I guess since the ice is melting we're getting closer to hell

Det känns hela tiden som att jag ska bli påkommen. Som om jag indirekt bär på en blytung lögn genom att undanhålla sanningen. Utan att egentligen ha gjort något fel mot någon annan än mig själv.

"Vi måste prata"
nu jävlar är jag avslöjad
 
Slutsumman blir väl att jag håller käften för alla andras skull. Men när är det egentligen läge att droppa en bomb som lämnar ett bottenlöst hål efter sig? Det finns inget bra läge, ingen tid att bli redo. Nu är ett precis lika dåligt läge som senare. Men ju mer tiden går desto svårare blir det. Göra fel till rätt och rätt till fel. Gör det något om jag blir ifrågasatt när det är det enda som jag har gjort hela tiden? Vändit och vridit på minsta lilla detalj och varit min egna motståndare för att vara tillräckligt utrustad när någon frågar. Jag vet inte hur jag ska agera när det känns som att hemlighetshållandet gör så att jag kvävs, hur ångesten tränger igenom allting jag gör. När någon talar väl om dig känns det som ett nedvärderande slag i solarplexus som får mig att vika mig dubbel. Som att någon river av all min hud, knäcker min bröstkorg och gräver fram mitt hjärta för att sticka tummarna igenom det. Det är den primära ledsenheten, sorgen, påstår du. Du kommer inte bli knäpp(are) av den. Det är en förlamande känsla som slår till, den placerar kroppen likstel. Försöker att inte låta ilskan ta mer av min energi, jag behöver den till annat. Som att kliva upp på morgonen, ta mig till jobbet och sköta allt det där som förväntas av en.
 
Jag hör dig. Konstant. Du skickar ut rädsla i hela kroppen på mig. Snälla var bara tyst och gör det här enkelt för mig. Låt mig få släppa på det jag alltid burit med mig. Det går inte. Tunghäfta. Selektiv mutism. Känslofobi. Inte ett ord till. Vill göra rätt för mig och för alla andra. Vill inte vara den som kvävs av tystnad och bidrar till missvisande siffror. Vill stå upp för alla, skrika mig hes tills någon lyssnar. Vill men kan inte. Vågar inte. För jag är så fruktansvärt feg och rädd. Sorgliga jävla människa.

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback