Alla sömnlösa nätter, allt rådlöst klamrande fast till allt som är konstant, och allt som en gång var ditt

Så himla lättriggad just nu, nästan alla ämnen vi berör skapar kaos i kroppen. Kanske är det för att vintern hittat tillbaka till det stenhårda greppet kring min hals. Ångesten och vintermörkret gör mig så otroligt utmattad. Jag orkar ingenting och vill bara sova dygnet runt men jag kan inte somna och gör jag väl det så är mardrömmarna sådär intensiva som dom är till och från. Skolan är hektisk och ämnena är tunga och det finns liksom inget andrum när det bara är nya examinationer hela tiden. Ni varnade om att det skulle kunna bli personligt men nej ni förstår inte och varför varför kommer vi in på ämnet hela tiden. Jag försöker att fokusera för det är bättre än att tänka på det där andra. Jag kan inte analysera situationen för mycket för då skulle jag bryta ihop och det har jag inte tid ork lust med så jag håller mig samman tills jag kan kolla tillbaka på det här och se att det var då och nu är nu. Även om skiljelinjen alltid varit väldig diffus. 
 
Du viskar när du pratar för det är som att sorgen har slagit knut på dina stämband och jag känner igen känslan så väl. Det är inte för att du inte vill, det går bara inte, för orden luckras upp någonstans på vägen. Jag väljer att blunda och inte lyssna när du påstår att det inte längre existerar någon victim blaming när det har internaliserats så djupt från den dagen jag lärde mig att prata. Men det mesta sätts i perspektiv när allt runtomkring är så snedvridet och politiker gråter krokodiltårar när nya beslut grundat i sandlåderetorik tas.
 
Skriv kroniskt förbannad i min journal. 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback