Säg till ångesten att jag inte känner skuld

Du tog dig friheten att inskränka min fristad, sätta avtryck på ställen som fram tills nu varit helt omarkerade. Det fanns ingenting här som påminde mig men nu har du berövat mig det också, precis som allt annat du tagit. Regn regn regn och åter regn och det är vattenpölar i skorna när jag vandrar runt och hoppas på att tiden ska gå snabbare så att jag kan få uppleva den där distansen igen. Det här påverkar mig så mycket att jag tappar all verklighetsförankring och glömmer bort hur en beter sig. Varenda social situation, varje välmenande hand på min axel, varje ord, varje steg. Jag är så arg. Vill sparka någon i skrevet, skälla tills någon äntligen kan greppa vad jag menar och få dom som skriker efter oss att förstå hur det är att leva under konstanta hot.
 
Jag hatar hur ni systematisk arbetat för att radera min förmåga att känna, diagnostiserar känslor och får alla slags kroppsliga uttryck att på automatik bli neutrala, återställda, ur funktion. Symtom av patriarkala strukturer blir medicinerade, dämpade och avfärdade som överdrivna när en egentligen rent mänskligt reagerar. Upplevelser delas upp i rätt och fel för hur jag tolkar och reagerar i situationer har ingen validitet. Så jävla begränsande. Jag sörjer att ni stulit min förmåga att visa vad jag känner och jag ångrar så himla mycket. Ångrar den instinktiva tystnaden. Vågar inte tänka på allt som hade varit annorlunda om jag bara hade kunnat vara ärlig från början.
 
Du lovade att det var över men nu händer det igen. 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback