och jag vill svara att jag känner fan allt som går att känna i mig

Att vara tillbaka här är både en vinst och en förlust. En vinst för att jag gör allting rätt, jag gör allting som jag inte gjorde förut. Jag sover inte bort dagen, jag isolerar mig inte i lägenheten, jag försöker äta regelbundet, använder mig av färdigheter, försöker somna i tid, ber om hjälp när det blir för mycket. Vinsten är att jag gör allting jag borde göra. Förlusten är att det inte hjälper alls. Jag står fortfarande här och stampar och trampar och försöker få någon att se min desperation. Tårarna känns som syra när det bränner och fräter bakom ögonlocken men jag kan inte gråta längre för det spenderade dom flera år på att arbeta bort. Jag vågar inte visa hur händerna skakar av rädsla, allt för en vänförfrågan på facebook som får förnedring efter förnedring att återuppspelas så många gånger att jag glömmer bort vart jag befinner mig och jag tror att du står bredvid mig för jag känner precis hur du luktar. Jag vågar inte förklara för er att det känns som att ni gått vidare medan jag hamnat hundra meter bakom. Ensam. Allt jag ser är era ryggtavlor när ni går vidare medan jag står kvar här för jag fick aldrig ens vara barn så hur ska jag kunna bli vuxen? 

Ingen orkar ta ansvar för någon som alltid behöver tas om hand. Det är den som skriker högst som får hjälp snabbast så jag ställer mig tyst i ledet och infinner mig i systemet men jag kan inte övermannas helt av tanken att det alltid kommer att vara såhär så jag klamrar mig fast vid det lilla hoppet om att kön ska minska så att jag kan slippa känslan av att vara bortglömd om än bara för en stund. 

Det som gjorde mest ont var aldrig rakbladsvasst
det var deras förnedring
efter förnedring

Nej, nu pratar vi om något annat, det är jobbigt när det blir obekvämt och vi måste hålla händerna sysselsatta för att vi inte vet vad vi ska göra av oss själva och flackar med blicken för att det inte finns något neutralt att fästa den vid i en situation som den här. Vi pratar om något annat och undviker ämnet i några decennium till. Visst blir det bekvämast så?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback