Paketet med cigaretter rymmer aldrig tillräckligt. När allting runtom känns äckligt, det som en gång var så mäktigt

Förlåt för att jag inte kan berätta vad som pågår när du frågar hur det är. För frågorna kommer alltid när blicken blir tom, när orden sinar och jag kopplar bort hjärnan från den fysiska kroppen. Förlåt. Jag önskar verkligen att jag kunde. Tvingar mig istället tillbaka till att vara medveten i stunden. Sådär smärtsamt medveten att jag ser varenda rörelse, hör varenda andetag, känner varenda millimeter av kroppen som bara blir tyngre och tyngre men ändå är så lätt att den när som helst kan springa iväg. För den är inte min. Jag styr inte impulserna och tvångstankarna. Kroppen är någon annans och den har inte varit min på så många år att jag glömt bort hur det känns. Det är knappt så att jag förstår det själv, men det känns så jävla intensivt. Jag vet inte hur det går till och jag vet inte vad det är som sitter och dirigerar mina tankar, upplevelser, känslor, impulser. Hur kan något som är så förankrat i vad som uppfattas som jag tillhöra någon annan? Vill veta hur det är att känna sig själv och jag längtar efter känslan av att vara sin egen.
 
Ett två tre fyra gånger jag tappar räkningen för tillslut orkar jag inte hålla reda på antalet längre. Det blir ett virrvarr av allt och ska jag vara ärlig orkar jag inte trassla ut det. Varför försvinner inte smusten med tvål, behöver jag klorin bensin tändstickor?