maybe this story ain’t so different from the rest

Det är jävligt svårt att förhålla sig till det här när jag fått vara relativt symptomfri ett tag. Den där smärtsamma påminnelsen att just det, det kommer alltid tillbaka igen. Det blir ännu tydligare vilken skit en måste leva med. Det är inte ens någon tröst att det kanske kan bli bättre, eller åtminstone lätta lite, för det är en så fruktansvärt ensam process som förstör mig inifrån bara genom att behöva stå ut. Det finns inget vackert eller romantiskt i det här och nästa person som säger what doesn't kill you makes you stronger i min närvaro kan ju få pröva att gå i mina skor ett tag alternativt få en käftsmäll. Jag skiter i om det gör mig starkare jag vill bara få skiten att sluta. 
 
Du är våld, du är skuld, du är äckel och du är makt. Du är rökluktande händer mot min kropp och du är tystnad och du är skrik. Du är frågetecken och utropstecken och du är självklar och du är patetisk. Du är stöld, ilande skräck, sömnlöshet, uppgivenhet, apati och panik, du är på riktigt du är betydelselös du är saknaden av något annat än det här. Du påpekar gärna vad du förlorat och det är en ekvation där jag inte är inräknad, men det är egentligen du som har stulit allt från mig och jag hatar att du fortfarande har makten över mig. Du lyckades krossa det nya livet jag skapat för mig själv. Nu är allt infekterat. Du är stöld och du är makt. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback