig min uppenbarelse är och accepterat de trötta ögonen, den gråa huden och hur lögnerna genomsyrar allt. Men den där genomträngande känslan av ensamhet, nej, aldrig. Det är inte så jävla glamoröst med dubbellivet va. 
 
 

I guess since the ice is melting we're getting closer to hell

Det känns hela tiden som att jag ska bli påkommen. Som om jag indirekt bär på en blytung lögn genom att undanhålla sanningen. Utan att egentligen ha gjort något fel mot någon annan än mig själv.

"Vi måste prata"
nu jävlar är jag avslöjad
 
Slutsumman blir väl att jag håller käften för alla andras skull. Men när är det egentligen läge att droppa en bomb som lämnar ett bottenlöst hål efter sig? Det finns inget bra läge, ingen tid att bli redo. Nu är ett precis lika dåligt läge som senare. Men ju mer tiden går desto svårare blir det. Göra fel till rätt och rätt till fel. Gör det något om jag blir ifrågasatt när det är det enda som jag har gjort hela tiden? Vändit och vridit på minsta lilla detalj och varit min egna motståndare för att vara tillräckligt utrustad när någon frågar. Jag vet inte hur jag ska agera när det känns som att hemlighetshållandet gör så att jag kvävs, hur ångesten tränger igenom allting jag gör. När någon talar väl om dig känns det som ett nedvärderande slag i solarplexus som får mig att vika mig dubbel. Som att någon river av all min hud, knäcker min bröstkorg och gräver fram mitt hjärta för att sticka tummarna igenom det. Det är den primära ledsenheten, sorgen, påstår du. Du kommer inte bli knäpp(are) av den. Det är en förlamande känsla som slår till, den placerar kroppen likstel. Försöker att inte låta ilskan ta mer av min energi, jag behöver den till annat. Som att kliva upp på morgonen, ta mig till jobbet och sköta allt det där som förväntas av en.
 
Jag hör dig. Konstant. Du skickar ut rädsla i hela kroppen på mig. Snälla var bara tyst och gör det här enkelt för mig. Låt mig få släppa på det jag alltid burit med mig. Det går inte. Tunghäfta. Selektiv mutism. Känslofobi. Inte ett ord till. Vill göra rätt för mig och för alla andra. Vill inte vara den som kvävs av tystnad och bidrar till missvisande siffror. Vill stå upp för alla, skrika mig hes tills någon lyssnar. Vill men kan inte. Vågar inte. För jag är så fruktansvärt feg och rädd. Sorgliga jävla människa.

 



Du tycker att jag drömmer, jag som inte ens kan sova

Jag åkte till Uppsala för att låtsas vara en del av studentlivet under valborg. Vi var ett gäng på sex personer som satt i en park med hur mycket människor som helst och njöt av solen som värmde. Sen gick vi hem och åt middag och gjorde oss fina för att dansa på en trång krog med mycket människor som tog sig friheter, men vi armbågade fram vårt space och hade roligt ändå. Vi avslutade natten med skogsrave med precis lika mycket människor, duggregn, hög musik och dans. Jag var skapligt trött i kroppen efter en heldag med dans och människor när vi somnade strax efter fem på morgonen. Förra året på valborg låg jag hemma i feber och tyckte synd om mig själv. Jag är inget stort fan av högtider som valborg, midsommar, nyår and so on, men i år hade jag jätteroligt med människor jag tycker om och trivs med. Så nöjd! Jag har varit ledig i fyra dagar och har även hunnit att vila upp mig lite, varit på middag med människor inom Ingen människa är illegal och gråtit över maktlösheten som infinner sig när myndigheterna är emot en. 

Det händer mycket just nu. Vi slåss mot utvisningsbeslut, planerar feministisk musikfest, jag letar lägenhet, planerar biovisning av Förvaret, bokcirkel, soppluncher och så heltidsjobb som vanligt utöver allt det. Phu. Men jag klarar det och har nog en del power någonstans i min trötta kropp.