so im gathering all my forces of sense to stay sane

Varför är älta prata älta prata prata prata prata det enda alternativet? Det är det sista jag vill. Men ändå finner jag mig själv i nya väntrum. Nya ögon jag inte vågar möta, nya system att kämpa sig igenom, nya frågor som egentligen är desamma för det enda alternativet är att prata tills det inte finns något mer att säga. Det enda lilla hoppet som finns kvar är datum i kalendern men jag förväntar mig egentligen ingenting annat än att det ska bli värre för de där frågorna gör knappast att jag kan gå vidare. Men vad finns det för alternativ?

Ta en promenad gå på ett friskispass har du prövat innebandy någon gång?
Äsch, det är sånt där som går över när du blir äldre. 

Jag betalar snällt avgifterna som spräcker den tunna studentbudgeten och lyssnar på människa efter människa som tror sig veta bättre, för du förstår jag har flera års utbildning i ryggen. Du är bara sjukhusskadad vännen. 

Det är motvind och jag är så utmattad att jag inte orkar gå längre. Min existens är förnekad men det är väl kanske lika bra för allting som en gång var jag har ändå stulits. Jag kan inte längre urskilja symptomen och det är den värsta frågan av alla för tydligen är problematiken lika med personligheten och personligheten är problematiken. 

Vi skrapar deras ansikte mot asfalten snälla vi gör det jag vill aldrig se deras smil igen. 

Shame, you're all i've got left

Man orkar tills man inte orkar mer
och då är det försent

så jag gav mig själv en tidig födelsedagspresent
i form av blanketter till försäkringskassan
och läkarintyg
 
och jag skäms vågar inte berätta
för prestera har jag alltid kunnat 

grattis på födelsedagen din miserabla jävel
 
 

och jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig

Att vara tillbaka här är både en vinst och en förlust. En vinst för att jag gör allting rätt, jag gör allting som jag inte gjorde förut. Jag sover inte bort dagen, jag isolerar mig inte i lägenheten, jag försöker äta regelbundet, använder mig av färdigheter, försöker somna i tid, ber om hjälp när det blir för mycket. Vinsten är att jag gör allting jag borde göra. Förlusten är att det inte hjälper alls. Jag står fortfarande här och stampar och trampar och försöker få någon att se min desperation. Tårarna känns som syra när det bränner och fräter bakom ögonlocken men jag kan inte gråta längre för det spenderade dom flera år på att arbeta bort. Jag vågar inte visa hur händerna skakar av rädsla, allt för en vänförfrågan på facebook som får förnedring efter förnedring att återuppspelas så många gånger att jag glömmer bort vart jag befinner mig och jag tror att du står bredvid mig för jag känner precis hur du luktar. Jag vågar inte förklara för er att det känns som att ni gått vidare medan jag hamnat hundra meter bakom. Ensam. Allt jag ser är era ryggtavlor när ni går vidare medan jag står kvar här för jag fick aldrig ens vara barn så hur ska jag kunna bli vuxen? 

Ingen orkar ta ansvar för någon som alltid behöver tas om hand. Det är den som skriker högst som får hjälp snabbast så jag ställer mig tyst i ledet och infinner mig i systemet men jag kan inte övermannas helt av tanken att det alltid kommer att vara såhär så jag klamrar mig fast vid det lilla hoppet om att kön ska minska så att jag kan slippa känslan av att vara bortglömd om än bara för en stund. 

Det som gjorde mest ont var aldrig rakbladsvasst
det var deras förnedring
efter förnedring

Nej, nu pratar vi om något annat, det är jobbigt när det blir obekvämt och vi måste hålla händerna sysselsatta för att vi inte vet vad vi ska göra av oss själva och flackar med blicken för att det inte finns något neutralt att fästa den vid i en situation som den här. Vi pratar om något annat och undviker ämnet i några decennium till. Visst blir det bekvämast så?