you're just another dude

 

Wanted to take a fucking brick and push they teeth through they liver. Wanted to smash the fucking world and burn its leftover parts.

Att en simpel fråga ställd i välmening kan göra en bra dag till katastrofal och locka på jagstårinteut-känslorna är fortfarande omvälvande. Åh den fantastiska verkligheten av hur trauma påverkar en och dess följder som verkar vara förevigt närvarande. Flashbacks at its finest. Känner mig som ett skolboksexempel på hur konsekvenserna tar form. Men glöm för fan inte bort att andas mellan hulkningarna och rädslan. Kom ihåg vad du lärt dig. Men det är som att kroppen glömmer bort hur den andas och lungorna kollapsar när det svartnar framför ögonen och jag ser ingenting annat än blixtrande minnesbilder bakom stängda ögonlock. Som en verklighetstrogen dröm i vaket tillstånd som kroppen låser sig fast vid som en inte har en chans att ta sig ifrån. Men samtidigt inte bara minnesbilder utan snarare ett återupplevande. Ångesten stiger stiger och stiger och jag blir liksom chanslös där utanför porten när jag kedjeröker. 
 
Fan vad jag skulle behöva dig nu. Kan du inte prata om serier om helgen om något du läst vad som helst utom det här. 
 
(det blir bätte imorgon)
 
 

16/9 - 15 23.52

Jag lever i en liten studentbubbla. Jag läser läser läser och antecknar antecknar antecknar. Jag tror att jag börjar komma in i någon slags rutin så att jag har koll på alla dessa hundtratals sidor som ska läsas och till när. Allt är nytt men det fungerar och jag klarar av det. Det var väl naivt att tro att alla symptom skulle försvinna enbart pga miljöombyte, men utan att jinxa något så vågar jag ändå säga att jag mår bättre än på väldigt länge. Flera år. Många symptom är kvar och är intensivare vissa dagar än andra, men det är hanterbart. Mardrömmarna är fortfarande absurda och fruktansvärda, men det är inget som längre förstör flera dygn. Distansen var mer än nödvändig och det är en sån lättnad att inte behöva vara livrädd dygnet runt. 
 
Datum har av någon oförklarlig anledning alltid varit viktiga. Omedvetet lägger jag det på minnet. Oavsett om jag vill det eller inte. Årsdagar, veckodagar, månader. Idag är det en stor dag, en halvårsdag. En dag jag räknat ner till, kämpat för och aldrig riktigt vågat tro på. Och som jag fått höra att andra inte trott på heller. Men jag klarade det. 
 
Så en enorm jävla highfive till mig själv som äntligen nådde fram till sextonde september tvåtusenfemton.