Jag går på gator där jag lämnats men du har fått nog av dom kvarteren

Vardagen går på alldeles för snabbt och jag försöker plugga om symboliska universum och gubbar som grundat sociologin och försöker förstå begrepp som inte ens lärare kan förklara utan att trassla in sig i obegripliga formuleringar och motsägelsefulla påståenden som slutar i "det är svårt att förklara" men som vi ändå blir examinerade på. Men mest av allt börjar jag bara gråta så fort jag sätter mig ner med böckerna och den duktiga flickan i mig som bara bryr sig om prestationer brottas ner av ångesten. Jag tröstshoppar fina underkläder och äter en påse popcorn om dagen blandat med för mycket kaffe. Jag hade några sömnlösa veckor men efter en kort träff med en okompetent läkare som slängde ur sig diverse falska och nedvärderande meningar fick jag sömntabletter så nu är jag istället konstant bakis och svimfärdig av medicinen. Men jag sover iallafall, om än med i snitt två mardrömmar per natt. Pest eller kolera liksom.  

Har också varit en sväng i Malmö, slutat röka (och börjat igen) och tagit förjävligt jobbiga beslut som gav ännu mer förjävliga konsekvenser trots att jag handlade rätt. Intressant det där med hur fel människor alltid får skulden och får ta den hårdaste smällen av andras oförstånd. Jag känner inte igen mig själv i sociala sammanhang, har tappat allt jag en gång kunnat känns det som. Är awkward och vill mest bara tillbaka till sängen där jag återigen kan vältra mig i allt som suger. 
 
Det här är ett naturskyddsområde i närheten av där jag bor. Hur fint som helst. Har jag sagt att jag flyttat? 

Bor med dessa två (sorry not sorry för alla kattbilder på snapchat) sen en månad tillbaka och en roomie ute på landet-ish. Måste gå igenom en mörk skog och tunnel för att komma till Ica (blev nästan överfallen av ett mystiskt djur i mörkret där en gång), är granne med ett gäng hästar och har gångavstånd till naturskyddsområden. Pussy är nöjd för hon ska bli utekatt, fast än så länge hatar hon grannkatterna. Finns så himla mycket attityd i den lilla lilla katten. 
 
Har även varit på Seinabo Sey och grät så fort hon kom in på scenen pga en kombo av rödvin, veckor av sömnlöshet, allmänt emotionellt kaos och för att hon är så fruktansvärt jävla bra. Such a queen. 

maybe this story ain’t so different from the rest

Det är jävligt svårt att förhålla sig till det här när jag fått vara relativt symptomfri ett tag. Den där smärtsamma påminnelsen att just det, det kommer alltid tillbaka igen. Det blir ännu tydligare vilken skit en måste leva med. Det är inte ens någon tröst att det kanske kan bli bättre, eller åtminstone lätta lite, för det är en så fruktansvärt ensam process som förstör mig inifrån bara genom att behöva stå ut. Det finns inget vackert eller romantiskt i det här och nästa person som säger what doesn't kill you makes you stronger i min närvaro kan ju få pröva att gå i mina skor ett tag alternativt få en käftsmäll. Jag skiter i om det gör mig starkare jag vill bara få skiten att sluta. 
 
Du är våld, du är skuld, du är äckel och du är makt. Du är rökluktande händer mot min kropp och du är tystnad och du är skrik. Du är frågetecken och utropstecken och du är självklar och du är patetisk. Du är stöld, ilande skräck, sömnlöshet, uppgivenhet, apati och panik, du är på riktigt du är betydelselös du är saknaden av något annat än det här. Du påpekar gärna vad du förlorat och det är en ekvation där jag inte är inräknad, men det är egentligen du som har stulit allt från mig och jag hatar att du fortfarande har makten över mig. Du lyckades krossa det nya livet jag skapat för mig själv. Nu är allt infekterat. Du är stöld och du är makt. 
 

Ord är som napalmbomber, de ödelägger land

Jag försätts hela tiden i situationer där jag måste trösta när det egentligen är jag som påverkas negativt av situationen och du mest bara behöver en axel att gråta mot. Jag kan inte göra annat än att hålla minen och yttra snälla ord när jag egentligen bara vill säga fuck off och ge upp. Det vandrande störningsmomentet vid namn Agnes. Du är så stark säger ni, men jag kan inte riktigt förstå vem ni pratar om. Ser ni inte hur liten, svag och förkrossad jag är? Ser ni inte hur jag ligger som en tårdrypande hög på golvet och väntar på att bli avslöjad? Är jag stark för alla år jag klarat mig själv under tvångsmässig tystnad eller för att jag äntligen öppnat käften? Mitt nyårslöfte borde vara att sluta ljuga. Övergivenhetskänslorna slår till precis lika hårt igen och jag vet att det inte är på riktigt men jag kan inte låta bli att känna mig som ett klängigt litet barn som tar upp för mycket av din tid men jag behöver dig nog. Det psykiska gör liksom ont fysiskt nu och varje steg utanför dörren är som att balansera på en klippavsats. Men det var förvånansvärt tryggt att höra din röst och för någon sekund kändes det som att jag inte höll på att drunkna. 
 
Allt känns så trivialt. Hur ska vardagen någonsin betyda något igen och hur ska jag kunna gå tillbaka till det vanliga när det känns som att allting är på väg att gå under? Den där förbannade jävla skulden som greppar mina lungor i två stadiga grepp och jag får andnöd bara av tanken på hur jag ska klara det här. Jag kan alla nyanser av mörkret utantill men det här är något annat och jag kan inte navigera i känslostormarna. Jag har förlorat tolv år av mitt liv. Vad är mina skyldigheter och rättigheter i det här? Är ångesten verkligen bättre delad? 
 
Du är närvarande precis hela tiden. Jag vågar inte ens öppna min post längre. För tänk om dina fingeravtryck finns där igen och jag tvingas att bli medveten om din existens genom handskrivna bokstäver som får hela min insida att vändas utochin. Än mindre vågar jag vara odistraherad eller ens avsluta mina tankar. Vad som helst utom skulden. Du fortsätter och fortsätter och fortsätter och fortsätter och det känns som att det aldrig kommer att få ett slut. Jag är ännu räddare nu än förut. Och så de där impulshandlingarna jag inte styr över snälla kom inte tillbaka. Det finns inga färdigheter i världen som kan få det här att sluta. Lova mig att vi kommer att skratta igen.