Wanted to take a fucking brick and push they teeth through they liver. Wanted to smash the fucking world and burn its leftover parts.

Att en simpel fråga ställd i välmening kan göra en bra dag till katastrofal och locka på jagstårinteut-känslorna är fortfarande omvälvande. Åh den fantastiska verkligheten av hur trauma påverkar en och dess följder som verkar vara förevigt närvarande. Flashbacks at its finest. Känner mig som ett skolboksexempel på hur konsekvenserna tar form. Men glöm för fan inte bort att andas mellan hulkningarna och rädslan. Kom ihåg vad du lärt dig. Men det är som att kroppen glömmer bort hur den andas och lungorna kollapsar när det svartnar framför ögonen och jag ser ingenting annat än blixtrande minnesbilder bakom stängda ögonlock. Som en verklighetstrogen dröm i vaket tillstånd som kroppen låser sig fast vid som en inte har en chans att ta sig ifrån. Men samtidigt inte bara minnesbilder utan snarare ett återupplevande. Ångesten stiger stiger och stiger och jag blir liksom chanslös där utanför porten när jag kedjeröker. 
 
Fan vad jag skulle behöva dig nu. Kan du inte prata om serier om helgen om något du läst vad som helst utom det här. 
 
(det blir bätte imorgon)
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback