Alla sömnlösa nätter, allt rådlöst klamrande fast till allt som är konstant, och allt som en gång var ditt

Så himla lättriggad just nu, nästan alla ämnen vi berör skapar kaos i kroppen. Kanske är det för att vintern hittat tillbaka till det stenhårda greppet kring min hals. Ångesten och vintermörkret gör mig så otroligt utmattad. Jag orkar ingenting och vill bara sova dygnet runt men jag kan inte somna och gör jag väl det så är mardrömmarna sådär intensiva som dom är till och från. Skolan är hektisk och ämnena är tunga och det finns liksom inget andrum när det bara är nya examinationer hela tiden. Ni varnade om att det skulle kunna bli personligt men nej ni förstår inte och varför varför kommer vi in på ämnet hela tiden. Jag försöker att fokusera för det är bättre än att tänka på det där andra. Jag kan inte analysera situationen för mycket för då skulle jag bryta ihop och det har jag inte tid ork lust med så jag håller mig samman tills jag kan kolla tillbaka på det här och se att det var då och nu är nu. Även om skiljelinjen alltid varit väldig diffus. 
 
Du viskar när du pratar för det är som att sorgen har slagit knut på dina stämband och jag känner igen känslan så väl. Det är inte för att du inte vill, det går bara inte, för orden luckras upp någonstans på vägen. Jag väljer att blunda och inte lyssna när du påstår att det inte längre existerar någon victim blaming när det har internaliserats så djupt från den dagen jag lärde mig att prata. Men det mesta sätts i perspektiv när allt runtomkring är så snedvridet och politiker gråter krokodiltårar när nya beslut grundat i sandlåderetorik tas.
 
Skriv kroniskt förbannad i min journal. 
 
 

fuck 'em when we say we're not with them. We're solid and we don't need to kick them

 

Säg till ångesten att jag inte känner skuld

Du tog dig friheten att inskränka min fristad, sätta avtryck på ställen som fram tills nu varit helt omarkerade. Det fanns ingenting här som påminde mig men nu har du berövat mig det också, precis som allt annat du tagit. Regn regn regn och åter regn och det är vattenpölar i skorna när jag vandrar runt och hoppas på att tiden ska gå snabbare så att jag kan få uppleva den där distansen igen. Det här påverkar mig så mycket att jag tappar all verklighetsförankring och glömmer bort hur en beter sig. Varenda social situation, varje välmenande hand på min axel, varje ord, varje steg. Jag är så arg. Vill sparka någon i skrevet, skälla tills någon äntligen kan greppa vad jag menar och få dom som skriker efter oss att förstå hur det är att leva under konstanta hot.
 
Jag hatar hur ni systematisk arbetat för att radera min förmåga att känna, diagnostiserar känslor och får alla slags kroppsliga uttryck att på automatik bli neutrala, återställda, ur funktion. Symtom av patriarkala strukturer blir medicinerade, dämpade och avfärdade som överdrivna när en egentligen rent mänskligt reagerar. Upplevelser delas upp i rätt och fel för hur jag tolkar och reagerar i situationer har ingen validitet. Så jävla begränsande. Jag sörjer att ni stulit min förmåga att visa vad jag känner och jag ångrar så himla mycket. Ångrar den instinktiva tystnaden. Vågar inte tänka på allt som hade varit annorlunda om jag bara hade kunnat vara ärlig från början.
 
Du lovade att det var över men nu händer det igen.